La Maison Fournaise, Renoirs favoritställe, hade mycket riktigt en egen ponton nere vid floden. Vi förtöjde och läste på skylten att man fick ligga där 24 timmar gratis.

Det fanns en skylt till bredvid, med väldigt mycket fransk text och små bokstäver, den brydde vi oss inte om. Vi gick för att köpa biljetter. Sigge fick inte följa med in så Odd tog med honom tillbaka till båten. Jag stannade kvar i biljettkön. När det blev min tur visade det sig att man måste ha legitimation för att få låna hörlurar med engelsk guide, så jag fick vackert gå tillbaka till båten jag också.

Det var tur, för på pontonen rådde full kalabalik. En turistbåt full med folk låg utanför och tutade och ville att vi skulle flytta oss. Odd hade försökt visa med kroppsspråk att vi hade rätten på vår sida, men gett efter för de franska kulsprutesalvorna från befälet på kryssaren och redan börjat kasta loss. Utan mig! Han hade ringt efter mig men min mobil låg kvar i båten.
Jag försökte hänvisa till skylten och hävda vår rätt att ligga kvar. Hela sällskapet ombord buade unisont. Odd blev allt mer stressad. Båten tutade, floden kokade av propellerströmmarna när flodkryssaren försökte hålla sig på plats. En man kom rusande från museet och sa att tillståndet inte gällde vissa lördagar och söndagar under vissa klockslag. Det stod på den andra skylten.
Vi flyttade i flygande fläng till motsatta sidan av floden, medan alla passagerare jublade och applåderade.
Jag är fortfarande arg på mig själv för att jag inte läste tillräckligt noga på båda skyltarna, och för att jag försökte argumentera emot. Det hade varit bättre att bara flytta direkt. Nu vet jag hur det känns att bli utbuad. Inte kul alls.
Vi gick en lång promenad och väntade ut turistbåten innan vi gick tillbaka till museet.
Utställningen var väldigt fin.

Ellem ligger längst bort vid kajen till höger. Museet på stranden mitt emot.