Precis som igår blev det snabbt trettiofem grader varmt, och vi la ner planen på att cykla upp till utkiksplatsen tvärs över floden. Där finns lämningar efter en romersk bosättning på fyrahundratalet. Jag undrar hur kvinnorna hade det på den tiden? Blev de hängda om de blev våldtagna, som dagens indiska flickor? Så ytlig och tunn utvecklingsfernissan är struken ovanpå murkna samhällsbyggen. Hur ska man förhålla sig för att kunna fortsätta njuta av sitt eget liv, när sådant som hände de två flickorna i Indien, fortsätter hända? Jag gör på mitt sätt, skriver under namninsamlingen på nätet och delar på Facebook och är tacksam mot ödet som lät mig bli mamma i Sverige och inte i Indien.
Morgonpromenaden längs Meuse var overkligt pastoral. Det kom till och med en flicka på en vit häst. ”Bonne promenade!” hälsade hon vänligt. Så långt från Indien.
Jag tänker hela tiden ut saker jag ska säga på franska. Till exempel detta: ”Excusez moi Madame, savez vous ou je peut trouver wi-fi?” Det fattar ju vem som helst. Eller: ”Madame, maintenant j’ai besoin de votre assistance, s’il vous plait.” När jag inte fick upp tvättmedelsluckan till tvättmaskinen i Le Capitainerie.
Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Någonstans finns alltså ganska mycket av skolfranskan lagrad, oanvänd under mer än fyrtio år. Jag påminns om hur min pappa plötsligt började tilltala mamma på tyska några dagar innan han dog. Vi hade aldrig hört honom tala det språket innan. Mamma frågade honom varför han talade tyska med henne. Han svarade småskrattande: ”Ja, kan du begripa det?”
Dagen har gått medan Odd har installerat larmet för avgastemperatur och jag har storstädat. Det behovet känner jag mycket sällan hemma, men i båten måste det vara rent och ordnat. Det är mycket man inte förstår om sig själv. Jag har också ringt vår tilltänkta sommarhamn och kollat att där finns plats och att vi kan lämna båten där två månader. Fast där talade flickan som svarade lyckligtvis engelska.

Och nu blev vi precis inbjudna på te till en annan båt där mannen är från Holland och frun svenska. Kul!

– Posted using BlogPress from my iPad

Belgien upptäckte oss inte. Eller struntade i oss. All min oro över att vi glömde klarera in var onödig, historierna vi hört om dryga böter och arga gränspoliser var förmodligen överdrivna. Att oroa sig i förväg är alltid att förstöra nuet, jag måste verkligen komma ihåg det. Det är inget fel att förbereda sig för eventuella problem, men att oroa sig är helt meningslöst. Så mycket tid och energi jag har slösat bort i mitt liv på att ängslas för saker som inte har inträffat. Aldrig mer ska jag!
Frankrike tog emot oss i Givet med två rara slussvakter som förstod allt jag sa och pratade långsamt. Vi fick gå upp till kontoret med båtens registreringsbevis och visa vår Vignette, biljetten som ger oss rätt att åka på kanalerna i ett år. Vår båt fanns redan uppe på deras dataskärm, de kollade bara att våra papper stämde med deras uppgifter. Vignetten kostade ca 230 Euro, vi köpte den på nätet i Anseremmes och skrev ut den på vår medhavda trådlösa skrivare. Internet är fantastiskt!
Vi fick en fjärrkontroll och en snabblektion för att själva kunna sköta slussarna, en stor del av slussnätet i de mindre kanalerna är automatiserat. Fjärrkontrollen ska vi behålla så länge vi är kvar här.

Sen rivstartade äventyret Fankrike med tunneln i Ham. Tio meter bred, drygt tre meter hög, över femhundra meter lång och ingen belysning… Den gick utan problem, och följdes av den första automatslussen. Vi hann dit fem minuter före sex och stängningstid. Pekade mot en blå skylt trehundra meter före slussen och tryckte på vår fjärrkontroll. En gul lampa började blinka, signalerna tändes vid slussen och snart öppnades slussporten och vi fick grönt ljus. Inne i slussen förtöjde vi i vår egen takt, och när vi var klara flyttade vi ett blått reglage i slussväggen, varpå portarna stängdes och vattnet började fyllas på. När nivån var uppe i rätt höjd öppnades utporten. Lätt som en plätt!
Nu ligger vi vid kajen i den lilla orten Vireux-Vallerand. Dagens tropiska värme har byggt upp ett åskväder som blixtrar och regnar i bergen runt floden, svalkan och doften av våt grönska sveper undan kvalmet och värmen ombord. Det är riktigt skönt, synd bara om Sigge som tror att åska är hemskt farligt.

– Posted using BlogPress from my iPad