Idag har vi varit i Nancy, en storstad jämfört med Toul. Där finns världens vackraste torg, Place Stanislas, och massor av kultur och sevärdheter som verkligen låter lockande. Gästhamnen ligger mitt i staden. Hemsidan och broschyren skryter med Blå flagg, låsta pontoner, miljötänk och underbara omgivningar. Jag preliminärbokade vinterplats på telefon från Charleville Mezieres i augusti.
Men det vi såg när vi kom dit var en samling hel- och halvruttna bopråmar och andra försummade franska långliggare. Inte en enda utländsk flagg. Varför? De låsta grindarna var ett skämt, bara att ta ett kliv över däcket på närmsta pråm vid kajen så var man innanför. Hamnkaptenen i solkig T-shirt glodde ilsket på oss när vi tittade runt. Grannskapet bestod av vägar, kontorsbyggnader och en byggarbetsplats, förmodligen helt öde nattetid.
Här vill vi absolut inte lämna Ellem över vintern. Ganska slokörade tog vi nästa buss tillbaka. Och fick glädjebeskedet från den vänliga hamnkaptenen i Toul att han lyckats ordna en vinterplats åt oss. Den sista! Vilken lättnad.

När vi kommer tillbaka i april för nästa etapp på kanaläventyret ska vi ge Nancy en rättvis chans. Jag tror att där finns mycket att uppleva som är värt en omväg. Men gästhamnen hör definitivt inte dit.

Den tomma platsen till höger i bilden är vår. På andra sidan badstegen. Rakt akterut ligger Caroline, en annan svensk båt som också låg i Charleville. Kul för Ellem att hon får nån att umgås med under vintern.

Dagen började mindre bra eftersom jag tänkt katastroftankar halva natten om dagens första slussning på drygt sex meter neråt. Jag såg framför mig hur linorna fastnade i varann eller inte räckte till, hur vårt system med tampar från för och akter till skotvinscharna inte skulle fungera när man blir tvungen att flytta mellan fästpunkterna i slussväggen på vägen ner. Och så vidare.
Odd tyckte inte att det fanns något problem, vi har avverkat över tvåhundra slussar vid det här laget. Både uppåt och neråt och mycket högre än sex meter. Men min inre röst lät sig inte tystas, jag tog cykeln de få kilometrarna nedströms och kollade upp slussen.

Mycket riktigt, en sluss som inte liknade någon av de tidigare. Linorna måste träs igenom, det funkar inte att lägga över en löpande ögla som vi har gjort hittills. Fast det ser man inte förrän slussningen redan börjat och vattnet sjunkit undan. Min cykeltur sparade oss en massa stress och diskussioner inne i slussen. Varför finns det förresten inte bilder på slussarna på nätet? Det finns ju bilder på varenda bro i kartböckerna. Tänk vad bra det skulle vara att veta i förväg vad som väntar och slippa fatta en massa snabba beslut när man väl är därinne.
Toul är en mysig liten stad, och gästhamnen fin med många vinterliggare. Vi hade knappt förtöjt så knackade holländaren Henk på, bjöd in oss till sin båt på en kvällsdrink och undrade om vi ville ha koden till duschen. Om vi ville!
Imorgon tar vi bussen till Nancy och kollar in den gästhamnen. Henk och hans fru hade fått dåliga vibbar när de var där för några dagar sedan. Kanske blir vi kvar i Toul istället, om vi får plats.

En tunnel till. Bara 866 meter. En baggis.

På väg ner. Allt under kontroll. Utom rakningen