Historien om munken Dom Perignon är en bra historia men den är påhittad i reklamsyfte. Han uppfann inte alls champagnen, tvärtom var det hans uppgift att försöka få bort de olycksaliga bubblorna som förstörde vinet. Han levde och dog i byn Hautvillers som ligger på cykelavstånd om än rakt upp i himlen från vår brygga i Cumiere.

Vi kom tillbaka till båten från champagnens födelsestad med tre flaskor av samma sort, hur orutinerat är inte det? Tur att vi cyklade och inte hade plats för fler i ryggsäcken. Odd har säkrare smaklökar än jag när det gäller champagne, och han tyckte Paul Goerg Blanc de Blancs var fantastiskt god. Vi smakade på tre sorter, förutom den vi köpte en Brut Rose och en Rotchild som vi absolut inte hade råd med. Provningen kostade fem euro per glas, om man köpte tre buteljer var tre provglas gratis.

Vi försvarar bubbelköpen inför oss själva med att vi faktiskt lever ett väldigt billigt båtliv. Nästan varenda hamn utom Paris har varit gratis, även de där man kan koppla upp sig på el och vatten. Vi lagar alla måltider ombord, inte för att snåla utan för att det är godare, mysigare och roligare än att gå på restaurang.
Hautvillers ligger högt, högt över floden, bilderna gör verkligen inte rättvisa åt den vidsträckta utsikten. Halvvägs ner för den branta hemvägen pausade vi för att låta skivbromsarna svalna. Där blev Odd genast kompis med en vinodlare som körde en rensmaskin i sina rader. Män och maskiner…
Ikväll har Odd lagat världens godaste ”Moules a la Marnes”. Vin, grädde, vitlök, purjolök och Herbes de Provence, thats what it takes. Vi köpte levande musslor i Dormand för tre dagar sen och de var helt perfekta fortfarande. Mycket bättre förpackade än våra usla nät i Sverige där hälften av musslorna är krossade när man köper dem. Dessutom billigare! Tar med oss förpackningstipset hem till våra musselodlare på Orust.

Två kilometer från champagnebyn Damery ligger champagnebyn Cumiere. Det finns en gångväg längs floden mellan byarna, jag cyklade dit och spanade medan Odd sov. Han har sovit nästan hela dagen medan jag har suttit i sittbrunnen och knäckt valnötter och skrivit. Äntligen fick jag tid att fördjupa mig i synpunkterna på mitt manus som kommit från lektören. Om det inte vore så synd om Odd skulle jag inte ha något emot att han var magsjuk lite oftare.

Gästbryggan i Cumiere var trevligare än i Damery, hela byn var inbjudande och lockade med fina promenad- och cykelvägar upp bland vinkullarna. En timme innan slussen stängde bestämde vi oss för att flytta båten dit. Det är den kortaste förflyttning vi gjort på hela resan.

När vi förtöjt värmde jag färdigköpt lasagne i den fantastiska Cobben. Det är visserligen 2-dag idag, men sjukdom betyder undantag från regeln. Odd åt upp hela sin bit, plus en bra bit av patén som jag köpt bara till mig. Imorgon är det nog slut på friden.

Den här fina tromp d’oeil målningen snubblade vi över på kvällspromenaden:

Skillnaden mellan köpta valnötter och självplockade.

Kvart i tolv gick de hjärtskärande ropen ”Aide-moi!” inte att strunta i längre, dessutom hördes krafsanden från båtens utsida. Någon låg i floden i mörkret och ville upp. I ett par timmar hade vi undrat hur länge gänget på andra sidan floden skulle orka vråla, hur länge det skulle dröja innan någon ringde polisen. Det lät som om de höll på att skära av någon kroppsdel för kroppsdel. Det låg bostadshus alldeles intill, det var mitt i stadskärnan, någon borde väl reagera? Eller var detta normalt franskt skördefestbröl? Vi drog täcket över öronen och försökte sova. Tills det krafsade på utsidan båten, som sagt. Då flög vi upp båda två.
Odd drog upp en halvt medvetslös, skakande tjugoåring täckt av sjögräs på bryggan. Han hade lyckats kroka i armen runt vår badstege. Hade han inte hittat den vet jag inte hur det hade slutat. Det finns inga trappor eller låga slänter där man kan ta sig upp ur floden här, inga grunda stränder. Det fanns dessutom inga andra än vi i hamnen.

Han var totalt okontaktbar, jag ringde 112 och fick svar direkt. Men efter tio minuter kvicknade mannen på bryggan till, viftade undan Odd och ruskade av sig diverse filtar som Odd packat in honom i. Reste sig upp, började vråla som ett djur igen och stapplade bort mot bron, tillbaka mot kamraternas tjut på andra sidan floden. Ambulansen kom, jag förklarade läget och de satte av efter honom.
Hur det gick sen vet vi inte. Hamnkaptenen ruskade på huvudet när jag beklagade mig över natten och sa att en del skördearbetare har druckit champagne i flera dar nu. Kanske tar de droger också, trodde hans fru.
Idag har vi varit väldigt spaka men ändå tagit oss vidare till den lilla byn Damery. Odd är magsjuk och utslagen, det blev kanske lite för många vindruvor igår.

Här finns fler än sextio champagnehus, så det gör inte så mycket om vi blir liggande några dagar. Fast det är synd om Odd just nu.

Sigge vaktar trött husse.

Vinskörden avslutades igår. Otur. Odd som har drömt om att få delta. Vi har cyklat en hel dag i solen bland vinodlingar på hög höjd. Njutit av andlösa utsikter. Inte träffat en själ däruppe. Förvånats över massor av kvarlämnade klasar på vinstockarna, säkert tusentals ton. I början kände vi oss skyldiga när vi knyckte en klase fullmogna druvor och smaskade i oss, snart insåg vi att det måste vara druvor som blivit över av någon orsak. Odlingarna var lämnade, slutskördade. Kvar fanns tomma vattenflaskor, nedtrampade oändliga rader och en känsla av lättnad, precis som efter jordgubbsskörden hemma.

Vi ställde cyklarna där vägen tog slut och klättrade vidare uppåt på grässtigar där bara fyrhjulingar tar sig fram. Åt oss mätta på små, söta, blå druvor och blev tvungna att offra flaskvatten för att skölja bort den klibbiga druvsaften från händerna.
Vi kom förbi flera lokala champagneproducenter i varje by, men många hade stängt för helgen. Två små familjeföretag skyltade med ”Ouvert” och vi kunde få provsmaka. De var så små att hela deras produktion, 25000 flaskor om året, säljs till privats köpare, inte till agenter. Inte en chans att hitta den här champagnen på Systemet alltså.
Provsmakning. Det innebar att vi togs in i ett särskilt rum, talade om att den här prisnivån kunde vi tänka oss ( under 20 €), och den här sorten ville vi gärna prova, varefter ägaren öppnade en eller två flaskor och hällde upp i fina glas. Det fanns inte på kartan att vi inte skulle köpa. Att vi bara skulle säga tack och adjö och cykla därifrån. Vi fick också en kort demonstration av tillverkningen, inte så givande eftersom ingen talar annat än franska.
När vi kommer lite längre in i Champagneriket hoppas vi på organiserade visningar och provningar, där vi inte är ensamma kunder i vinkällaren, där det finns broschyrer på engelska och där man kan få prova lite fler sorter utan att känna sig tvungen att handla. Vi kan ju inte fylla hela båten med Champagne. Just nu är antalet uppe i fyra. Tre Brut, varav två rosé, och en demisec.
Alla kvarlämnade druvor fick sin förklaring. Varje odlare vill få ut sin optimala skörd, och odlar därför med 30% marginal. Blir det ett bra år får man helt enkelt lämna kvar överskottet på fälten. Konstigt att ingen kommit på ett sätt att ta vara på det?
I alla fall. En av resans underbaraste dagar hittills. Med eller utan Champagne.

Äntligen har vi kommit in i Champagneland. Hela dagen har vi skymtat randiga kullar genom trädridåerna som kantar den gröna floden Marne. Igår övernattade vi vid en ganska tråkig stadskaj i en vacker liten stad som heter Chateau Thierry. Vi  hade tur att det var fredagsmarknad i morse, och handlade som vanligt alldeles för mycket mat innan vi otåligt fortsatte mot Dormans. På hela dagen idag mötte vi bara en enda båt.

Efter sista slussen unnade vi oss att lägga till vid väntkajen på andra sidan och äta lunch. Solen sken, en liten farbror satt där och fiskade och ett jättestort valnötsträd släppte sina nötter i gräset. Farbrorn försäkrade att det var tillåtet att plocka valnötterna, det var kanalbolagets mark, inte privat, varsågoda!

Nu är vi framme, det finns el och vatten vid bryggan, här stannar vi några dagar och cyklar runt bland vingårdarna.

Floden mumlar så många berättelser vi inte hör, byarna gömmer så mycket historia vi inte ser, turistbyråns broschyrer är fulla av ivrig upplysning vi inte kan tyda. Den här vackra platsen var en gång kvarnstenarnas huvudstad. På 1800-talet skeppades tjugotusen runda stenar om året härifrån. Hela världen köpte fransk sten just härifrån för att mala säd och slipa knivar.
Jag får dåligt samvete. Här stressar vi för att komma fram till champagnedistriktet och vinodlingarna och struntar i tvåtusen världsberömda stenhuggare.
Nu tar jag ett djupt andetag, öppnar ögonen och går en lång promenad med kameran.
En smutsig och våt Sigge har smitit upp i vår säng och jag måste ändå iväg och hitta en tvättautomat i byn.

Ellem syns som en liten vit prick mitt i brospannet.

Igår, för bara hundra år sedan, var flodens vatten rött av blod. Under första världskrigets morgon, augusti och början av september 1914, dödades här tusentals söner, fästmän, pappor när tyskar och allierade stred om floden Marne som var sista hindret före Paris. Broarna förstördes. Över femtusen engelska soldater kunde inte begravas, hittades aldrig. Någon av dem kunde varit min farfar eller morfar.

Det var en treochenhalvmeters sluss. Med bara en stege i slussväggen att lägga fast i, pollarna var uppe på kajen högt ovanför våra huvuden. Vi la fast i stegen vid mittknapen och Odd klättrade upp, jag räckte honom linorna från för och akter med hjälp av båtshaken. Du kan stanna där uppe, sa jag. Jag klarar resten själv. Hellre än att se honom klättra på de där slippriga pinnarna.
Vattnet släpptes på och det gick galant tyckte vi båda, det räckte att jag tog hem på aktertampen som låg runt skotvinschen. Men efter ett tag kom vattnet väldigt fort och Odd ville inte vänta däruppe. Samtidigt som han kom ner på däck upptäckte vi båda att båten lutade konstigt. Som om den fastnat på mitten. Styrbordssidan drogs inåt nedåt mot slussväggen, en kastrull ramlade ner från spisen.
Hjälp, mittknapen! Förtöjningen i stegen! Vattnet steg i slussen men båten satt fast och kunde inte följa med. Odd lyckades i sista stund lossa på repet, hela båten reste sig som en badleksak man försökt trycka ner under vattnet. Några sekunder till och mittknapen hade varit under vattenytan. Det vill jag helst inte tänka på. Jag hann inte bli rädd och vill inte få ångest efteråt. Odd har svårare att komma över detta. Hur kunde vi båda göra ett så fatalt misstag? Efter etthundratjugofyra slussar? Den förklaring vi kommit fram till är att vi plötsligt och på impuls ändrade en invand rutin genom att Odd stannade kvar uppe på kajen. Vi hann inte prata igenom noga innan hur vi skulle göra.
Fortfarande omskakade och bleka om själen lade vi till inne i Meaux och gick för att handla. När vi kom tillbaka låg en huspråm förtöjd akter om oss. Med svensk flagga!
”Jag tog mig friheten att ändra på er förtöjning”, hälsade skepparen Johnny Magnusson, kanalresenär sedan åtta år och dessförinnan världsomseglare i tolv. ”Ni låg bara på en lina, den andra hade hoppat av.”
Den missen kan bara förklaras med hjärnsläpp. Att förtöja utan att trä igenom tampen, bara lägga den över en rak pollare med hål i mitten… Vi hade gjort likadant både Odd och jag, fast det var ” min” tamp som hoppat av, kanske av vågorna från en förbipasserande.
Hur kul hade det varit att stå där på kajen med kassar i händerna och se Ellem flyta iväg mot vattenfallet längre bort?

Vi flyttade oss till ett lugnare ställe. Fick våra första riktiga kanalkompisar i Johnny och hans Laura som bjöd hem oss till sitt fantastiska pråmhem senare på kvällen. De bor där permanent och flyttar runt på Frankrikes kanaler efter årstid och lust. Pråmen har samma standard som vilken modern lägenhet som helst. Bilden har jag lånat från Johnnys hemsida www.spicetoo.se

Vi gick i god tid från Paris för att hinna fram till en mysig natthamn utmed floden Marne. Men hamnade bakom en pråm som muddrade sig fram genom Canal de Chelles i två knops fart. Pråmen stack 1,80 och det är precis så djup kanalen är. Att köra om var otänkbart, alldeles för smalt. Vi fick vackert hålla oss i det gyttjefärgade kölvattnet mil efter mil.

När vi äntligen segat oss fram till sista slussen hade den stängt för en timme sedan. Pråmföraren kastade lasso runt en pollare iland och muddrade sig med motorvåld in till kanten genom leran. Vi fick lägga till på utsidan av pråmen. Vi kommer inte närmare land än en meter för egen maskin, hur mycket vi än försöker.
Men här är väldigt vackert och rödhakesångaren sjunger.
Bilder kommer imorgon. Klockan åtta öppnar slussen.

Alla dystra tankar från igår är reviderade. Det skulle gå utmärkt att skriva i Paris. Alla dagar utom torsdag och söndag skulle jag isolera mig ombord och skapa mina historier. Bara sticka ut näsan i trafiklarmet tidigt på morgonen för att köpa färska croissanter och en baguette a la Campaigne.

Torsdag och söndag skulle jag ta ledigt några timmar för att proviantera på torgmarknaden på Boulevard Richard Lenoir. Efter fyra, fem sådana torgdagar har jag kanske skaffat mig en överblick över all mat som erbjuds där.

Marknaden verkar oändlig och är obeskrivlig i sitt överflöd.
Se här dagens inköp:
Tre skjortor, en sil, en vitlökspress, en flaskborste, en nötknäppare, två tvålar ( lavendel och jasmine).
Grönsaker, en mango, äpplen, örtkryddor, två ostar, två ankägg, oliver, bröd, en färdig cannelloni till middag, en bit paté, två små piroger, två vaniljpajer, kakor.
Till lunch åt vi ostron och drack vitt vin. Jo, jag sa just att till lunch åt vi ostron och drack vitt vin. I plastmugg. Stående vid en galonklädd bänkskiva. Tre glada ostronodlare från La Rochelle kör två gånger i veckan sin lastbil hit till marknaden med sina skaldjur.
Lätt att jag skulle kunna bli stamkund.
Till efterrätt köpte vi nygräddade crepes. Odd valde fyllning med banan och kolasås, jag med Nutella och kokos. Nej, tankar om vikt och bantning får inte plats just här, just nu.

Dagens inköp. Ankägg. Man kanske kan kläcka dem?

Jo jag kan. Prata franska på torget alltså. 🙂

Det blir ingenting alls skrivet. För hur kan man skapa någonting i Paris? Omgiven av kaos på alla sidor, innesluten i en kakofoni av buller från underjorden, tjut och sirener, oupphörligt konfronterad med nöd, sorg och böner om hjälp. Jag klagar inte. Men jag kan inte tänka. Mitt huvud är ett ekande, tomt schakt där inte en enda ide har synts till på flera dar. (Jo förresten, jag noterade igår ett intressant utseende, en man som liknade en råtta eftersom hans framtänder syntes lite fast munnen var stängd.)

Att köpa saker lindrar för stunden. Idag har jag köpt tre sorters te i en  sofistikerad, tyst och dyr affär på trendiga Place de Vosges. Ett par örhängen och ett hårspänne. Samt två vackra tryck av en konstnär på gatumarknaden ovanför Place de la Bastille. Dessutom har jag köpt kalendrar med reproduktioner av Monet, Cesanne, Renoir och Matisse. Plus sex glasunderlägg. Det var svårt att lämna butiken på Muse’e d’ Orangerie vid Tuilerierna.

Om det inte hade vällt in så infernaliskt mycket folk hade jag kunnat stanna flera timmar till inne på det museet. Suttit där på soffan och drunknat i Monets näckrosdamm som böljar runt väggarna utan början eller slut, trehundrasextio grader runt, från gryning till solnedgång. Vandrat flera gånger genom de skumma salarna där folk viskade till varann, där vakterna hade ögon på alla men ändå inte störde, där mästerverken lyste på väggarna, så skickligt hängda att inget stal uppmärksamhet från något annat och allt fick sin fullkomliga presentation.
Ikväll känns det som om jag har fyllt på någonting i det svarta kulturhålet inombords. Där på botten skvalpar ett stort antal äkta Picasso, flera salar med Bernard, en massa Monet och Renoir. Matisse och Desgas. Nu har jag sett dem på riktigt. Det känns underbart. Men hopplöst.
Det jag själv åstadkommer är så futtigt och livlöst i jämförelse. Inte jämföra, jag vet. Vad vore världen utan pipande sparvar också. Men ändå.