Det kom ett refuseringsmail från ett av Sveriges största förlag. Där stod bl a: ”Ett välskrivet manus med fin lyhördhet för de små detaljerna. Ett vackert språk som till en början griper tag…/ / … karaktärerna är finmejslade och historien som sådan habil. /…/ ett gott försök som inte har det där lilla extra som krävs.” Nähä. Det där lilla extra. Och habil, vad betyder det? Efter att ha googlat blev jag lite gladare åtminstone vad beträffar det ordet. Jag har fått två liknande ”snälla” refuseringar, mail från stora förlag som tackar nej till publicering med lite olika motiveringar, men samtidigt berömmer manuset och öppnar dörren för att läsa en omarbetad version.

När jag för fyra månader sedan krävde och fick tillbaka mina rättigheter från Frank förlag var jag först snopen och kände mig lurad. Det som verkade vara ett toppenavtal med bra royalty och snabb produktion av inbunden bok, pocketbok och e-bok, visade sig vara en såpbubbla när förlaget ändrade namn och bytte inriktning.

Idag är jag glad att jag kom undan med blotta förskräckelsen från ett litet förlag i ekonomisk kris. När jag hade svalt besvikelsen tog jag fasta på den gnagande känslan att manuset kanske inte var riktigt färdigt ändå, att det egentligen var för tidigt för publicering. Två proffs anlitades för att lektörsläsa – Ann Ljungberg och Elisabet Norin. Efter deras synpunkter skrev jag om inledningen, stuvade om ordningen på kapitlen, strök karaktärer och vred om den dramaturgiska kniven ett varv till. Processen pågår fortfarande, det är inte bråttom. Konst tar tid.

I veckan kom det ett erbjudande om avtal från ett litet, som jag tror seriöst förlag. Det fanns bara en hake, jag förväntades bidra med femtio procent av kostnaderna. Tack, men nej tack. Jag lägger ner hundratals, kanske tusentals timmar på att skriva. Det är min insats. Om inget förlag vill ta risken att publicera och sälja boken är den helt enkelt inte tillräckligt bra. Ännu. Jag hukar mig och laddar om. Vänta lite, jag ska bara, som Alfons Åberg säger. Jag ska bara lägga till ”det där lilla extra.”

Jag har börjat skriva en sorts dagbok, inspirerad av kreativitetsgurun Julia Cameron som pratar om sin dagboksteknik här. Hennes bästsäljande böcker om kreativitet (Öka din kreativitet m fl) är näst intill olidliga att läsa; pladdriga, gudsnådeliga och väldigt amerikanska. Men där finns guldkorn. Morgonsidorna till exempel. Varje morgon sedan ett par veckor flödesskriver jag för hand tre sidor i en anteckningsbok. Jag skriver ner allt som dyker upp i huvudet, med reservation för att man faktiskt inte hinner med precis allt. Men tänker jag bajs så skriver jag bajs. Det blir som en mental dusch, en massa onödigt skräp rinner av en och allting går lättare resten av dagen. Mot slutet av den halvtimme det tar att skriva morgonsidorna kommer de ljusa ideerna och de radikala insikterna. Vissa dagar blir det två tröga, gnälliga, motvilliga, modstulna sidor innan det vänder, andra dagar skriver sig alla sidorna lätt och ledigt av sig själva.

Dessutom har jag börjat med en skrivdagbok (kanske inte så konstigt att bloggen blivit lidande sista tiden). Jag behöver få grepp om hur min skrivprocess ser ut, för att slippa uppfinna hjulet igen inför nästa bok. Och nästa. Varje kväll innan jag släcker lampan antecknar jag vad som har hänt med pågående manus. Om jag har redigerat, samlat fakta, kommit på en ny konflikt, fastnat i något problem, läst någon bok i researchsyfte, osv.

Sommaren, den underbara sommaren 2014 då det aldrig regnar och den ena tropiska natten avlöser den andra. Jag har flyttat ut min madrass på altanen och sover under bar himmel (med ett soltak mellan mig och daggen). Barn och barnbarn har varit här och vi har haft precis sådana intensiva sommarlovsdagar på stranden som man aldrig glömmer. Plus en del upplevelser jag gärna hade sluppit med streptokocker och svampinfektioner och ett litet barn som grät hela nätterna med olidlig klåda i snippan. Men det skriver jag bara för mitt dåliga minnes skull.