Det är trettio grader varmt i skuggan. I gräset under träden i den lilla parken längs marinan sitter fullt av parisare från kontorshusen runt omkring med sina lunchlådor. Somliga har kostym, det ser väldigt obekvämt ut.

I båten fläktar det skönt, solskydden för vindrutorna och biminin över sittbrunnen hade vi inte klarat oss utan. Shorts och linne är mer än tillräckligt, kall vattenmelon det enda som lockar till lunch. Ingen klagar över att jag är osocial, så det är fritt fram att blogga fast det är mitt på dan.
Nu är Sigge och jag ensamma, Odd har rest iväg några dagar på en konferens. Vad gör jag då? Letar reda på utställningar och evenemang som han inte är lika intresserad av? Djupdyker i pittoreska kvarter med min kamera? Testar mig igenom alla glasscafeer och uteserveringar i Marais?
Nej, jag gör en svettig raid efter någon som kan laga min cykel. Hittar efter flera försök en liten, fullproppad verkstad som har allt, inklusive en passionerad mekaniker. När jag cyklar därifrån på min friska ”velo” har jag köpt backspeglar, cykelkorg, två extra innerslangar, en genial liten pump och ett kombinationslås. Samt lovat skriva vykort till honom från Sverige. Han hade en vägg full av vykort från kunder i hela världen. Men inget från Sverige.
Tillbaka i båten grips jag av städlust, nu ska här ordnas, vädras, dammsugas och våttorkas. Såna anfall måste man genast ge efter för, det kan dröja flera månader till nästa gång. Fast kanske ändå att det får vänta tills ikväll.
Siesta är ingen dum ide heller.

Valresultatet är helt ofattbart. Jag vill knappt skriva om det. Odd och jag ältar orsaker och följder utan att komma fram till någonting. Jag vill helst låtsas att det inte hänt, eller sopa alltihop under mattan. Förfaller till förtvivlan och farliga tankar. Typ: De är bara idioter och knäppskallar med hål i huvet.
Nu skriver jag inte mer om det, det är för stort och svårt. Jag ska handla efter bästa förmåga istället. Dela med mig och hjälpa när jag kan, och bli bättre på att bemöta smygrasisternas argument. Hardcore rasister och nazister tror jag är obotliga. Det är mer än demokratisk härdsmälta, det är ondskan förkroppsligad. Breivik är inte förledd, han är ond i djupet av sin själ. Så skrämmande. Smittar ondska?
Odd lyckades laga mitt trasiga bakdäck och vi gav oss ut på en lång cykeltur. I slutet av Tuilerierna, just där man ser Triumfbågen i slutet av Champs-Élysées, pajade däcket för gott. Vi fick en längre promenad än vi tänkt, men hittade mysiga genvägar längs kajerna.
Det är något särskilt med Paris, jag skulle vilja stanna länge här. Några platser längre bort ligger ett danskt äldre par med en motorkryssare av trålartyp. De bor här, har legat i marinan i nio år! Vinter och sommar bor de i en liten lägenhet i Köpenhamn. ”Vi har kört på varenda kanal i hela Frankrike”, sa mannen till mig, ”fråga bara om du vill veta något.”
Imorgon ska jag be dem om tips längs vägen till Nancy. Och fråga var det finns en cykelverkstad i närheten.

Enda bilden jag tog igår. Efter Eiffeltornet gick det inte att släppa ratten med någon hand.

Här ligger Ellem, nummer tre från vänster. Vi har morgonsol.