Det kom ett refuseringsmail från ett av Sveriges största förlag. Där stod bl a: ”Ett välskrivet manus med fin lyhördhet för de små detaljerna. Ett vackert språk som till en början griper tag…/ / … karaktärerna är finmejslade och historien som sådan habil. /…/ ett gott försök som inte har det där lilla extra som krävs.” Nähä. Det där lilla extra. Och habil, vad betyder det? Efter att ha googlat blev jag lite gladare åtminstone vad beträffar det ordet. Jag har fått två liknande ”snälla” refuseringar, mail från stora förlag som tackar nej till publicering med lite olika motiveringar, men samtidigt berömmer manuset och öppnar dörren för att läsa en omarbetad version.

När jag för fyra månader sedan krävde och fick tillbaka mina rättigheter från Frank förlag var jag först snopen och kände mig lurad. Det som verkade vara ett toppenavtal med bra royalty och snabb produktion av inbunden bok, pocketbok och e-bok, visade sig vara en såpbubbla när förlaget ändrade namn och bytte inriktning.

Idag är jag glad att jag kom undan med blotta förskräckelsen från ett litet förlag i ekonomisk kris. När jag hade svalt besvikelsen tog jag fasta på den gnagande känslan att manuset kanske inte var riktigt färdigt ändå, att det egentligen var för tidigt för publicering. Två proffs anlitades för att lektörsläsa – Ann Ljungberg och Elisabet Norin. Efter deras synpunkter skrev jag om inledningen, stuvade om ordningen på kapitlen, strök karaktärer och vred om den dramaturgiska kniven ett varv till. Processen pågår fortfarande, det är inte bråttom. Konst tar tid.

I veckan kom det ett erbjudande om avtal från ett litet, som jag tror seriöst förlag. Det fanns bara en hake, jag förväntades bidra med femtio procent av kostnaderna. Tack, men nej tack. Jag lägger ner hundratals, kanske tusentals timmar på att skriva. Det är min insats. Om inget förlag vill ta risken att publicera och sälja boken är den helt enkelt inte tillräckligt bra. Ännu. Jag hukar mig och laddar om. Vänta lite, jag ska bara, som Alfons Åberg säger. Jag ska bara lägga till ”det där lilla extra.”

Jag har börjat skriva en sorts dagbok, inspirerad av kreativitetsgurun Julia Cameron som pratar om sin dagboksteknik här. Hennes bästsäljande böcker om kreativitet (Öka din kreativitet m fl) är näst intill olidliga att läsa; pladdriga, gudsnådeliga och väldigt amerikanska. Men där finns guldkorn. Morgonsidorna till exempel. Varje morgon sedan ett par veckor flödesskriver jag för hand tre sidor i en anteckningsbok. Jag skriver ner allt som dyker upp i huvudet, med reservation för att man faktiskt inte hinner med precis allt. Men tänker jag bajs så skriver jag bajs. Det blir som en mental dusch, en massa onödigt skräp rinner av en och allting går lättare resten av dagen. Mot slutet av den halvtimme det tar att skriva morgonsidorna kommer de ljusa ideerna och de radikala insikterna. Vissa dagar blir det två tröga, gnälliga, motvilliga, modstulna sidor innan det vänder, andra dagar skriver sig alla sidorna lätt och ledigt av sig själva.

Dessutom har jag börjat med en skrivdagbok (kanske inte så konstigt att bloggen blivit lidande sista tiden). Jag behöver få grepp om hur min skrivprocess ser ut, för att slippa uppfinna hjulet igen inför nästa bok. Och nästa. Varje kväll innan jag släcker lampan antecknar jag vad som har hänt med pågående manus. Om jag har redigerat, samlat fakta, kommit på en ny konflikt, fastnat i något problem, läst någon bok i researchsyfte, osv.

Sommaren, den underbara sommaren 2014 då det aldrig regnar och den ena tropiska natten avlöser den andra. Jag har flyttat ut min madrass på altanen och sover under bar himmel (med ett soltak mellan mig och daggen). Barn och barnbarn har varit här och vi har haft precis sådana intensiva sommarlovsdagar på stranden som man aldrig glömmer. Plus en del upplevelser jag gärna hade sluppit med streptokocker och svampinfektioner och ett litet barn som grät hela nätterna med olidlig klåda i snippan. Men det skriver jag bara för mitt dåliga minnes skull.

Regnet öser ner men jag ler konstant sedan två timmar tillbaka. Då hände nämligen följande: Jag gick in i delikatessbutiken och bad på min bästa skolfranska att få sex skivor av samma goda serranoskinka som sist. Jag tackade den vänliga innehavaren för tipset han då gav mig om det fantastiska boulangeriet två kvarter bort, på Rue d´Eglise. Jag frågade om han möjligtvis hade ingefärsmarmelad? (Erkänner, slog upp ordet ingefära, gingembre, i förväg). När han frågade hur länge jag stannar i Charleville, berättade jag om båten som ligger i gästhamnen, om vårt resmål och vägen dit. (Ooh, la Mere Noir!) Jag sa att vi kommer tillbaka till båten i slutet av augusti och att jag ser fram emot att handla hos honom då också. Han lovade att tills dess ska han ha skaffat fram ingefärsmarmelad. När jag skulle gå höll han upp dörren åt mig och påpekade att jag talar utmärkt franska!!!

Fånigt flinande går jag hemåt, när ett ord ploppar upp ur det undermedvetna, som en svavelbubbla från botten av hamnbassängen. Ett ord som jag alltid förknippat med personer som till exempel min entusiastiske franskalärare, magister Heurlin, förmodligen salig i åminnelse, det är ju över fyrtiofem år sedan han gav mig en fyra i slutbetyget. (Merci beaucoup!) Nu är jag själv en sådan. En frankofil.

Idag lämnade Åse och Tom hamnen trots ösregn och körde vidare med S/Y Sothis. Nu får de nästan två månaders försprång innan vi kastar loss härifrån. Kanske går de mot Paris, kanske inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Om de väljer den vägen vi tänker gå, Canal des Ardennes, försvinner ju lite av upptäckarglädjen eftersom jag givetvis inte kommer att kunna låta bli att läsa deras roliga blogg (finns i listan till höger). Å andra sidan kan det ju vara bra att bli förvarnad om eventuella problem. Hmm. Svårt.

Åse kollar om det finns plats under bron. Regnet den senaste tiden har höjt vattennivån märkbart.

”Han tar sig själv på alldeles för stort allvar.” Det är en lurig formulering. Falsk. För egentligen ligger det inte alls någon vänlig omtanke bakom orden, som man kunde tro. Egentligen är det samma gamla vanliga Jante. ”Vem tror han att han är egentligen?”

Om man inte tar sig själv på allvar, vem ska då göra det? Om man menar allvar med att man vill lära sig spela till exempel ukulele, köper man inte då det bästa instrument man har råd med, och övar så mycket man har tid? Nej det gör man inte, inte obemärkt och okommenterat i alla fall. Det finns alltid någon som lägger märke till att man har skaffat sig onödigt dyr, onödigt stor, onödigt snygg eller onödigt onödig utrustning,  och som inte missar tillfället att högt kommentera hur duktig man måste vara eftersom man har allt det där.

Det gör mig så arg. Varje gång. Varifrån kommer människors drift att förminska varann? Ja, ja, jag vet, från den egna rädslan att inte duga. Om jag inte kan, då ska minsann inte hon göra sig märkvärdig och tro att hon kan.

Jag ska bli författare. Jag är författare. Jag har skrivit färdigt en skönlitterär roman och håller nu på med uppföljaren. Mina romaner kommer att ges ut av ett förlag och läsas av många människor. Jag tar mig själv och mina drömmar på allvar, hur ska de annars kunna förverkligas?

Tack, monsieur Champion för att du väckte dessa tankar i mitt huvud. Dag efter dag sitter du på kajen i gästhamnen. Den okrönte fiskekungen. Din utrustning har kostat tusentals euro. Mellan dina fötter, till hälften nedsänkt i vattnet, hänger en fiskhåv. Den är avsedd för de stora fiskarna.  Hittills har jag bara sett dig få upp små mörtliknande saker, som den du håller i handen på bilden. Dem krokar du av med varsam hand och släpper tillbaka till vattnet. Men när den stora fisken kommer, då är du beredd, då har du det som krävs.

Imorgon ska jag gå till bokhandeln vid torget och köpa den där dyra Parkerpennan som låg så skönt i handen och skrev nästan av sig själv.

Jag kom hit i fredags för att koppla in larmet, passa på att lacka snickerier och nåta om några ställen i teakdäcket. Eftersom jag ändå ”måste” stanna här till onsdag. Sedan dess har det regnat varje dag, med korta uppehåll. Man hinner precis gå ut och handla lite croissanter och annat nödvändigt mellan skyfallen.

Det är perfekt. Jag skriver, läser, sover och äter.  Promenerar längs kanalen, antecknar idéer innan de flyger bort. Tar en café au lait vid torget och tittar på karusellen. Går in i huset där Rimbaud bodde och försöker begripa någonting av den suggestiva utställningen. Spelar lite ukulele när jag kommer tillbaka till båten. Vänder på dygnet som jag vill. Jag skulle utan tvekan sväva mot skyn som ett asocialt ufo om jag inte hade Odd som håller i snöret där hemma och drar mig tillbaka. Så här skulle jag kunna leva tills nästa bok var färdigskriven.

När jag kommer hem ska jag börja skriva en författardagbok för hand, för att försöka få bättre grepp om min skrivprocess. Just nu är jag helt uppfylld av två väldigt olika böcker. Dels ”The Thesaurus of positive character traits”, dels Berta Wilhelmssons självbiografi ”Mitt liv i miniatyr”.

Plötsligt skriver hon om när CW porträtterar Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm, mannen som Åsa Larsson skrivit in i sin roman ”Till offer åt Molok”, och som var anledningen att jag vågade fråga henne till råds på Bokmässan förrförra året om mitt då nyfödda, sköra skrivprojekt. Ett tecken? Det händer saker när man vågar öppna ett ovidkommande fönster och lyssna in sin intuition. Jag ska skriva mer om det en annan dag. Igår fick jag grannar, Tom och Åse och Sothis från Strömstad. Sothisbloggen ligger som länk här till höger, bland bloggar jag följer. Tom och Åse turas om att skriva inläggen och det ger ett spännande perspektiv . 🙂    

Om jag ändå hade haft med mig Sigge… tänkte jag många gånger inatt mellan klockan två och fyra, när det viskade, klirrade, bullrade och gungade från bryggan. Tre hemlösa sökte av någon anledning skydd i hamnen med sin … eh… båt? Men nu har de puttrat iväg igen, på okända äventyr. Och istället har Sothis med svensknorska paret Åse och Tom och liten gast lagt till mitt emot och bjudit på Riesling i sittbrunnen. Dessutom har jag lyckats koppla in larmet. Så jag är nöjd med dagen fast den började otrevligt och det har regnat i stort sett hela tiden.

Vilken lyx det är att äga en kajak. Bara kunna ge sig ut en sväng på vattnet när helst man vill. Det tar mig tio minuter att sjösätta och vara iväg. I sommar kommer jag att bli stark i armarna.  Och så många hemliga, inspirerande ställen man kommer nära.