Nitton slussar och arton distans på åtta timmar i ösregn. Revigny-sur-Ornain, dag 89.
Idag ( tisdag) fick jag ringa efter hjälp fyra gånger. Första gången var vi instängda i en sluss som hade stängt portarna och sen dött. Där satt vi på botten tre meter ner och ingenting hände. Jag förstår faktiskt inte vad vi skulle gjort utan min knaggliga skolfranska. Jag ringde numret som stod i Fluviacarte och hamnade hos en gammal dam som sa ”Oui? Allo?” Sen kom en arg äldre herre till telefonen, smattrade en fransk salva och kopplade mig vidare till VNFs kanalkontor för den här sträckan. ”Nous sommes captive dans l’ecluse. Il ne marche pas”. Efter trekvart som kändes väldigt långa kom en vit bil och räddade oss.
Samma sak upprepades ett par slussar senare. Då kom jag ihåg att fråga efter rätt telefonnummer efter att arga farbrorn kopplat om, så nästa gång vi fastnade hamnade jag hos kanalkontoret direkt. ”Oui, oui, jag vet vilka ni är, vi kommer genast!”
På slutet blev det stressigt, skulle vi hinna till natthamnen innan slussen stängde klockan sex? Det fanns absolut ingenstans att lägga till på vägen.
Fem i sex blev jag tvungen att ringa igen, sista slussen vägrade öppna. Men VNF förbarmade sig och ryckte ut fast det blev på övertid. Vi förtöjde vid kanalkontorets egen kaj direkt efter slussen. Ingen el, inget vatten, men upp med kapellet och på med värmaren och fram med en liten humörhöjare med is och Schweppes.
Det har ösregnat nästan hela dagen. Vi har varit osams en gång, när tamparna inte räckte till, pollarna satt alldeles för långt isär så att jag fick backa och hamnade på snedden i strömvirvlarna och drabbades av en panikunge. Lugna ner dig! Röt Odd. Sen gick det ju bra.
Slussarna på den här kanalen, Marne au Rhin Oest, är de sämsta, långsammaste och mest slitna hittills. De är fulla av gräs och mossa och vattenväxter. De har hål och trasig betong i kantskoningen som tamparna fastnar i. De läcker och protesterar och tar en evig tid på sig. Man får kolla i kikaren varje gång vilken sida i slussen som gäller. Det byter helt slumpmässigt sida från vänster till höger, och varje gång måste man ändra på alla slusslinor.
83 slussar kvar till Nancy. Och en tunnel på fem kilometer.
Men detta blir också ett roligt minne. Det kan inte vara sol och champagne jämt.
Det är varmt och mysigt i salongen. Franska radion spelar ”Listen to your Heart” och det börjar lukta gott från pentryt. Det blir paté till förrätt och sen potatisgratäng och stekt fransk örtkorv. Till dessert två bortglömda, sega men ändå ljuvliga croissanter.
Vill inte.
Min utsikt bakåt. Biminin är toppen även när det regnar.
Min utsikt framåt. Inte precis seglarmässigt, men kanalbra. Två datafläktar från Kjell & Co. håller imman borta.
Kommentarer
Men käre vänner! 102 slussar är ju ungefär lika många som mellan Travemünde och Paris. Beundransvärt att ni håller humöret uppe!
Det är klart att humöret dippar ibland när regnet öser ner Arne, men antalet slussar kommer ju inte som någon överraskning. Tvärtom, det här har vi ju drömt om och planerat för. Den som surar behöver oftast bara några kakor och en stunds ensamhet för att komma på bättre tankar. 🙂
Hej på er
Vi använde alltid 4 tampar så slapp vi flytta tampar och bra längd så man kunde ta den tillbaka till båten.
Följer er på kartan mitt morgon nöje att se hur det går för er
Hälsningar från ett regnigt Stenungsund
Esso
Hej Esso, jag tror att vi gör på ett annat sätt än ni. Vet inte hur det skulle funka med fyra tampar eftersom vi använder skotvinscharna och båda knaparna i för och akter? Tack för tips i alla fall, hoppas bi kan träffas i höst och gå igenom ditt system med fyra tampar.
Så verkar ju allt ordna sig till det bästa. Och jag blir väldigt avundsjuk när jag ser bilderna från kanlerna. Trots alla slussar så tar man ju sig fram väldigt fridfullt. Och visst är nedåtslussningen enkel och odramatisk jämfört med att slussa uppåt. Som jag minns det så räckte det att hålla sig på plats med hjälp av båtshaken i stegen.
Ja Arne, i stort sett, åtminstone om man är ensam i slussen och inte ligger bakom en pråm.
Tänk vad man kan glömma förtretligheter!Jag har ju t o m blivit utspolad ur en sluss av en hänsynslös pråmskeppare när jag stod på kajen och skulle förtöja. Jag var vid tillfället ensam och det var bara att följa med det backande flytetyget bakåt och med för- och aktertamp försöka hålla det någotsånär på rätt köl i avvaktan på att pråmens propeller slutade att gå. Men det gick bra – trots att masten låg på däcket.
Oj, Arne, slussa ensam, det beundrar jag verkligen! Tur att det gick bra!
Kommenteringen är stängd.