Kvart i tolv gick de hjärtskärande ropen ”Aide-moi!” inte att strunta i längre, dessutom hördes krafsanden från båtens utsida. Någon låg i floden i mörkret och ville upp. I ett par timmar hade vi undrat hur länge gänget på andra sidan floden skulle orka vråla, hur länge det skulle dröja innan någon ringde polisen. Det lät som om de höll på att skära av någon kroppsdel för kroppsdel. Det låg bostadshus alldeles intill, det var mitt i stadskärnan, någon borde väl reagera? Eller var detta normalt franskt skördefestbröl? Vi drog täcket över öronen och försökte sova. Tills det krafsade på utsidan båten, som sagt. Då flög vi upp båda två.
Odd drog upp en halvt medvetslös, skakande tjugoåring täckt av sjögräs på bryggan. Han hade lyckats kroka i armen runt vår badstege. Hade han inte hittat den vet jag inte hur det hade slutat. Det finns inga trappor eller låga slänter där man kan ta sig upp ur floden här, inga grunda stränder. Det fanns dessutom inga andra än vi i hamnen.

Han var totalt okontaktbar, jag ringde 112 och fick svar direkt. Men efter tio minuter kvicknade mannen på bryggan till, viftade undan Odd och ruskade av sig diverse filtar som Odd packat in honom i. Reste sig upp, började vråla som ett djur igen och stapplade bort mot bron, tillbaka mot kamraternas tjut på andra sidan floden. Ambulansen kom, jag förklarade läget och de satte av efter honom.
Hur det gick sen vet vi inte. Hamnkaptenen ruskade på huvudet när jag beklagade mig över natten och sa att en del skördearbetare har druckit champagne i flera dar nu. Kanske tar de droger också, trodde hans fru.
Idag har vi varit väldigt spaka men ändå tagit oss vidare till den lilla byn Damery. Odd är magsjuk och utslagen, det blev kanske lite för många vindruvor igår.

Här finns fler än sextio champagnehus, så det gör inte så mycket om vi blir liggande några dagar. Fast det är synd om Odd just nu.

Sigge vaktar trött husse.

Vinskörden avslutades igår. Otur. Odd som har drömt om att få delta. Vi har cyklat en hel dag i solen bland vinodlingar på hög höjd. Njutit av andlösa utsikter. Inte träffat en själ däruppe. Förvånats över massor av kvarlämnade klasar på vinstockarna, säkert tusentals ton. I början kände vi oss skyldiga när vi knyckte en klase fullmogna druvor och smaskade i oss, snart insåg vi att det måste vara druvor som blivit över av någon orsak. Odlingarna var lämnade, slutskördade. Kvar fanns tomma vattenflaskor, nedtrampade oändliga rader och en känsla av lättnad, precis som efter jordgubbsskörden hemma.

Vi ställde cyklarna där vägen tog slut och klättrade vidare uppåt på grässtigar där bara fyrhjulingar tar sig fram. Åt oss mätta på små, söta, blå druvor och blev tvungna att offra flaskvatten för att skölja bort den klibbiga druvsaften från händerna.
Vi kom förbi flera lokala champagneproducenter i varje by, men många hade stängt för helgen. Två små familjeföretag skyltade med ”Ouvert” och vi kunde få provsmaka. De var så små att hela deras produktion, 25000 flaskor om året, säljs till privats köpare, inte till agenter. Inte en chans att hitta den här champagnen på Systemet alltså.
Provsmakning. Det innebar att vi togs in i ett särskilt rum, talade om att den här prisnivån kunde vi tänka oss ( under 20 €), och den här sorten ville vi gärna prova, varefter ägaren öppnade en eller två flaskor och hällde upp i fina glas. Det fanns inte på kartan att vi inte skulle köpa. Att vi bara skulle säga tack och adjö och cykla därifrån. Vi fick också en kort demonstration av tillverkningen, inte så givande eftersom ingen talar annat än franska.
När vi kommer lite längre in i Champagneriket hoppas vi på organiserade visningar och provningar, där vi inte är ensamma kunder i vinkällaren, där det finns broschyrer på engelska och där man kan få prova lite fler sorter utan att känna sig tvungen att handla. Vi kan ju inte fylla hela båten med Champagne. Just nu är antalet uppe i fyra. Tre Brut, varav två rosé, och en demisec.
Alla kvarlämnade druvor fick sin förklaring. Varje odlare vill få ut sin optimala skörd, och odlar därför med 30% marginal. Blir det ett bra år får man helt enkelt lämna kvar överskottet på fälten. Konstigt att ingen kommit på ett sätt att ta vara på det?
I alla fall. En av resans underbaraste dagar hittills. Med eller utan Champagne.