En dag såg vi vattenskidåkare som tränade. De höll fast i handtag som drogs runt en sjö av en linbana. När de tappat taget och ramlat gällde det att snabbt ta tag i, och få grepp om, nästa tomma handtag som kom studsande över vattenytan. Det såg väldigt svårt ut.

Just nu ligger jag där och trampar vatten. Men jag försöker inte ens fånga handtagen som kommer farande, jag skyddar huvudet med båda händerna och dyker. Sju veckor utan vardag är slut. En hel del måsten har samlats på hög. Några riktigt roliga projekt, som jag har sett fram emot, väntar också. Till exempel lektörsrapporten av mitt manus. Hela dagen har jag slunkit än hit, än dit mellan apati och arbetslust.

Det är som om kanalresan behöver mer utrymme, mer tid. Som om allt det jag upplevde egentligen inte fick plats under de där sju veckorna. Nu vill jag titta igenom mina bilder, ta fram kartorna, tänka efter var vi varit och vad vi gjort. Läsa bloggen baklänges och upptäcka vad jag glömde berätta om. Ställtid kallar Bodil Jönsson det.

Nån gång nästa vecka ska jag försöka få tag i ett nytt handtag, och resa mig upp. Koncentrera mig på att hålla balansen, inte försöka mig på några avancerade konster än på ett tag.

Det var elva grader i huset och ingen ved inne när vi kom hem med halvettfärjan i natt. Odd febrig och förkyld. Dålig planering. Men bra att det var fredag i alla fall, och inte arbetsdag nästa morgon. Jag har laddat vedkällaren och eldat och fyllt flaskor med sprit och franska slånbär. Packat upp datorn och ukulelen. Handlat mat för en förmögenhet. Ringt barnen.

Men mest har jag suttit och stirrat frånvarande med tankarna på annat håll.