I den fina lilla staden Bar-le-Duc finns ett spännande slott från 1000-talet uppe på en kulle. Hela vägen upp klättrar den gamla stad med medeltida hus och brant stigande gränder. Här finns också en kyrka från 1300-talet och ett historiskt museum.
Allt detta har jag läst i guideboken. Efter sex timmar i ösregn och ett antal slussar (tolv tror jag) orkade vi bara gå till Turistbyrån och ta reda på var närmaste Orangebutik låg (kontantkort för internet) och var vi kunde handla mat. Sen däckade vi i salongen, läste, vilade och lagade middag.
Om vädret hade varit bättre och vi inte var tvungna att hinna till Nancy nästa vecka hade jag gärna stannat här en dag till och utforskat stan.
Odd är inte lika charmad av Bar-le-Duc, han stör sig på gästhamnens läge. Alldeles bakom dundrar järnvägen till Paris med flera tåg i timmen. Framför oss, på andra sidan kanalen, en stadsmotorväg. Här finns plats för högst tre båtar av vår storlek längs med kajen där vi står nersjunkna i lerbotten. Vid tre små flytbryggor finns plats för några småbåtar också. Det är allt. El och vatten kan kopplas och det finns toa och dusch i ett litet hus. Några husbilar står parkerade här, det finns tanktömning för dem men inte för oss. Hur det här fungerar under högsäsong begriper jag inte.

Båtarna har inget annat val än att tömma tanken i kanalen. Inte konstigt att det står ”Förbjudet att bada” överallt.

Idag ( tisdag) fick jag ringa efter hjälp fyra gånger. Första gången var vi instängda i en sluss som hade stängt portarna och sen dött. Där satt vi på botten tre meter ner och ingenting hände. Jag förstår faktiskt inte vad vi skulle gjort utan min knaggliga skolfranska. Jag ringde numret som stod i Fluviacarte och hamnade hos en gammal dam som sa ”Oui? Allo?” Sen kom en arg äldre herre till telefonen, smattrade en fransk salva och kopplade mig vidare till VNFs kanalkontor för den här sträckan. ”Nous sommes captive dans l’ecluse. Il ne marche pas”. Efter trekvart som kändes väldigt långa kom en vit bil och räddade oss.
Samma sak upprepades ett par slussar senare. Då kom jag ihåg att fråga efter rätt telefonnummer efter att arga farbrorn kopplat om, så nästa gång vi fastnade hamnade jag hos kanalkontoret direkt. ”Oui, oui, jag vet vilka ni är, vi kommer genast!”
På slutet blev det stressigt, skulle vi hinna till natthamnen innan slussen stängde klockan sex? Det fanns absolut ingenstans att lägga till på vägen.
Fem i sex blev jag tvungen att ringa igen, sista slussen vägrade öppna. Men VNF förbarmade sig och ryckte ut fast det blev på övertid. Vi förtöjde vid kanalkontorets egen kaj direkt efter slussen. Ingen el, inget vatten, men upp med kapellet och på med värmaren och fram med en liten humörhöjare med is och Schweppes.
Det har ösregnat nästan hela dagen. Vi har varit osams en gång, när tamparna inte räckte till, pollarna satt alldeles för långt isär så att jag fick backa och hamnade på snedden i strömvirvlarna och drabbades av en panikunge. Lugna ner dig! Röt Odd. Sen gick det ju bra.

Slussarna på den här kanalen, Marne au Rhin Oest, är de sämsta, långsammaste och mest slitna hittills. De är fulla av gräs och mossa och vattenväxter. De har hål och trasig betong i kantskoningen som tamparna fastnar i. De läcker och protesterar och tar en evig tid på sig. Man får kolla i kikaren varje gång vilken sida i slussen som gäller. Det byter helt slumpmässigt sida från vänster till höger, och varje gång måste man ändra på alla slusslinor.
83 slussar kvar till Nancy. Och en tunnel på fem kilometer.
Men detta blir också ett roligt minne. Det kan inte vara sol och champagne jämt.
Det är varmt och mysigt i salongen. Franska radion spelar ”Listen to your Heart” och det börjar lukta gott från pentryt. Det blir paté till förrätt och sen potatisgratäng och stekt fransk örtkorv. Till dessert två bortglömda, sega men ändå ljuvliga croissanter.

Vill inte.

Min utsikt bakåt. Biminin är toppen även när det regnar.

Min utsikt framåt. Inte precis seglarmässigt, men kanalbra. Två datafläktar från Kjell & Co. håller imman borta.