Jag lär mig långsamt om mig själv.

Just nu sitter jag i caféet på Fotografiska museet och tankar energi efter gårdagens stora uttag på det kontot. Författarknytiskräftskivan med Ann Ljungberg och trettio andra författare – blivande och redan publicerade. Människor jag mött via nätet. Facebook och bloggar. Människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Nu har jag lärt känna några av dem lite bättre. Internet är fantastiskt. (Det skulle kunna stå på min gravsten.)

Jag har klivit långt ut ur min komfortzon och spelat ukulele, stått upp och presenterat mig själv och mina drömmar inför alla, delat hotellrum med en kvinna jag aldrig träffat. Alltihop självvalt och inte alls påtvingat av någon annan, jag tycker inte det är hemskt, ändå kostar den här sociala ansträngningen otroligt mycket energi. Idag måste jag fylla på genom tystnad, visuella upplevelser och skrivande. Jag längtar till min ö. Klockan tre går tåget. Fram till dess mediterar jag på Fotografiska.

Det är sorgligt att det tagit så många år att komma fram till vikten av kontakt med sitt innersta. Att stress och prestationskrav och deadlines  har fått styra hela livet och ställa till det både för mig själv och min familj. Hur programmerar man om sina vuxna barn? Det är lite sent att komma nu och säga att de är älskade precis som de är, att de är perfekta oavsett vad de presterar. Det går inte att komma ifrån att jag mutade dem inför vartenda prov, att vi belönade höjda betyg med hisnande summor.

Anna Lovinds blogg Happy Arty är ny på min lista över bloggar jag följer. Så här beskriver hon den själv: Happy Arty handlar om drömmar. Om att formulera dem och förverkliga dem. Det kan vara en vinglig och slingrig resa, även för ett modigt hjärta, och den här hemsidan kom till för att göra den resan lättare. Jag hittade Anna i tacktexten längst bak i Ann Rosmans bok Porto Francos väktare, nu blir hon min tredje lektör på manuset till Marvatten.

Läs Annas inlägg om stress och långsamhet, det hon skriver tände en lampa för mig idag.