Sånt som inte får hända I och II. Meaux dag 75.

Det var en treochenhalvmeters sluss. Med bara en stege i slussväggen att lägga fast i, pollarna var uppe på kajen högt ovanför våra huvuden. Vi la fast i stegen vid mittknapen och Odd klättrade upp, jag räckte honom linorna från för och akter med hjälp av båtshaken. Du kan stanna där uppe, sa jag. Jag klarar resten själv. Hellre än att se honom klättra på de där slippriga pinnarna.
Vattnet släpptes på och det gick galant tyckte vi båda, det räckte att jag tog hem på aktertampen som låg runt skotvinschen. Men efter ett tag kom vattnet väldigt fort och Odd ville inte vänta däruppe. Samtidigt som han kom ner på däck upptäckte vi båda att båten lutade konstigt. Som om den fastnat på mitten. Styrbordssidan drogs inåt nedåt mot slussväggen, en kastrull ramlade ner från spisen.
Hjälp, mittknapen! Förtöjningen i stegen! Vattnet steg i slussen men båten satt fast och kunde inte följa med. Odd lyckades i sista stund lossa på repet, hela båten reste sig som en badleksak man försökt trycka ner under vattnet. Några sekunder till och mittknapen hade varit under vattenytan. Det vill jag helst inte tänka på. Jag hann inte bli rädd och vill inte få ångest efteråt. Odd har svårare att komma över detta. Hur kunde vi båda göra ett så fatalt misstag? Efter etthundratjugofyra slussar? Den förklaring vi kommit fram till är att vi plötsligt och på impuls ändrade en invand rutin genom att Odd stannade kvar uppe på kajen. Vi hann inte prata igenom noga innan hur vi skulle göra.
Fortfarande omskakade och bleka om själen lade vi till inne i Meaux och gick för att handla. När vi kom tillbaka låg en huspråm förtöjd akter om oss. Med svensk flagga!
”Jag tog mig friheten att ändra på er förtöjning”, hälsade skepparen Johnny Magnusson, kanalresenär sedan åtta år och dessförinnan världsomseglare i tolv. ”Ni låg bara på en lina, den andra hade hoppat av.”
Den missen kan bara förklaras med hjärnsläpp. Att förtöja utan att trä igenom tampen, bara lägga den över en rak pollare med hål i mitten… Vi hade gjort likadant både Odd och jag, fast det var ” min” tamp som hoppat av, kanske av vågorna från en förbipasserande.
Hur kul hade det varit att stå där på kajen med kassar i händerna och se Ellem flyta iväg mot vattenfallet längre bort?

Vi flyttade oss till ett lugnare ställe. Fick våra första riktiga kanalkompisar i Johnny och hans Laura som bjöd hem oss till sitt fantastiska pråmhem senare på kvällen. De bor där permanent och flyttar runt på Frankrikes kanaler efter årstid och lust. Pråmen har samma standard som vilken modern lägenhet som helst. Bilden har jag lånat från Johnnys hemsida www.spicetoo.se