Fredagen den trettonde inleddes tidigt på morgonen med katastrof och panik. Sigges pass var borta. Husse var förtvivlad, förkrossad, ja tillintetgjord. Eftersom hundpasset inte var mattes ansvar var jag mest förbannad. Jo, jag tyckte synd om husse men jag var mest glödilsken. Utan hundpasset ingen hemresa. För husse alltså. Själv tänkte jag inte låta Hunden hindra mig från att resa hem till barnbarn och midsommar. Medan Odd fortsatte vända ut och in på båten, han var säääker på att han tagit med passet, cyklade  jag iväg för att trösthandla croissanter. Inga bagerier någonstans. Till slut hittade jag i alla fall ett Patisserie på en bakgata, granne med en stängd Veterinärklinik.

Tillbaks till resebyrån för att avboka husses och Sigges biljetter och undvika en extrakostnad på sådär fyratusen. Odd ringde samtal till alla möjliga instanser. Det borde väl gå att få en kopia från Sverige på passet, det går ju för människor och de har inte ens ett microchip med personnr inopererat i örat, vilket Sigge har. Men, nej, byråkratmuren var gjuten i betong och full av glassplitter på krönet, det fanns absolut ingen annan lösning än en ny rabiesvaccination, 21 dagars karens i Frankrike och sen hemresa. ”Jag kan kanske komma och avlösa dig efter halva tiden”, tröstade jag och berättade om veterinärkliniken jag sett. Det hade funnits en skylt med en ny adress i fönstret.

Då fick Odd ett infall. Om vi kunde få ett intyg från veterinären i Sverige om att Sigge redan är vaccinerad, kanske den franske veterinären kunde utfärda ett nytt pass? Kliniken hade flyttat tvärs över stan, vi kom dit genomsvettiga och halvt ihjälgasade och möttes av en förkroppsligad hundjesus som sa ”mais naturalement, c’est pas un problem” och gav oss sin mailadress och hälsade oss välkomna tillbaka nästa dag med intyget och Sigge. Så skulle han utfärda ett franskt hundpass. Fast det var lördag.

Så nu har vi en fransk hund. Och nya biljetter för Odd och Sigge med samma flyg. Resebyrån hade också lördagsöppet. Internet är fantastiskt. Och Frankrike är ett underbart land, med underbara människor och ett underbart språk. Tänk att det räcker med några års skolfranska för fyrtio år sedan för att navigera bort från det här hotande skeppsbrottet.

Efteråt. Det ska vi fira!