Dagen mjukstartade på Carrefour, Frankrikes ICA. Varför kan vi inte bete oss likadant i Sverige? Hälsa vänligt på kassapersonalen och varann. En liten tant vände sig om mot oss andra i kön när hon greppat sin kasse, vinkade leende och ropade: ”Bonne journee, tous le monde!” Jag begriper inte att det är samma människor som röstat fram le Pen?
När jag skulle hämta våra tågbiljetter för hemresan imorgon var tågen inställda på grund av strejk. Alla verkade ta detta faktum med ro, det vimlade av uniformsklädd personal som gick omkring och frågade om man behövde hjälp. Som utlänning blev jag genast tilldelad en engelsktalande chefsperson som drömde om att resa till Sverige visade det sig. Hon ägnade sig helhjärtat åt mina reseproblem, ordnade raskt nya tågbiljetter med det sista tåget som avgick idag, och bokade dessutom hotellrum i Paris på gångavstånd till Gare du Nord och snabbtåget till flygplatsen.
Istället för en lugn sista kväll i båten blev det rafspackning och hetsig takeoff. Stänga kranar, tömma kylskåp, packa ner cyklar och utombordare, täcka för fönster, starta larm osv osv. På tre timmar.
Snabbtåg till Paris. X2000 kan slänga sig i väggen. Över 300 km/tim utan sånt trams som lutande vagnar i kurvorna. Hastigheten visades hela tiden på en skärm i taket. I nerförsbackar gick det så fort att man ville hålla sig i stolen. Då tyckte tågföretaget att man skulle gå till baren och ta ett glas vin.
Sist ikväll tog vi metron till Place de la Bastille och tittade på gästhamnen l’Arsenal som ligger där. I höst kommer vi!

Tågen står still men vi bjuder på kaffe och kaka.

– Posted using BlogPress from my iPad

Solen och värmen har redan påverkat teakdäck och snickerier. De sista dagarna ägnas småreparationer (Odd) och lackning (jag). Runt omkring oss pågår söndagsutflykter, badande i floden och metande. Vi båtfixar till ett trivsamt bakgrundsbrus av barnskratt, hundskall och vattenplask.
Medan lacken torkade gjorde vi en lång cykelutflykt till Mezieres berömda basilika Notre Dame d’Esperance. Utanpå ser den ut som alla andra gotiska tempel, en åldrad skönhet med söndervittrade ornament och decimetertjocka lager av duvskit. Men inuti!
Tusen kvadratmeter blyinfattade glasmosaikfönster, skapade av konstnären van René Durrbach, en vän till Picasso. Varje fönster beskriver en händelse i Nya Testamentet, för en gångs skull fanns det väldigt bra information på engelska om hur konstverken skulle tolkas, vad symbolerna och färgvalet representerade. Det måste ha varit över tjugo stora fönster.
På hemvägen åt vi världens godaste lammlägg på Place Ducale och såg två nyförälskade pensionärer åka karusell.
Imorgon är det packning och avslut som gäller, tidigt måndag morgon går tåget till Paris och flyget hem.
Nu längtar jag efter barn och barnbarn. Men jag kommer att sakna båtlivet och mitt kluckande sovrum.

– Posted using BlogPress from my iPad