Idag ( tisdag) fick jag ringa efter hjälp fyra gånger. Första gången var vi instängda i en sluss som hade stängt portarna och sen dött. Där satt vi på botten tre meter ner och ingenting hände. Jag förstår faktiskt inte vad vi skulle gjort utan min knaggliga skolfranska. Jag ringde numret som stod i Fluviacarte och hamnade hos en gammal dam som sa ”Oui? Allo?” Sen kom en arg äldre herre till telefonen, smattrade en fransk salva och kopplade mig vidare till VNFs kanalkontor för den här sträckan. ”Nous sommes captive dans l’ecluse. Il ne marche pas”. Efter trekvart som kändes väldigt långa kom en vit bil och räddade oss.
Samma sak upprepades ett par slussar senare. Då kom jag ihåg att fråga efter rätt telefonnummer efter att arga farbrorn kopplat om, så nästa gång vi fastnade hamnade jag hos kanalkontoret direkt. ”Oui, oui, jag vet vilka ni är, vi kommer genast!”
På slutet blev det stressigt, skulle vi hinna till natthamnen innan slussen stängde klockan sex? Det fanns absolut ingenstans att lägga till på vägen.
Fem i sex blev jag tvungen att ringa igen, sista slussen vägrade öppna. Men VNF förbarmade sig och ryckte ut fast det blev på övertid. Vi förtöjde vid kanalkontorets egen kaj direkt efter slussen. Ingen el, inget vatten, men upp med kapellet och på med värmaren och fram med en liten humörhöjare med is och Schweppes.
Det har ösregnat nästan hela dagen. Vi har varit osams en gång, när tamparna inte räckte till, pollarna satt alldeles för långt isär så att jag fick backa och hamnade på snedden i strömvirvlarna och drabbades av en panikunge. Lugna ner dig! Röt Odd. Sen gick det ju bra.

Slussarna på den här kanalen, Marne au Rhin Oest, är de sämsta, långsammaste och mest slitna hittills. De är fulla av gräs och mossa och vattenväxter. De har hål och trasig betong i kantskoningen som tamparna fastnar i. De läcker och protesterar och tar en evig tid på sig. Man får kolla i kikaren varje gång vilken sida i slussen som gäller. Det byter helt slumpmässigt sida från vänster till höger, och varje gång måste man ändra på alla slusslinor.
83 slussar kvar till Nancy. Och en tunnel på fem kilometer.
Men detta blir också ett roligt minne. Det kan inte vara sol och champagne jämt.
Det är varmt och mysigt i salongen. Franska radion spelar ”Listen to your Heart” och det börjar lukta gott från pentryt. Det blir paté till förrätt och sen potatisgratäng och stekt fransk örtkorv. Till dessert två bortglömda, sega men ändå ljuvliga croissanter.

Vill inte.

Min utsikt bakåt. Biminin är toppen även när det regnar.

Min utsikt framåt. Inte precis seglarmässigt, men kanalbra. Två datafläktar från Kjell & Co. håller imman borta.

Dagen började så bra med Madame le Capitain som hette Pascale och var ett under av tjänstvillighet, vänlighet och kunskaper. Hon kopplade in vatten, el och wifi. Hon kände varvsägaren och sa att vi skulle hälsa från henne, hon visste var vi kunde hitta gasol av märket Campinggaz, hon markerade på kartan var affärer, boulangerier och järnvägsstation fanns.Om vi ville övervintra lovade hon att titta till båten varje dag. Vi började nästan vänja oss vid tanken.

Men sen tog det roliga slut. Varvet ville ha 2350 € för att lyfta båten. Tjugotretusen kronor! Han behövde skicka efter en särskild mobilkran. Dessutom verkade han inte särskilt bekant med segelbåtdrevs kraftöverföring. Så vi tackade nej.
Eftermiddagen har vi ägnat åt att först suga ut gammal och missfärgad olja ur drevet, drygt en och en halv liter, och sen fylla på ny.
Imorgon går vi vidare mot Nancy. Etthundratvå slussar härifrån.

Första höstrusket, regnet tog inte paus på hela dagen. Vi stretade på genom åtta slussar mot varvet i Vitry-le-Francois, Odd i overall för första gången. Jag som står inne i styrhuset och kör slipper frysa. 🙂
Nu ligger vi inne i en liten kanaltarm med två andra tomma båtar och en liten nöjespråm. Det är söndag kväll. Hoppas hoppas att det finns ett öppet Capitainerie imorgon bitti så att vi kan få el och wifi.
Att bli kvar här över vintern är inget lockande alternativ, det känns tomt och ödsligt om än inte ruffigt eller farligt. Vi är omgivna av villor, men fransmän är noga med att dra ner gardiner och mörklägga så att inte minsta ljus sipprar ut när mörkret har fallit. Man kan inte se från utsidan om någon är hemma.
Varvet ligger mitt emot, på andra sidan kanalen. Det ser ut som alla andra varv, en massa bråte och en massa halvdöda och avlidna pråmar. Men det finns en torrdocka och en potent mobilkran. Imorgon vet vi kanske om och när vi kan fortsätta mot Nancy.

Oljan i propellerdrevet ser inte bra ut. (Det där lät väl proffsigt? Jag lär mig hela tiden nya saker, ett livsvillkor.) Det läcker in vatten där av någon anledning, och så kan man inte ha det. Det märks inget när man kör, än så länge syns det bara på smörjoljan. Men det är som ett hål i en tand, det blir värre med tiden. Båten måste lyftas och undersökas närmare, vi måste till ett varv. Jämmer och elände, reservdelar och väntetid, kostnader och ändrade planer.
Sån tur att vi ligger i Frankrikes bästa marina med en hamnkapten som pratar flytande oxfordengelska. Han ringde till pråmvarvet i Vitry-de-Francois, en dagsresa härifrån, och förklarade läget. Mekanikern han pratade med fattade genast problemet, sa att det antingen kunde bero på en skev propelleraxel eller obalans i propellern och att vi var välkomna, de kan lyfta båten i veckan.
Detta betyder nog att vi inte hinner till Nancy, som planerat. Hoppas det går att övervintra i Vitry-de-Francois i så fall.
Det känns fortfarande som sommar med sol och blå himmel varje dag. När regnade det sist? Shorts och linne räcker på dagen, kvällarna blir sena med middag i sittbrunnen. Fleecetröja på och fotogenlampan tänd. Inte en vindpust, så nätterna är lite kyliga, tio, tolv grader som kallast.
Igår gick vi på kulturpromenad i stan och förundrades bland annat över kyrkan Notre-Dame-en-Vaux, byggd på 1200-talet och ett världsarv enligt UNESCO. Hur var det möjligt att bygga så för tusen år sedan? Sten på sten, som håller uppe sten i enorma valvbågar högt ovan mark, utan maskiner till hjälp.
Om vi stannar här till söndag är det ”Concerto Pour trompette” i kyrkan med en supersolist från Operan i Paris. Bach, Charpentier och Haydn. Jag vill!

Fel färg!

Det tog oss över sex timmar att komma drygt tjugo sjömil på Canal lateral a Marne, inklusive sex slussar. Vi hade inga förväntningar alls på natthamnen. Det stod i kartboken från Fluviacarte att det var ”a shame” att den vackert belägna staden inte brydde sig om båtturisterna…

Och så kom vi till ett under av finesser och service. Fina pontoner med el och vatten, toasug, fräscha duschar och omklädningsrum med hårtork och tvättmaskin, bra wifi och en hamnkapten som talar som en engelsk filmskådespelare. Marinan har blå flagg och är nästan nybyggd. Det kostar 8 € per dygn att ligga här, inklusive allt.
Men det bästa av allt är nog själva staden. Efter en snabb kvällspromenad är jag helt förälskad. Urgamla korsvirkeshus och spännande murade fasader i trånga, krokiga gränder. Runt varje hörn ett litet torg med mummel och sorl från fullsatta uteserveringar. Bilfritt i nästan hela centrum. En hisnande katedralkrokan som jag måste utforska imorgon, inte för att jag är speciellt intresserad av kyrkor, men den här var något alldeles i hästväg om jag får uttrycka mig så vanvördigt.
Halvvägs hit förtöjde vi för lunch vid en alle av valnötsträd. Under ett av träden låg abnormt stora valnötter. Som små äpplen. Tänk om det är en mutation? Tänk om jag kan få en sådan nöt att gro och växa upp till ett träd som får jättenötter hemma i trädgården på Flatön!
Imorgon ska jag knäcka en av de fem jag hittade och testa hur den smakar. Idag är det 2-dag och halvfasta.

Här ligger vi nu. Fast pilen är vänd åt fel håll. Vi är på väg österut.

Ännu en dag av champagne. Epernais är huvudstad i champagneland. Här finns Avenue de Champagne med alla de stora: Moet & Chandon, Perrier Rouget, Pol Roger, Mercier och många fler. Alla med sina slottsliknande huvudkontor. Det är som en blandning av Glasriket i fornstora dar, och Las Vegas. Nästan alla har visningar med guidning och provsmakning.

Vi hade fått tips om att välja Mercier. Eugenie Mercier startade sitt champagneföretag i mitten av 1800-talet. Han påminner inte så lite om Ingvar Kamprad. En man med en passion, som inte lät sig hejdas av någonting och som tänkte stort från början. Vi åkte på en guidad tur med tåg genom arton kilometer grävda tunnlar under Epernais.

På väg tillbaka till båten är vi kanske lite omdömeslösa, lite luddiga i kanten av tre glas bubbel var. En stor grind står öppen, en sån där fjärrstyrd ambassadgrind, och en osannolik park skymtar innanför. Det står Moet&Chandon överallt.

”Ställ dig där framme så jag får fota”, säger jag, och vi går in på det krattade grushavet där ingen gått före oss, i alla fall inte sedan det krattades sist. När jag tagit en bild på Odd framför den märkliga bassängen med en förgylld jättesked i mitten, hör vi båda hur grindarna stängs med ett dämpat klick.

Vi är inlåsta. Inte en själ i sikte. Jag går in i den slottsliknande byggnaden som liknar ett tiostjärnigt Sheraton, men där är helt folktomt. Vi känner på alla andra dörrar i de olika hus som inramar den stora grusplanen. Alla är låsta, det finns inga ringklockor. Det enda som fattas nu är blodhundarna som kommer rusande, tänker jag. Tur att Sigge är kvar i båten.

Då öppnas grindarna igen. Ljudlöst svänger de upp och släpper ut oss på Avenue de Champagne, stängs sedan snabbt bakom oss. Någon såg på oss genom ett fönster eller en kamera när vi irrade runt som två förskrämda vinlusar, oinbjudna och opassande.

Imorgon kör vi vidare. En dag här räcker. Det känns som om vi börjar få nog av Champagne.

Men vi är överens om att Cumiere som vi lämnade i morse är resans finaste plats hittills. Cumiere med omgivningar hade allt. Fast där varken fanns dusch, tvättmaskin eller ens ett Patisserie.