Idag var sista dagen att poströsta på ambassaden i Paris. Vi tog bussen från Cergy 9.30, fortsatte med tåg och sedan tunnelbana och hann precis innan ambassaden stängde för lunch.

Jag har aldrig missat en valdag i hela mitt liv ( utom EU-valet i våras). Ofta tänker jag på att min mamma var den första generationen kvinnor som föddes med rösträtt. Ändå fick hon inte bestämma själv vilket yrke hon skulle välja. Hon hade velat bli lantmästare, men det var inget yrke för en kvinna ansåg morfar. Så hon blev postexpeditör, vilket var väldigt fint.
Sara Lövestam har skrivit en spännande och gripande roman om kampen för kvinnlig rösträtt: Tillbaka till henne. Det är en tjock bok, jag blev nästan avskräckt bara av formatet, men en bit in i boken gick det inte att släppa den. Då var jag glad att den inte tog slut så fort. Såna läsupplevelser är sällsynta.
Först vid halv fyra var vi tillbaka i båten, helt utmattade av Paris och alla förflyttningar. Tog med oss Sigge och två filtar och somnade i solen på gräset i parken här intill. Det är en vidsträckt och väldigt vacker park, säkert tre gånger Slottskogen med ett system av småsjöar, promenadvägar och olika aktivitetsområden. Intill där vi låg fanns till exempel en skogsdunge med långa band uppspända mellan träden, där man kunde öva sig att gå på lina.
Nu sitter jag i båten efter en god middag och önskar att jag hade appen som Lars N på Flatön har i sin mobil. Han kan rikta mobilen mot ett flygplan och få reda på i stort sett allt om planet, vart det är på väg, när det kommer fram och vad som serveras ombord. Ovanför oss passerar nog ett plan i minuten, Cergy ligger under inflygningsrutten till Charles deGaulle.
För övrigt har Odd nästan blivit klar med installationen av radion ombord, och jag har tittat lite på hur vi ska gå vidare mot Paris. På fredag lättar vi härifrån. Om vi ville skulle vi kunna ligga här i Cergy över vintern, det är bra kommunikationer, en trygg hamn och inte särskilt dyrt. Men det vill vi inte.

Efter en dag helt utan motstånd – vi flöt avspänt nerför Oise, såg alla pråmar på AISen i god tid för att hålla undan, forsade rakt in i öppna slussar med trevliga röster i VHFen – kom vi till Cergy. En krokan i slutet av floden, alldeles innan den mynnar i Seine.
Jag tänker: Torekov, Fiskebäckskil, Puerto de Mogan på Gran Canaria. En idyll med historisk kuliss, en tårta i sten annekterad av turister och rika parisare i mercedesar och lexusar. Lite som Venedig i Las Vegas, fast utan de enarmade banditerna. Man vet inte om det man ser är på riktigt, eller om natthimlen med alla flygplan som sänker sig mot Charles deGaulle egentligen bara är på film.
Vi ligger i kanalen på utsidan av muren som omgärdar den lilla hamnbassängen, där inne var för grunt för oss och dessutom fullt. Här finns dusch, landström, tvättmaskin och till och med tömning till toatanken! Kostar bara 180kr per natt.
Det trivsamma mumlet från alla uteserveringarna runt hamnen sprider sig över vattnet och når även oss här på utsidan, innesluter oss i en vänlig gemenskap. Som när man var liten och låg vaken och lyssnade på pratet och skrattet när föräldrarna hade gäster.
Vi har det så bra, känner oss så trygga och välkomna. Vår båtplats är TV-övervakad och belyst på natten, så fort vi rör oss utanför båten tänds en strålkastare. Vi har handlat bröd och ost och skinka, grillat våra fläskkotletter. (Vid borden ovanför är det ostron och champagne som gäller.) Vi har ringt ambassaden i Paris och är välkomna dit för att rösta imorgon. Jag har beställt tid hos frisören här i Cergy till på onsdag. Hon behandlade mig som en filmstjärna.
Hur i himlens namn ska vi klara oss i de bistra provinserna öster om Tyskland, där vi knappast lär bli bemötta såhär? Vågar vi fortsätta planera för Donau när vi trivs så bra med att vara bortskämda?

Oljebyte i motorn efter 115 timmar.