Jo, jag har packat upp, vilket är olikt mig. Resväskan med innehåll brukar stå orörd mitt på golvet flera veckor efter att jag kommit hem. Jag har till och med planterat ny sallad i pallkragarna och så smått börjat ta mig an trädgården, om än lite motvilligt. Vänner och grannar frågar vänligt hur vi har haft det, och jag kan inte svara. (Jo, jag rabblar förstås att det-har-varit-underbart.)

Men vadå hur vi har haft det? Mentalt är jag kvar i båten. Jag saknar den överblickbara, okomplicerade tillvaron ombord. Saknar att vara på väg. Saknar varje dags överraskningar. Saknar de enkla besluten. Saknar utomhuslivet.

”Det bästa med vår resa är att den fortfarande pågår”, sa Odd idag. ”Den har inte tagit slut och den ska inte börja i höst, den pågår nu.” Då kändes det plötsligt bättre. För han har ju rätt. Kartan över Europas vattenvägar ligger framme på köksbordet hela tiden, och det går inte en dag utan att vi pratar om den fortsatta resan, diskuterar vägval  (Donau eller raka vägen till Marseille?) och läser kanalböcker och kanalbloggar. Nyss klickade jag hem kanalkartor som vi saknat från Fluviacarte och imorgon, på väg till barnbarnsfödelsedag, ska vi handla en speciell båtgrill på Hjertmans i Stenungsund för att kunna laga lite mer varierade middagar ombord. Den ska jag ha med mig i bagaget när jag flyger ner till båten på fredag.

Eftersom vi blev tvungna att åka hem hals över huvud på grund av tågstrejken var det vissa saker som inte hanns med. Till exempel att installera larmet. Det står jag inte ut med, när vi nu har ett larm, så det var ett enkelt beslut att boka en flygresa med Ryan Air för att fixa den saken. Katastroftänkandet vann ännu en lätt seger.

Jag är inte otacksam, bara rastlös. Varje dag tackar jag ängsligt ödet för min fina familj och all tur jag har haft i livet med hälsa och jobb och relationer. Kanske har jag helt enkelt inte landat i vardagen riktigt än. Vi har aldrig varit bortresta så länge, sju veckor.

Ikväll sjösatte jag våra kajaker. Dem har vi knappt använt alls, på flera år, de har hängt i taket i traktorgaraget och sett lessna ut. Det var ren terapi att paddla ut från bryggan, runda udden och vara på vattnet igen. Jag hade nästan glömt hur underbart det är att glida fram i en kajak.

Jo, jag skriver också. Uppföljaren till Marvatten får allt tydligare konturer. I sommar ska jag skriva 500 ord om dagen, med en vilodag i veckan.

Honungsrosen i körsbärsträdet gör sitt bästa för att muntra upp. Tack vare bästa trädgårdshjälpen Ulrika på Trädgårdsmakeriet AB i Stenungsund kom jag hem till en rensad och ansad trädgård och inte till en djungel.

Det är underbart att vara hemma igen och fira midsommar med barn och barnbarn, men himmel vad trött man blir. Och så sent det blir innan man får tid att sätta sig vid datorn och blogga. Nu sover alla utom jag. Och allt jag orkar berätta får sägas i bilder.

Dagen mjukstartade på Carrefour, Frankrikes ICA. Varför kan vi inte bete oss likadant i Sverige? Hälsa vänligt på kassapersonalen och varann. En liten tant vände sig om mot oss andra i kön när hon greppat sin kasse, vinkade leende och ropade: ”Bonne journee, tous le monde!” Jag begriper inte att det är samma människor som röstat fram le Pen?
När jag skulle hämta våra tågbiljetter för hemresan imorgon var tågen inställda på grund av strejk. Alla verkade ta detta faktum med ro, det vimlade av uniformsklädd personal som gick omkring och frågade om man behövde hjälp. Som utlänning blev jag genast tilldelad en engelsktalande chefsperson som drömde om att resa till Sverige visade det sig. Hon ägnade sig helhjärtat åt mina reseproblem, ordnade raskt nya tågbiljetter med det sista tåget som avgick idag, och bokade dessutom hotellrum i Paris på gångavstånd till Gare du Nord och snabbtåget till flygplatsen.
Istället för en lugn sista kväll i båten blev det rafspackning och hetsig takeoff. Stänga kranar, tömma kylskåp, packa ner cyklar och utombordare, täcka för fönster, starta larm osv osv. På tre timmar.
Snabbtåg till Paris. X2000 kan slänga sig i väggen. Över 300 km/tim utan sånt trams som lutande vagnar i kurvorna. Hastigheten visades hela tiden på en skärm i taket. I nerförsbackar gick det så fort att man ville hålla sig i stolen. Då tyckte tågföretaget att man skulle gå till baren och ta ett glas vin.
Sist ikväll tog vi metron till Place de la Bastille och tittade på gästhamnen l’Arsenal som ligger där. I höst kommer vi!

Tågen står still men vi bjuder på kaffe och kaka.

– Posted using BlogPress from my iPad

Solen och värmen har redan påverkat teakdäck och snickerier. De sista dagarna ägnas småreparationer (Odd) och lackning (jag). Runt omkring oss pågår söndagsutflykter, badande i floden och metande. Vi båtfixar till ett trivsamt bakgrundsbrus av barnskratt, hundskall och vattenplask.
Medan lacken torkade gjorde vi en lång cykelutflykt till Mezieres berömda basilika Notre Dame d’Esperance. Utanpå ser den ut som alla andra gotiska tempel, en åldrad skönhet med söndervittrade ornament och decimetertjocka lager av duvskit. Men inuti!
Tusen kvadratmeter blyinfattade glasmosaikfönster, skapade av konstnären van René Durrbach, en vän till Picasso. Varje fönster beskriver en händelse i Nya Testamentet, för en gångs skull fanns det väldigt bra information på engelska om hur konstverken skulle tolkas, vad symbolerna och färgvalet representerade. Det måste ha varit över tjugo stora fönster.
På hemvägen åt vi världens godaste lammlägg på Place Ducale och såg två nyförälskade pensionärer åka karusell.
Imorgon är det packning och avslut som gäller, tidigt måndag morgon går tåget till Paris och flyget hem.
Nu längtar jag efter barn och barnbarn. Men jag kommer att sakna båtlivet och mitt kluckande sovrum.

– Posted using BlogPress from my iPad

Fredagen den trettonde inleddes tidigt på morgonen med katastrof och panik. Sigges pass var borta. Husse var förtvivlad, förkrossad, ja tillintetgjord. Eftersom hundpasset inte var mattes ansvar var jag mest förbannad. Jo, jag tyckte synd om husse men jag var mest glödilsken. Utan hundpasset ingen hemresa. För husse alltså. Själv tänkte jag inte låta Hunden hindra mig från att resa hem till barnbarn och midsommar. Medan Odd fortsatte vända ut och in på båten, han var säääker på att han tagit med passet, cyklade  jag iväg för att trösthandla croissanter. Inga bagerier någonstans. Till slut hittade jag i alla fall ett Patisserie på en bakgata, granne med en stängd Veterinärklinik.

Tillbaks till resebyrån för att avboka husses och Sigges biljetter och undvika en extrakostnad på sådär fyratusen. Odd ringde samtal till alla möjliga instanser. Det borde väl gå att få en kopia från Sverige på passet, det går ju för människor och de har inte ens ett microchip med personnr inopererat i örat, vilket Sigge har. Men, nej, byråkratmuren var gjuten i betong och full av glassplitter på krönet, det fanns absolut ingen annan lösning än en ny rabiesvaccination, 21 dagars karens i Frankrike och sen hemresa. ”Jag kan kanske komma och avlösa dig efter halva tiden”, tröstade jag och berättade om veterinärkliniken jag sett. Det hade funnits en skylt med en ny adress i fönstret.

Då fick Odd ett infall. Om vi kunde få ett intyg från veterinären i Sverige om att Sigge redan är vaccinerad, kanske den franske veterinären kunde utfärda ett nytt pass? Kliniken hade flyttat tvärs över stan, vi kom dit genomsvettiga och halvt ihjälgasade och möttes av en förkroppsligad hundjesus som sa ”mais naturalement, c’est pas un problem” och gav oss sin mailadress och hälsade oss välkomna tillbaka nästa dag med intyget och Sigge. Så skulle han utfärda ett franskt hundpass. Fast det var lördag.

Så nu har vi en fransk hund. Och nya biljetter för Odd och Sigge med samma flyg. Resebyrån hade också lördagsöppet. Internet är fantastiskt. Och Frankrike är ett underbart land, med underbara människor och ett underbart språk. Tänk att det räcker med några års skolfranska för fyrtio år sedan för att navigera bort från det här hotande skeppsbrottet.

Efteråt. Det ska vi fira!

Idag slogs vi nästan om att få stå bakom ratten mellan slussarna. De sista för denna gången. Solen gassar och de överallt  blommande lindarna sprider en doft av sköljmedel över hela den här delen av Frankrike. Charleville-Mezieres är en ganska stor stad, lite större än Uddevalla. Marinan ligger i en park tillsammans med en stor camping och en bit bort ett vattenpalats med rutschbana och simbassänger. Man märker inte av stadstrafiken på grund av alla stora träd, men har gångavstånd direkt in till centrum genom en smal gångbro över floden. Allt är mycket vackert och proffsigt och människovänligt ordnat, här finns wi-fi, valet av sommarhamn är kort sagt en fullträff.
Vi hittade genast en resebyrå som ordnade hemresan. Tåg till Paris och därifrån flyg med Air France till Göteborg. Eftersom vi har hund med oss är det inte bara att boka själv på nätet. Enkel resa kostade 600 € per person. (75 € för hunden.) Tur och retur kostade bara 300 € per person! Märkligt. Vi hade tänkt vänta med att bestämma datum för återresan hit, men nu har vi returbiljetter till den 25 augusti. 🙂

Du är fin i håret förresten, sa Odd idag. Suck. Nio veckor sedan sista klippningen. Ruffhäxa kallas stylingen.

Sista stegen uppför slussväggen avklarad.

– Posted using BlogPress from my iPad

Sakta har vi glidit på en smal, grön flod genom en grön djungel som klättrar på brant stupande klippor, i en tunnel av fågelsång, drogade av tunga, gröna dofter, lindarnas blomning inte minst. En enda båt har vi mött, tre andra passerade medan vi låg förtöjda för lunch vid en gammal bropelare mitt i flodfåran. Några cyklister och vandrare har vi också sett, det går en cykelbana på den gamla dragvägen längs med floden, naturligtvis, det gör det ju nästan alltid. Men ingen bilväg. I mitt nästa liv ska jag cykla längs floder.

Där floden Meuse är som allra vackrast och krullar sig fram i meandrar och serpentiner finns tre mäktiga och berömda klippformationer som enligt sagan är tre otrogna hustrur, förstenade av gudars vrede. Alltid och överallt i världen straffas kvinnor som väljer att älska, av män som är rädda att förlora makt. Här längs Meuse har kvinnorna i alla fall blivit odödliga tack vare turistindustrin.
Fjorton sjömil mellan Revin och Bogny-sur-Meuse tog nästan hela dagen. Man får bara köra tre knop och det är ibland för fort för att hinna se, höra och spara i hjärtat. Efter en sluss fann vi en osannolik tilläggsplats mitt i strömmen, just där floden delar sig med ett vattenfall på ena sidan och en slusskanal på den andra.
Vid den kommunala gästkajen är vi enda gästbåten, och någon hamnvakt har inte dykt upp.
Imorgon går vi sista etappen till Charleville-Metzier. Har vi varit ute sex veckor? Tur att jag sparat dagarna i bloggen.
Högt över byn på en klippa vaktar sagohästen Bayard. Han som enligt legenden bar fyra bröder på sin rygg på flykt undan en grym kung. Vi handlade kyckling, potatissallad och vin i butiken och hade picknick där uppe. Odd har ju alltid velat upp på alla höga utsiktsberg, och sedan jag blev av med min övervikt vill jag också följa med. (Varje dag är jag lycklig över att jag valde bort de där tjugo kilona.)
Vi stannade där uppe tills solen gick ner och pratade om att bo i båten längre perioder. Skulle vi tröttna på det livet? Vi skulle behöva ett större pentry, sa praktiske Odd. Och mer plats för gäster. En större båt. Inte nödvändigtvis en segelbåt. Hisnande tankar.
En slutsats var vi överens om. Det ska faktiskt bli skönt att ha mer tid för barn och barnbarn i sommar, utan konkurrens av båten.

– Posted using BlogPress from my iPad

I morse i Vireux var luften sval och daggen glittrade, det fanns ingen ursäkt att avstå från att bestiga berget på andra sidan. Där uppe fanns rester av hus och befästningar från romartiden (400 år efter Kristus) och medeltiden. Vilken märklig känsla att lägga handen på en stenugn där någon bakade bröd på 1200-talet…

Långt därnere ligger Ellem, bakom (den lilla) pråmen som just passerar.

Sen fortsatte vi i tryckande hetta på Meuse till Revin, där den lilla gästhamnen visade sig ligga i en sval privat park. Vi gick ändå iväg på upptäcksfärd i den gamla stadsdelen där det inte fanns någonting alls utom gamla hus och gränder, och hamnade uttorkade och utmattade på en bar där det spelades på galopp, och där vi kände oss som de första turisterna någonsin. Där fanns bara stamgäster som hängde framför en stor TV-skärm med galopphästar, alla som kom in hälsade med kindpussar på varann, och tog oss i hand och sa bonjour.
Jag gillar inte öl, sa jag till kvinnan bakom bardisken. Finns det något annat? Den här ölen är god, sa hon. Den är lite söt och smakar körsbär.
Mitt livs första öl. Nu är jag fast. Den var helt enkelt jättegod. Smakar lite svagdricka med körsbär och socker.

– Posted using BlogPress from my iPad

Precis som igår blev det snabbt trettiofem grader varmt, och vi la ner planen på att cykla upp till utkiksplatsen tvärs över floden. Där finns lämningar efter en romersk bosättning på fyrahundratalet. Jag undrar hur kvinnorna hade det på den tiden? Blev de hängda om de blev våldtagna, som dagens indiska flickor? Så ytlig och tunn utvecklingsfernissan är struken ovanpå murkna samhällsbyggen. Hur ska man förhålla sig för att kunna fortsätta njuta av sitt eget liv, när sådant som hände de två flickorna i Indien, fortsätter hända? Jag gör på mitt sätt, skriver under namninsamlingen på nätet och delar på Facebook och är tacksam mot ödet som lät mig bli mamma i Sverige och inte i Indien.
Morgonpromenaden längs Meuse var overkligt pastoral. Det kom till och med en flicka på en vit häst. ”Bonne promenade!” hälsade hon vänligt. Så långt från Indien.
Jag tänker hela tiden ut saker jag ska säga på franska. Till exempel detta: ”Excusez moi Madame, savez vous ou je peut trouver wi-fi?” Det fattar ju vem som helst. Eller: ”Madame, maintenant j’ai besoin de votre assistance, s’il vous plait.” När jag inte fick upp tvättmedelsluckan till tvättmaskinen i Le Capitainerie.
Det är märkligt hur hjärnan fungerar. Någonstans finns alltså ganska mycket av skolfranskan lagrad, oanvänd under mer än fyrtio år. Jag påminns om hur min pappa plötsligt började tilltala mamma på tyska några dagar innan han dog. Vi hade aldrig hört honom tala det språket innan. Mamma frågade honom varför han talade tyska med henne. Han svarade småskrattande: ”Ja, kan du begripa det?”
Dagen har gått medan Odd har installerat larmet för avgastemperatur och jag har storstädat. Det behovet känner jag mycket sällan hemma, men i båten måste det vara rent och ordnat. Det är mycket man inte förstår om sig själv. Jag har också ringt vår tilltänkta sommarhamn och kollat att där finns plats och att vi kan lämna båten där två månader. Fast där talade flickan som svarade lyckligtvis engelska.

Och nu blev vi precis inbjudna på te till en annan båt där mannen är från Holland och frun svenska. Kul!

– Posted using BlogPress from my iPad

Belgien upptäckte oss inte. Eller struntade i oss. All min oro över att vi glömde klarera in var onödig, historierna vi hört om dryga böter och arga gränspoliser var förmodligen överdrivna. Att oroa sig i förväg är alltid att förstöra nuet, jag måste verkligen komma ihåg det. Det är inget fel att förbereda sig för eventuella problem, men att oroa sig är helt meningslöst. Så mycket tid och energi jag har slösat bort i mitt liv på att ängslas för saker som inte har inträffat. Aldrig mer ska jag!
Frankrike tog emot oss i Givet med två rara slussvakter som förstod allt jag sa och pratade långsamt. Vi fick gå upp till kontoret med båtens registreringsbevis och visa vår Vignette, biljetten som ger oss rätt att åka på kanalerna i ett år. Vår båt fanns redan uppe på deras dataskärm, de kollade bara att våra papper stämde med deras uppgifter. Vignetten kostade ca 230 Euro, vi köpte den på nätet i Anseremmes och skrev ut den på vår medhavda trådlösa skrivare. Internet är fantastiskt!
Vi fick en fjärrkontroll och en snabblektion för att själva kunna sköta slussarna, en stor del av slussnätet i de mindre kanalerna är automatiserat. Fjärrkontrollen ska vi behålla så länge vi är kvar här.

Sen rivstartade äventyret Fankrike med tunneln i Ham. Tio meter bred, drygt tre meter hög, över femhundra meter lång och ingen belysning… Den gick utan problem, och följdes av den första automatslussen. Vi hann dit fem minuter före sex och stängningstid. Pekade mot en blå skylt trehundra meter före slussen och tryckte på vår fjärrkontroll. En gul lampa började blinka, signalerna tändes vid slussen och snart öppnades slussporten och vi fick grönt ljus. Inne i slussen förtöjde vi i vår egen takt, och när vi var klara flyttade vi ett blått reglage i slussväggen, varpå portarna stängdes och vattnet började fyllas på. När nivån var uppe i rätt höjd öppnades utporten. Lätt som en plätt!
Nu ligger vi vid kajen i den lilla orten Vireux-Vallerand. Dagens tropiska värme har byggt upp ett åskväder som blixtrar och regnar i bergen runt floden, svalkan och doften av våt grönska sveper undan kvalmet och värmen ombord. Det är riktigt skönt, synd bara om Sigge som tror att åska är hemskt farligt.

– Posted using BlogPress from my iPad