Kulturkris i Paris. Dag 73

Det blir ingenting alls skrivet. För hur kan man skapa någonting i Paris? Omgiven av kaos på alla sidor, innesluten i en kakofoni av buller från underjorden, tjut och sirener, oupphörligt konfronterad med nöd, sorg och böner om hjälp. Jag klagar inte. Men jag kan inte tänka. Mitt huvud är ett ekande, tomt schakt där inte en enda ide har synts till på flera dar. (Jo förresten, jag noterade igår ett intressant utseende, en man som liknade en råtta eftersom hans framtänder syntes lite fast munnen var stängd.)

Att köpa saker lindrar för stunden. Idag har jag köpt tre sorters te i en  sofistikerad, tyst och dyr affär på trendiga Place de Vosges. Ett par örhängen och ett hårspänne. Samt två vackra tryck av en konstnär på gatumarknaden ovanför Place de la Bastille. Dessutom har jag köpt kalendrar med reproduktioner av Monet, Cesanne, Renoir och Matisse. Plus sex glasunderlägg. Det var svårt att lämna butiken på Muse’e d’ Orangerie vid Tuilerierna.

Om det inte hade vällt in så infernaliskt mycket folk hade jag kunnat stanna flera timmar till inne på det museet. Suttit där på soffan och drunknat i Monets näckrosdamm som böljar runt väggarna utan början eller slut, trehundrasextio grader runt, från gryning till solnedgång. Vandrat flera gånger genom de skumma salarna där folk viskade till varann, där vakterna hade ögon på alla men ändå inte störde, där mästerverken lyste på väggarna, så skickligt hängda att inget stal uppmärksamhet från något annat och allt fick sin fullkomliga presentation.
Ikväll känns det som om jag har fyllt på någonting i det svarta kulturhålet inombords. Där på botten skvalpar ett stort antal äkta Picasso, flera salar med Bernard, en massa Monet och Renoir. Matisse och Desgas. Nu har jag sett dem på riktigt. Det känns underbart. Men hopplöst.
Det jag själv åstadkommer är så futtigt och livlöst i jämförelse. Inte jämföra, jag vet. Vad vore världen utan pipande sparvar också. Men ändå.