Idag har vi bott 70 dygn i båten sedan vi kastade loss den 1 maj. Just den här dagen har varit händelselös. Jag har städat båten och gått en lång promenad i Marais, en judisk stadsdel alldeles i närheten som är ett koncentrat av alla mina föreställningar om Paris.
Precis så här tänker jag mig miljön i Anna Gavaldas bok ”Tillsammans är man mindre ensam.” Trånga gator, massor av små restauranger och bistros och caféer. Lustiga butiker som säljer allt möjligt och omöjligt. En sålde enbart väskor med kattmotiv.
Mat, mat och åter mat, från alla världsdelar och i alla prisklasser. Ganska prövande just idag som är en tvådag, dvs en 500-kaloriersdag. Naturell yoghurt till lunch och tomatsoppa till middag.
Men det tar jag lätt igen imorgon, för då får jag sällskap av E. Det ska bli spännande att se vad hon har tänkt sig för aktiviteter. Hoppas verkligen att hon är sugen på god mat!  Själv skulle jag dessutom gärna åka båt, det finns dagspass med hop on – hop off från Eiffeltornet till Notre Dame.
Trafiken i Paris är fruktansvärd. Bullret, hetsen, avgaserna och den ständiga vaksamheten man måste ha gör det helt onjutbart att vistas på de större stråken. Place de la Bastille känns som ett enda infernaliskt gatlopp mellan röda gubbar och refuger. Bara inne bland smågatorna och på de bilfria kajerna kommer man undan den hemska trafiken. Jag minns hur jag cyklade här för fyra år sedan, jag tyckte det var så bra ordnat med cykelbanor överallt eftersom bussar och cyklar har gemensamt körfält separerade från bilarna med en kant. Nu känns det lika livsfarligt att cykla där som bland bilarna, bussarna har blivit väldigt många och mycket större, dessutom kör mopeder, mc, och skotrar också bland cyklarna. För att inte tala om alla cyklister, risken att bli påcyklad bakifrån i full fart om man skulle tveka i en korsning ska inte underskattas.
Skräpet på gatorna är påfrestande. Särskilt om man går med en hund som vill böka i allting och gärna smaka på äckliga saker. Det är smutsigt och sopigt, hundskit precis överallt. Man måste titta var man sätter fötterna.
Ikväll har jag läst ut Eva Hornungs bok Hundpojken. Helt förfärande om hemlösa barn i Moskva. Minst lika spännande som Berättelsen om Pi. Jag önskar bara att jag hade någon att diskutera den med. Det kanske finns läsecirklar på nätet?