Konsten att sluta. Toul dag 98.
Sista natten i Frankrike. Hela dagen har vi gjort båten vinterklar. Tömt och städat och tappat ut vatten och tagit mått på saker som ska fixas hemma. Och packat.
Det känns trist att resandet är slut för den här gången. Men hösten hjälper oss att inse att det är dags. När jag gick till charkuteriet för att handla lunch var alla blomsterrabatter i parken borttagna, jorden låg naket svart och prydligt krattad.
Laga middag ombord ikväll går inte. Jag frågade mannen bakom disken var man äter bäst på restaurang i Toul. Berättade att vi låg i hamnen och ska resa hem imorgon bitti
”Då ska ni naturligtvis äta där! Har ni inte sett ”Le Potager”? Det är en vän till mig, han lagar fantastisk mat. Alla råvaror kommer från mig!”
Den lilla kioskliknande serveringen bredvid marinans dusch- och toahus. Vi har aldrig sett mer än två personer äta där samtidigt. Menyn i fönstret verkar orimlig i sitt överdåd. Vi har läst den och fnyst medlidsamt. Högmod och storhetsvansinne känner man ju igen.
Min vän charkuteristen föreslog vad vi skulle äta, med massor av smackanden och gester och ”superb, Madame!” och erbjöd sig att ringa sin vän och boka menyn åt oss. Det enda jag minns säkert att han sa var ”camembert”.
Om en timme är det dags. Jag lovar att lägga upp bilder på vår avskedsmiddag i Toul. Hur den än ser ut.
Mätta blev vi. Men kanske inte någon gastronomisk fullpoängare.
Kommentarer
Inga kommentarer än
Kommenteringen är stängd.