Idag slogs vi nästan om att få stå bakom ratten mellan slussarna. De sista för denna gången. Solen gassar och de överallt  blommande lindarna sprider en doft av sköljmedel över hela den här delen av Frankrike. Charleville-Mezieres är en ganska stor stad, lite större än Uddevalla. Marinan ligger i en park tillsammans med en stor camping och en bit bort ett vattenpalats med rutschbana och simbassänger. Man märker inte av stadstrafiken på grund av alla stora träd, men har gångavstånd direkt in till centrum genom en smal gångbro över floden. Allt är mycket vackert och proffsigt och människovänligt ordnat, här finns wi-fi, valet av sommarhamn är kort sagt en fullträff.
Vi hittade genast en resebyrå som ordnade hemresan. Tåg till Paris och därifrån flyg med Air France till Göteborg. Eftersom vi har hund med oss är det inte bara att boka själv på nätet. Enkel resa kostade 600 € per person. (75 € för hunden.) Tur och retur kostade bara 300 € per person! Märkligt. Vi hade tänkt vänta med att bestämma datum för återresan hit, men nu har vi returbiljetter till den 25 augusti. 🙂

Du är fin i håret förresten, sa Odd idag. Suck. Nio veckor sedan sista klippningen. Ruffhäxa kallas stylingen.

Sista stegen uppför slussväggen avklarad.

– Posted using BlogPress from my iPad

Sakta har vi glidit på en smal, grön flod genom en grön djungel som klättrar på brant stupande klippor, i en tunnel av fågelsång, drogade av tunga, gröna dofter, lindarnas blomning inte minst. En enda båt har vi mött, tre andra passerade medan vi låg förtöjda för lunch vid en gammal bropelare mitt i flodfåran. Några cyklister och vandrare har vi också sett, det går en cykelbana på den gamla dragvägen längs med floden, naturligtvis, det gör det ju nästan alltid. Men ingen bilväg. I mitt nästa liv ska jag cykla längs floder.

Där floden Meuse är som allra vackrast och krullar sig fram i meandrar och serpentiner finns tre mäktiga och berömda klippformationer som enligt sagan är tre otrogna hustrur, förstenade av gudars vrede. Alltid och överallt i världen straffas kvinnor som väljer att älska, av män som är rädda att förlora makt. Här längs Meuse har kvinnorna i alla fall blivit odödliga tack vare turistindustrin.
Fjorton sjömil mellan Revin och Bogny-sur-Meuse tog nästan hela dagen. Man får bara köra tre knop och det är ibland för fort för att hinna se, höra och spara i hjärtat. Efter en sluss fann vi en osannolik tilläggsplats mitt i strömmen, just där floden delar sig med ett vattenfall på ena sidan och en slusskanal på den andra.
Vid den kommunala gästkajen är vi enda gästbåten, och någon hamnvakt har inte dykt upp.
Imorgon går vi sista etappen till Charleville-Metzier. Har vi varit ute sex veckor? Tur att jag sparat dagarna i bloggen.
Högt över byn på en klippa vaktar sagohästen Bayard. Han som enligt legenden bar fyra bröder på sin rygg på flykt undan en grym kung. Vi handlade kyckling, potatissallad och vin i butiken och hade picknick där uppe. Odd har ju alltid velat upp på alla höga utsiktsberg, och sedan jag blev av med min övervikt vill jag också följa med. (Varje dag är jag lycklig över att jag valde bort de där tjugo kilona.)
Vi stannade där uppe tills solen gick ner och pratade om att bo i båten längre perioder. Skulle vi tröttna på det livet? Vi skulle behöva ett större pentry, sa praktiske Odd. Och mer plats för gäster. En större båt. Inte nödvändigtvis en segelbåt. Hisnande tankar.
En slutsats var vi överens om. Det ska faktiskt bli skönt att ha mer tid för barn och barnbarn i sommar, utan konkurrens av båten.

– Posted using BlogPress from my iPad

I morse i Vireux var luften sval och daggen glittrade, det fanns ingen ursäkt att avstå från att bestiga berget på andra sidan. Där uppe fanns rester av hus och befästningar från romartiden (400 år efter Kristus) och medeltiden. Vilken märklig känsla att lägga handen på en stenugn där någon bakade bröd på 1200-talet…

Långt därnere ligger Ellem, bakom (den lilla) pråmen som just passerar.

Sen fortsatte vi i tryckande hetta på Meuse till Revin, där den lilla gästhamnen visade sig ligga i en sval privat park. Vi gick ändå iväg på upptäcksfärd i den gamla stadsdelen där det inte fanns någonting alls utom gamla hus och gränder, och hamnade uttorkade och utmattade på en bar där det spelades på galopp, och där vi kände oss som de första turisterna någonsin. Där fanns bara stamgäster som hängde framför en stor TV-skärm med galopphästar, alla som kom in hälsade med kindpussar på varann, och tog oss i hand och sa bonjour.
Jag gillar inte öl, sa jag till kvinnan bakom bardisken. Finns det något annat? Den här ölen är god, sa hon. Den är lite söt och smakar körsbär.
Mitt livs första öl. Nu är jag fast. Den var helt enkelt jättegod. Smakar lite svagdricka med körsbär och socker.

– Posted using BlogPress from my iPad