Henk från Holland, som räddade oss från en vinter i Nancy, och hans Maureen, satt i vår båt till sent igår natt. Vi pratade segling förstås, utbyte av praktiska råd om avfuktare och annat, men också drömmar och erfarenheter.
De startar nästa höst med sikte på Alaska. När vi undrade över så stora planer kröp det fram att de seglat jorden runt för tio år sedan. Varit på Nya Zealand och i Söderhavet. En långresa på tre år. De har en långkölad stålbåt på tretton ton, men kölen sticker bara 1.60 och båten är ”bara” 36 fot. En lagom stor båt som man kan bli lite avundsjuk på.
Vi kan inte släppa samtalet igår kväll. Varför har vi inte vågat tänka större båt och längre bort, mycket tidigare i livet? Det är inte utan att Wien, som är målet för nästa etapp, framstår som ganska futtigt. Och Svarta Havet, vad är det annat än en jämrans pöl jämfört med Stilla Havet.
Jag kom på det först. Barnen. Vårt livs största bragd. Henk och Maureen är barnlösa.
Nu gillar jag dem ännu bättre. För att de förmådde intressera sig så uppriktigt för bilden på våra sex barnbarn som sitter på väggen i salongen. Och för att de berättade om sina seglingsäventyr så ödmjukt, utan överlägsenhet eller besserwisserattityd. Vilket är ovanligt bland storseglare och långseglare. Maureen tipsade mig till exempel om att bästa sättet att bemöta sin rädsla under hårt väder, är att sjunga högt!

Den gamla läxan som är så svår att lära: Aldrig avundsjukt jämföra med andras prestationer eller ägodelar.

Vi går vår väg:

Alltid med ombord: