Ikväll är synminnet fullt av slott, klippor och lummiga flodkrökar. Sex lätta slussar klarade vi av, men idag slapp vi pråmsällskap. Istället var vi åtta nöjesbåtar som följdes åt. Det är så kort sträcka mellan slussarna och slussvakten är mån om att få plats med så många som möjligt, så följden blir en konvoj. En äldre farbror från Schweiz har vi lärt känna. Han har köpt en splitter ny motorkryssare i Holland och kör den helt ensam till Frankrike. Där ska han ha den liggande. Hans fru delar inte alls hans båtintresse, han hoppas på barnbarnen. Det är riktigt tufft att slussa helt ensam, vi förstår inte hur han har klarat det. Men han är så gammal och så vänlig så alla vill hjälpa honom.

Floden Meuse är så otroligt vacker, precis som vi föreställde oss. I natt ligger vi i en liten klubbhamn  i Anseremme söder om Dinant. Vi cyklade tillbaka en bit för att titta närmare på operettlandskapet vi just passerat, och för att proviantera.  Cykelvägen går alldeles i flodkanten, kilometer efter kilometer, ibland är den bara en stig, ibland en smal ojämn väg av kullersten som kanske lades för flera hundra år sedan. Folk överallt i skogsdungar och på grässlänter, de fiskar, tältar, grillar, badar, spelar musik.

Så stora är de normalstora pråmarna. 85 meter.

Dagens tre slussar avslutades med La Plante, slussen i Namur där floden delar sig och Meuse viker av söderut mot Frankrike. Våra tidigare slussäventyr hade gjort mig ganska hispig och jag gick in i varenda sluss med mental katastrofberedskap. Men idag gick allting lugnt och städat, pråmarna tog hänsyn och ingen körde med propellern under slussning. Vi fick styrbordsförtöjning i varenda sluss vilket betydde att vi kunde använda den kvarvarande hela mittknapen. Den är nödvändig som säkring när man flyttar upp. Det är en hel vetenskap att kunna hålla båten stilla i slussen när man bara har en fästpunkt och dessutom måste flytta alla linor uppåt medan båten stiger. Så här ser det ut:

La Plante var en utandning, en lättnadens suck, en klapp på kinden av Belgien. En knirkande träsluss med en gubbe i slusshuset som man kunde vinka till, och som svarade klart och tydligt på mitt VHF-anrop. Bara vi i slussen. Gott om fästpunkter i slussväggen, bara någon meters stigning. Solsken och fågelkvitter. Massor av änder och sothöns och små nykläckta andungar i pipande horder.

Den lilla gästhamnen Port d’Amee var sömnig och under renovering och utan hamnkapten och vi togs emot av några solbadande båtägare som verkade förvånade att det kom gäster. Det var strömt att lägga till och en hjälpsam belgare ramlade i vattnet när han skulle ta emot tampen.  Men det gjorde ingenting, det var bara skönt med ett dopp försäkrade han.

När det blivit lite svalare cyklade vi tillbaka längs floden, över bron och tog oss upp till det medeltida citadellet som vaktar högt över Namur.  Kommer du till Namur ska du absolut göra detsamma. Man vill inte gå därifrån. Man vill läsa alla skyltar,  klättra i alla vindlande stentrappor och se alla utsikter. Det känns som en väldigt speciell plats, där man verkligen får kontakt med en tid för väldigt länge sedan.

Vattenvägen söderut från Maastritch genom Belgien är deprimerande. Spöklika övergivna industrier med jättelika byggnader, höga kajer, fientliga inhägnade områden med cisterner fyllda av svavelsyra och pyramidstora högar av kol eller grus. Dessutom ösregnade det och blåste hårt och kallt.

I den första belgiska slussen blev vi tillsagda att vänta vid en hög kaj där vi bara kunde få en fästpunkt. Vi la fast i mittknapen, vilket givetvis var en miss, vi borde ha lagt två linor till ringen i kajen, en från fören och en från aktern. Pråmen som lämnade slussen drog på ordentligt när den passerade, det small till och där gick den mittknapen all världens väg. Skruvarna drogs rakt upp genom sargen. Sen blev det bråttom in i slussen, det fanns inga flytande pollare och pråmen vi slussade med och låg tätt bakom körde propellern genom hela lyftet som var det högsta hittills. Det var en riktig mardröm. Candida, vi glömmer dig inte!

Vi var så lättade när vi äntligen kunde lämna slussen att vi glömde klarera in i Belgien. Det måste man göra. Just nu är vi illegala invandrare. Så nu undrar jag om vi blir utsläppta i Dinant? Eller om de kommer att tvinga oss att köra tillbaka till Maastritch och slussen där, för att göra om och göra rätt?

Det där med franskan kom lite plötsligt också. Slussrösten i VHFradion pratade inte engelska. Jag var inte beredd, trodde engelska skulle funka i Belgien. Skrev snabbt en fusklapp men vad hjälpte det när jag inte fattade vad jag hörde? I nästa sluss blev det riktigt kaos. Två stora pråmar låg och väntade utanför, en låg inne i slussen. Jag ropade upp på min bästa skolfranska som inte använts på fyrtio år, och möttes av en upphetsad kaskad. Så småningom förstod jag att vi skulle skynda oss in i slussen, förbi de två väntande bjässarna (Candida var en av dem) och ta plats bakom den inneliggande pråmen. ”Est-ce que je peut entre dans l’ecluse? Oui ou non?” Pep jag. ”Oui Madame, mais vites, vites Madame!!”

Efteråt sa Odd att det var bra att vi fick blåst ur turbon. För övrigt är jag riktigt stolt över att jag faktiskt gjorde mig förstådd, bådei slussarna och här hos hamnkaptenen i lugna, fina Wanse. Om vi lyckas lämna Belgien ska det nog gå hyfsat att klara sig i Frankrike, vad språket beträffar.

Full fart under hela slussningen

Efter en långsam resa i pråmkaravan på Julianakanalen hann vi precis in genom den lilla slussen till Maastrichts gamla hamn, Oude Bassin, innan den stängde för dagen. Vi ligger förtöjda ett kvarter från Markt där det idag är onsdagsmarknad, två kvarter från stadens hjärta. Det märks att säsongen inte börjat än, det är tomt i hamnen och få gäster vid restaurangborden. Dessutom regnar det. Idag tar vi det lugnt. Ikväll äter vi middag på stadens berömda torg med vackra kyrkor från medeltiden. Jag gick dit idag på eftermiddagen men blev alldeles matt av all kommers och alla människor. Börjar jag bli folkskygg? Jag behövde köpa en ny kortärmad blus och var inne i åtta olika butiker utan att hitta någon under 79 Euro. De kullerstensbelagda gatorna är vackra och bilfria men gatulivet är som Göteborgskalaset. En vanlig onsdag.

Någon undrade om vi inte tröttnar på varann när vi är så mycket tillsammans, Odd och jag. På varann tröttnar vi inte.  Däremot har båda stort behov av ensamtid. Det löser sig självt genom att Odd går på långa promenader med Sigge när jag skriver eller läser, och jag går på ensamma promenader utan Sigge när han skruvar och installerar eller skriver sina rapporter. Efter trettioåtta år tillsammans kan man vara sur och tvär ibland utan att behöva förklara sig, och utan att den andre tar det som en personlig förolämpning. Det är skönt.

Igår passerade vi vår 14e sluss, och kände att vi har fått lite rutin åtminstone på den här sortens slussar. De sista hade flytande pollare så att man slipper flytta linorna på vägen upp. Å andra sidan gick vi tillsammans med stora pråmar som gör starka strömvirvlar inne i slussen.

Det svåra med att slussa i stora slussar är att förtöja, eftersom vattnet är så oroligt, pråmarna ligger ofta med propellern igång. Fästpunkterna i slussväggen sitter för långt isär för vår 10-metersbåt och ibland sitter de flytande pollarna några meter upp. Nu har vi hittat en rutin där Odd säkrar fören först med en löpande lina som går till skotvinschen i sittbrunnen. Gudskelov för bogpropellern! Sen backar jag ner till pollaren för aktertampen. Sitter den högt upp får Odd lägga runt tampen med hjälp av båtshaken.  Sen gäller bara att hålla båten tätt, tätt intill slussväggen medan vi stiger och särskilt när pråmen framför ger sig iväg ut, det är nästan det värsta momentet, pråmpropellern skapar värsta malströmmen i slussbassängen.

Lite senare, uppe vid kanten.

Vi är otåliga på att komma fram till Maastricht. Just nu verkar Holland väldigt långt. Idag har vi kört nästan 8 timmar på Maas i ganska tät pråmtrafik,  och hade tänkt fortsätta lite till för att ha närmare till Maastricht imorgon. Men så insåg vi att natthamnen i så fall skulle bli en  marina i ett trist industriområde och ändrade planerna. Här i en vik av Maas vid Asselt ligger vi både gratis, ensamma och i en sagolik omgivning. Koltrastar och gökar är det enda som väsnas.  Pråmarna glider förbi långt bort, men man tänker inte på dem. Här finns ett svart svanpar och en flock hästar som man hellre tittar på.

Ikväll har biminin kommit på plats, nysydd i Kungsviken och nerpackad ända tills nu. Den hade behövts idag för nu är det riktigt varmt när solen ligger på.

Återhämtning efter flodfärden igår. Tvätta båt, skriva jobbrapport, cykelutflykt, läsning, festival i den lilla närbelägna staden. Vilken tur att den inträffade just idag, Rotarys årliga matfestival med musik, massor av restaurangtält och hela stans befolkning på festhumör med vinglas i händerna. Man köpte matpolletter i entrén och hade på så sätt ingen aning om vad någonting kostade. Små monopolpengar av plast för 400kr byttes mot blodig biff, ostron, lufttorkad skinka, små goda munsbitar ost och jag vet inte allt. Två ostron kostade två plastpengar, det kan väl inte vara så dyrt?

Våra hopfällbara cyklar är det näst bästa vi skaffat, efter AIS.  I fortsättningen får de bo fastsurrade uppe på däck. Vi använder dem så ofta att det blir för tröttsamt att stuva dem i lastrummet under durken. Sigge är inte förtjust i sin kärra, men han begriper inte sitt eget bästa. Fast han slapp följa med till matfestivalen, då fick han stanna kvar ombord.

När vi kom tillbaka var det ganska sent, och inne på marinans klubbhus stod glädjen högt i tak. Vi mötte hamnkaptenen på bryggan, med handen i ett stadigt grepp om byxlinning och bälte i ryggen på en överförfriskad farbror som var tre gånger så stor som hon. Han var inte betrodd att själv ta sig ombord på sin båt förstod vi.

”Tänk om man kunde hitta en hamn med en sån hamnkapten”, viskade Odd med vördnad i rösten. ”Då skulle man kunna åka ifrån båten ett halvår utan att låsa den ens.”

Dagens storkbild är från cykelturen där vi också hittade den här lådan med ägg, färsk mynta och körsbär utanför en gård. Lägg pengarna i burken. Den sortens säljknep som jag faller för direkt.

Två timmar medströms i rasande fart på floden Waal är vad vi kommer att minnas från idag. Plus den ljuvliga ankomsten till Jachthaven Boxmeer i en liten, liten insjö mitt på landet flera timmar senare på kvällen. Näktergalen har just börjat knäppa och flöjta.

Tio knop kanske inte uppfattas som särskilt fort av alla. Men när båten bara gör sex knop för egen maskin och resterande fyra är flodens eget tryck i aktern känns det ganska okontrollerat. Plus att vi mötte jättelika pråmar var femte minut, varav flera låg i omkörning av varann. Den största var 176 meter lång. En del blåskyltare kunde vi hålla oss undan genom att gå utanför de röda farledsprickarna, men ett par gånger blev vi tvungna att korsa Waals upprörda vågor och möta pråmarna på fel sida i de snävaste kurvorna.

Det vanligaste vi sagt till varann idag är: ”Herregud vilken tur att vi installerade AIS!” Tack vare det ser vi alla mötande pråmar som små lysande trekanter i plottern långt innan vi möter dem. Man kan klicka på symbolen på skärmen och se hur stort fartyget är, hur fort det går, mm mm. Ingen pråm dyker upp som en överraskning i en flodkrök.

En annan välsignelse som Odd fixat idag är en backspegel vid förarplatsen. Han har varit motsträvig länge, en backspegel är nämligen inte båtmässig. Men när man kämpar med att styra med eller mot strömmen och samtidigt måste koncentrera sig på mötande pråmar finns inte marginaler att vända på huvudet och titta bakåt. Det är inte roligt att upptäcka en omkörande hundrameterspråm först när man hör bogsvallet några meter bakom sig. Lyckligtvis var det Odd som körde när det hände. Annars kanske backspegeln inte hade kommit på plats lika fort.

Idyllen när vi under viss dramatik tagit oss av flodmotorvägen och slussat in på Maas-Waal kanal. Dofterna, koltrastarna. Kossor och flockar med mörka små ponnies. Överallt fiskande gubbar med sina tält. Lyckan när vår utvalda natthamn otippat visar sig vara den hittills mysigaste. En båtklubb mitt ute i ingenstans, med vänliga människor som tar hand om oss när vi lägger till 21.30. Bjudskålar med lakritskonfekt hos den kvinnliga hamnkaptenen. Vi har redan bestämt att vi stannar här en dag extra och fortsätter till Maastricht tidigt på måndag.