Ut på större vatten. Oise. Dag 59.

Floden Oise beskrivs som ganska utmanande både i franska Guide Fluvial och i Tom Sommers guidebok. Floden är en pulsåder för pråmtrafiken mellan Nordsjön och Paris. Very heavy traffic är ett begrepp som återkommer. Men husguden Från sluss till sluss  av Catharina och Tommy Grunbaum beskriver Oise som ”älsklig” med metare och roddare. Och min bekant Esso som bor i sin ketch i Stenungsund mailade lugnande kommentar att han inte upplevt några problem alls.
När vi svängde ut från den smala djungelkanalen, under motorvägsbron norr om staden Compiegne, mötte den breda floden med både pråmtrafik och roddare direkt. Det var ju lördag, flera roddarlag övade åtföljda av skrikande, peppande ledare i små motorbåtar. Här gällde inga fartbegränsningar på 10 km/ tim, de rodde mycket fortare än vi körde. Stadens marina som lockat med dusch, tvättmaskin och wifi var alldeles för grund, vi k satte oss i leran redan i infarten. Men den såg så ruffig ut så det var lika bra.

Vi la oss istället långsides vid en kaj utanför en klosterträdgård, nära centrum men nästan fritt från trafik. Här går en strandpromenad längs med floden, folk cyklar och joggar och rastar sina hundar. Väldigt många hälsar, säger Bonne appetite om vi äter eller bara bonjour. Två andra båtar ligger förtöjda här. Vädret är varmt och halvmulet, med morgondimman som ligger kvar länge.
Vi stannar här imorgon söndag också. Kanske även måndag. Här finns mycket att se, bland annat ett historiskt figurinemuseum som jag blev nyfiken på. Och på järnvägsstationen finns två autentiska, restaurerade järnvägsvagnar som visar hur fångtransporten till koncentrationslägren gick till under kriget. Över 45000 judar, romer och andra icke-arier deporterades härifrån 1942-1944.Någonting att begrunda i dessa tider när det åter börjar bli acceptabelt att sortera människor i mer eller mindre värda.

Så bortskämda vi är med fred hemma i Sverige. Som om det vore självklart, eller som om det bara är vad vi förtjänat. I varenda fransk by finns monument med namn på de invånare som stupat i första och andra världskriget. Jag ser samma efternamn återkomma fyra, fem, sex gånger och tänker: stackars mödrar, fruar och flickvänner.
Läser just nu Hans Falladas roman Ensam i Berlin, som handlar om motståndet mot Hitlers regim bland vanliga, så kallade enkla, tyskar. Så skrämmande att jag bara kan läsa korta avsnitt i taget. Detta var min svärmors verklighet

.

Svenska kullager i tågvagnarna som transporterade över fyrtiotusen människor till dödslägren.