Regnet öser ner men jag ler konstant sedan två timmar tillbaka. Då hände nämligen följande: Jag gick in i delikatessbutiken och bad på min bästa skolfranska att få sex skivor av samma goda serranoskinka som sist. Jag tackade den vänliga innehavaren för tipset han då gav mig om det fantastiska boulangeriet två kvarter bort, på Rue d´Eglise. Jag frågade om han möjligtvis hade ingefärsmarmelad? (Erkänner, slog upp ordet ingefära, gingembre, i förväg). När han frågade hur länge jag stannar i Charleville, berättade jag om båten som ligger i gästhamnen, om vårt resmål och vägen dit. (Ooh, la Mere Noir!) Jag sa att vi kommer tillbaka till båten i slutet av augusti och att jag ser fram emot att handla hos honom då också. Han lovade att tills dess ska han ha skaffat fram ingefärsmarmelad. När jag skulle gå höll han upp dörren åt mig och påpekade att jag talar utmärkt franska!!!

Fånigt flinande går jag hemåt, när ett ord ploppar upp ur det undermedvetna, som en svavelbubbla från botten av hamnbassängen. Ett ord som jag alltid förknippat med personer som till exempel min entusiastiske franskalärare, magister Heurlin, förmodligen salig i åminnelse, det är ju över fyrtiofem år sedan han gav mig en fyra i slutbetyget. (Merci beaucoup!) Nu är jag själv en sådan. En frankofil.

Idag lämnade Åse och Tom hamnen trots ösregn och körde vidare med S/Y Sothis. Nu får de nästan två månaders försprång innan vi kastar loss härifrån. Kanske går de mot Paris, kanske inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Om de väljer den vägen vi tänker gå, Canal des Ardennes, försvinner ju lite av upptäckarglädjen eftersom jag givetvis inte kommer att kunna låta bli att läsa deras roliga blogg (finns i listan till höger). Å andra sidan kan det ju vara bra att bli förvarnad om eventuella problem. Hmm. Svårt.

Åse kollar om det finns plats under bron. Regnet den senaste tiden har höjt vattennivån märkbart.