Alla dystra tankar från igår är reviderade. Det skulle gå utmärkt att skriva i Paris. Alla dagar utom torsdag och söndag skulle jag isolera mig ombord och skapa mina historier. Bara sticka ut näsan i trafiklarmet tidigt på morgonen för att köpa färska croissanter och en baguette a la Campaigne.

Torsdag och söndag skulle jag ta ledigt några timmar för att proviantera på torgmarknaden på Boulevard Richard Lenoir. Efter fyra, fem sådana torgdagar har jag kanske skaffat mig en överblick över all mat som erbjuds där.

Marknaden verkar oändlig och är obeskrivlig i sitt överflöd.
Se här dagens inköp:
Tre skjortor, en sil, en vitlökspress, en flaskborste, en nötknäppare, två tvålar ( lavendel och jasmine).
Grönsaker, en mango, äpplen, örtkryddor, två ostar, två ankägg, oliver, bröd, en färdig cannelloni till middag, en bit paté, två små piroger, två vaniljpajer, kakor.
Till lunch åt vi ostron och drack vitt vin. Jo, jag sa just att till lunch åt vi ostron och drack vitt vin. I plastmugg. Stående vid en galonklädd bänkskiva. Tre glada ostronodlare från La Rochelle kör två gånger i veckan sin lastbil hit till marknaden med sina skaldjur.
Lätt att jag skulle kunna bli stamkund.
Till efterrätt köpte vi nygräddade crepes. Odd valde fyllning med banan och kolasås, jag med Nutella och kokos. Nej, tankar om vikt och bantning får inte plats just här, just nu.

Dagens inköp. Ankägg. Man kanske kan kläcka dem?

Jo jag kan. Prata franska på torget alltså. 🙂

Det blir ingenting alls skrivet. För hur kan man skapa någonting i Paris? Omgiven av kaos på alla sidor, innesluten i en kakofoni av buller från underjorden, tjut och sirener, oupphörligt konfronterad med nöd, sorg och böner om hjälp. Jag klagar inte. Men jag kan inte tänka. Mitt huvud är ett ekande, tomt schakt där inte en enda ide har synts till på flera dar. (Jo förresten, jag noterade igår ett intressant utseende, en man som liknade en råtta eftersom hans framtänder syntes lite fast munnen var stängd.)

Att köpa saker lindrar för stunden. Idag har jag köpt tre sorters te i en  sofistikerad, tyst och dyr affär på trendiga Place de Vosges. Ett par örhängen och ett hårspänne. Samt två vackra tryck av en konstnär på gatumarknaden ovanför Place de la Bastille. Dessutom har jag köpt kalendrar med reproduktioner av Monet, Cesanne, Renoir och Matisse. Plus sex glasunderlägg. Det var svårt att lämna butiken på Muse’e d’ Orangerie vid Tuilerierna.

Om det inte hade vällt in så infernaliskt mycket folk hade jag kunnat stanna flera timmar till inne på det museet. Suttit där på soffan och drunknat i Monets näckrosdamm som böljar runt väggarna utan början eller slut, trehundrasextio grader runt, från gryning till solnedgång. Vandrat flera gånger genom de skumma salarna där folk viskade till varann, där vakterna hade ögon på alla men ändå inte störde, där mästerverken lyste på väggarna, så skickligt hängda att inget stal uppmärksamhet från något annat och allt fick sin fullkomliga presentation.
Ikväll känns det som om jag har fyllt på någonting i det svarta kulturhålet inombords. Där på botten skvalpar ett stort antal äkta Picasso, flera salar med Bernard, en massa Monet och Renoir. Matisse och Desgas. Nu har jag sett dem på riktigt. Det känns underbart. Men hopplöst.
Det jag själv åstadkommer är så futtigt och livlöst i jämförelse. Inte jämföra, jag vet. Vad vore världen utan pipande sparvar också. Men ändå.