Jag bara väntar på den första hånfulla kommentaren på Facebook eller här i bloggen. Den som ska ta sikte på min naiva glädje över att ha kunnat göra skillnad för några människor i jul. Den som ska påpeka hur lite den där insatsen egentligen kostar mig, hur självgod och hycklande jag är. Den spydiga bloggläsaren som påpekar att jag inte offrar mer än lite tid och en bit komfortzon, när ska hen höra av sig?

Det är ju sant. Jag bjöd inte osjälviskt hem några romska uteliggare som inte pratar ett ord engelska.  Jag gjorde egentligen ingenting som påverkade min egen bekvämlighet. Jag tog ingen risk. Efter att ha besökt flyktingförläggningen och spelat ukulele med ganska många av de boende där valde jag några som jag tyckte om, som jag kunde känna någon sorts själslig anknytning till. Det var en impulshandling, en idé som dök upp några dagar för julafton. Hela min familj tyckte dessutom att det var en utmärkt idé, det blev som en slags må-bra-julklapp till oss allihop.

Borde jag ha tagit bättre reda på vem som mest behövde min välvilja? Förutsättningslöst försökt välja ut dem som upplevt de största tragedierna, förlorat mest på vägen hit? Jag vet att det finns personer på förläggningen som mist familjemedlemmar i Medelhavet. Men skulle jag orka möta dem, räcka ut en hand till dem? Man kan ju inte bara dra tillbaks den efter några dagar om det skulle kännas övermäktigt.

Många svåra frågor kan man plåga sitt ömtåliga ilandssamvete med. Men nu har jag bestämt mig för att täppa till munnen på min personlige indrivare av samvetsskulder. Varför bry sig? Att jag blir glad av att hjälpa minskar inte mottagarens nytta. Win, win liksom, hur cyniskt det än kan låta. Det finns ingen möjlighet att jag, en bortskämd, frisk, vit medelklasskvinna uppvuxen i ett av världens rikaste länder, ska kunna förstå lidandet hos en afrikansk kvinna som flytt för livet från sitt land med bara delar av sin familj i sällskap. Varför ska jag kräva det av mig själv?

Jag är väl en hycklare då, som får en kick av att känna mig snäll. So what.

Idag har vi varit på Torp för att leta efter en laptop. Som asylsökande får man 24 kronor per dag om man bor på en förläggning där mat serveras. Tack vare alla generösa människor i Ellös har massor av kläder samlats in och skänkts till förläggningen, ”vår” familj har kunnat lägga undan pengar från första månaden till en dator. Den är nödvändig för att de ska komma igång att lära sig svenska. Någon svenskaundervisning har man inte rätt till förrän uppehållstillståndet är klart, och det kan dröja många månader.  R, som är duktig på datorer, hittade snart den perfekta laptopen på Elgigantens mellandagsrea och hon fick bra hjälp av säljaren. Efteråt firade vi med kaffe och kaka på Ikea.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag såg bara vänlighet och respekt överallt, även när jag höll mig diskret i bakgrunden.

Det tar fyra timmar att laga en traditionell etiopisk middag. Injera, Dorowat med kyckling och ägg och en god rotsaksröra av vitkål, potatis och palsternacka. Samt Niter Kibbeh, ett delikat kryddsmör med bl a kardemumma, ingefära och kanel. Smeten till Injera, de tunna surdegspannkakorna som man använder istället för bestick, måste förberedas tre dagar i förväg. Tur att jag har en specialist i familjen.

Soffan framför kaminen i uterummet blev favoritplatsen. Värme! Fem minusgrader och snöfall utanför fönstren.

Alla vet att de bästa julklapparna är dem man ger bort. Känslan när man lyckas hitta den där mittiprickpresenten. Den ligger länge, länge och tickar lyckligt i själen. Inte är det särskilt osjälviskt att ge, i alla fall inte om man har så det räcker själv. Det blev väldigt tydligt i år. Jag har redan fått höra flera gånger hur snälla och generösa vi varit i jul, men i själva verket har vi bara gjort något som fick oss att må väldigt, väldigt gott.

Vi har avskaffat vuxenklapparna, ändå låg där en försvarlig hög under granen. Fem barnbarn väntade rastlöst på att det skulle bli mörkt och tomtelyktan äntligen börja synas bortåt vägen.

Vi saknade några familjemedlemmar, ändå var vi fjorton runt bordet. C och A från Syrien och M från Eritrea gjorde att vår julafton 2014 kommer att stanna kvar i minnet mycket längre än någon annan julafton. En har kvar sina gamla föräldrar instängda i brinnande krig, en har lyckats fly med hela sin familj utom pappan, en måste lämna sin fru med två små barn kvar för att rädda livet och hitta en trygg plats för framtiden.

Tack vare ukulelekursen på Sjögårdens flyktingförläggning har jag lärt känna dem. Det var ett lätt beslut att be dem fira jul med oss, alla i familjen var överens om att det var en bra ide. Det svåra var att begränsa sig till tre personer, de fick bli dem jag tyckte att jag kände bäst och som pratade bäst engelska.

Vilken julafton vi fick. Julbordet berikades med många goda tillbehör från Mellanöstern (hummus och labne och baba ganosh och halva), julköttbullarna av lammfärs hottades upp med etiopisk berberikrydda. Och vilken tomte!  Ingen kände igen honom bakom skägget och ingen märkte att han bröt på arabiska när han frågade: Finns det några snälla barn? (Ingen tyckte heller det var konstigt att det var det enda han sa.)

Medan barnbarnen lekte med sina julklappar pratade vi vuxna till kaffet och godisbordet om saker som aldrig diskuterats hos oss tidigare en julaftonskväll. Inte mycket om krig och flykt och fasor, desto mer om drömmar och möjligheter och framtidsval. Var i Sverige är det bäst att bo? Hur fort kan man lära sig svenska?

Idag har vi gått en långpromenad bara Odd och jag. På vägen fastnade vi som vanligt i samtal med andra öbor som också var på juldagspromenad. Den goda känslan från igår växer sig allt starkare.

Vi är många, vi är flest, vi som vill hjälpa och som tror på samma Sverige som flyktingarna som kommer hit tror på. Det humanaste landet i Europa. Det är vi. Och vi har både plats och användning för dem. De berikar oss. I stort som i smått. Ingen av oss saknade julkorven och de kryddstarka lammfärsbullarna tog slut först av allt.

PS. Glöm inte dagens Vinterpratare Mustafa Cahn. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/476814?programid=2071

Förutom gästerna var nog laxrökningen årets mest lyckade julprojekt.

Tidernas mest lättsmugglade tomte!

Han hade väldigt svårt med julklappsrimmen, tomten.

Detta skrivs som en förklaring till mig själv när jag i framtiden läser min bloggbok och undrar varför det står så lite i december 2014. Jag bekämpade mörkret, skaffade mig fullt upp, samlade på mig nya projekt.

Någonstans i källaren låg kassettbanden som pappa talade in där han berättade om sin barndom i början av 1900-talet, och om hur han startade Billes tryckeri med sin bror på 50-talet. Tillsammans med banden vi spelade in i fjällstugan när barnen var små, banden från bilsemestern till södra England på 80-talet. Familjeklenoder i mögliga burkar längst bak på översta hyllan i samvetet.

Var fanns de? Och vad skulle jag göra med dem när de eventuellt hittades? Någon bandspelare finns inte i huset längre.

Så tog jag ett djupt andetag och började famla bland kartongerna. När jag väl satte igång var det vattenrutsch hela vägen. Jag hittade genast dyrgriparna. Googlade och klickade hem en billig manick för att konvertera banden till MP3-format. Listade ut hur den funkade. Fixade ett konto på SoundCloud, laddade upp och skickade länkar till syskonen.

Det gick till slut men det tog ändå sin tid. Säkert en hel dags arbete.

Det är precis samma sak med ukuleleprojektet på Sjögårdens asylboende i Ellös. Det går som på räls men det tar mitt fokus och min tid.

Bokskrivarprojektet får alldeles för lite tid. Jag vaknar för sent, har tappat bort mina rutiner och lagt disciplinen underst i högen på skrivbordet. Men jag tröstar mig med att det ändå samlas ideer i huvudet. Jag går långa promenader flera gånger i veckan, då öppnas dörren till det kreativa inre rummet och jag står på pass med anteckningsboken och fångar upp allt som kommer över tröskeln.

I senaste numret av Tidningen Skriva  fick jag en riktig författarsmocka. I en  artikel med rubriken ”Städa ditt manus” läste jag: ”Ett manuskript med stora brister i karaktärsteckning, dramaturgi eller logisk helhet fixar du inte genom att putsa på prosan. Att fokusera på språket i ett manus med den typen av grundläggande brister är bara bortkastat arbete.// Det kan liknas vid att rätta till solstolarna på Titanic.”

Där fick jag. Efter jul ska jag ta itu med projektet att stabilisera Titanic och få min roman sjösäker. Det senaste brevet med lektörsutlåtande från Bonniers pekar ju faktiskt med hela handen ut vad jag måste göra. Det känns inte ens motigt att sätta igång, det blir bara inte av, julen och ukulelespelandet och allt möjligt annat kastar hela tiden grus på min fina skrivarbana.

Vi har bjudit in tre gäster från Sjögården till vår julafton. Det fick en konstig effekt på mig. Från att ha suckat och segat med julförberedelserna satte jag plötsligt högsta fart med pynt och matlagning. Varför? För att imponera? Det vore verkligen hjärtlöst i så fall. Hoppas att det bara är projektledaren i mig som väcks till liv. Nya maträtter på julbordet är till exempel roligt, jag har gjort kryddstarka köttbullar, flera olika orientaliska röror och en smaskig sesamdipp med dadelsirap att doppa frukt och kex i till efterrätt.

Samt bakat struvor. Det dubbla struvjärnet har hängt som prydnad på väggen i alla år. Impulsen att försöka använda det kom med GöteborgsPostens julbilaga. Där fanns recept och instruktioner. Igår kväll hjälptes vi åt Odd och jag att fritera. Han höll koll på att oljan inte blev varmare än 180C och jag hanterade struvjärnet. Mot slutet blev det plötsligt omöjligt att använda, smeten vägrade fästa vid järnet. Hade det blivit för varmt? Mormor visste säkert.

Släktklenod som hängt i Odds morfars gran på 1800-talet.

Andra fornfynd som dyker upp när man börjar gräva i gamla minneslådor i källaren.

Du som brukar läsa min blogg vet att jag har det svårt med vintern. En del av mig vill bara stänga av, dra sig undan, krypa ihop till en boll och gå i ide. Eller begrava sig i böcker av författare som är ouppnåeligt fantastiska och just därför deprimerande. Eller drunkna i Facebook.

När man inte har några småbarn som håller en igång märker man hur svårt det är att andas under det tunga mörka vintertäcket. Om jag hade kunnat skulle jag ha rymt till Las Palmas i år igen.

Men då hade jag missat det viktigaste som hänt mig på länge. Nybörjarkursen i ukulele på Migrationsverkets nyöppnade asylboende i Ellös. 150 flyktingar flyttade in för några veckor sedan, de flesta från Syrien.

Idén kom från Oa Gunnarsson, vår egen ö-trubadur, grundare och ledare för uckegruppen jag är med i sedan två år: Oa´s Uckegrupp  – ”Sveriges största turnerande band”. (Hm. Men siktar man mot stjärnorna så når man åtminstone grantopparna.)

För Oa är tanke och handling samma sak, några dagar efter att han fått sin idé körde vi en liten minikonsert på Sjögårdens asylboende och tog upp intresseanmälningar för en nybörjarkurs. Vi fick trettiotvå namn i blocket, det fick bli två kurser.

Var skulle vi få så många ukuleles ifrån? Ibland är det extra roligt att vara företagare, jag bestämde att LifeStone skulle sponsra med femton instrument. Billigaste märket, men helt acceptabla och roliga färger.

Sen startade vi, måndagar och torsdagar. Det är en större utmaning än vi kunde ana. De flesta talar bara arabiska. Instrumentet är helt okänt liksom noterna. Ingen har någonsin hört våra enklaste nybörjarlåtar. Broder Jakob och Ja må han leva.

Men vi kör med kroppsspråket, visar handgripligt och skrattar mycket. Jag skulle inte velat missa den här erfarenheten för all sol i Spanien.

Så lite det krävs för att tända ett ljus i mörkret både för sig själv och andra.

Här är länken till ett youtubeklipp som jag spelade in igår.

Jag har ju redan en, dessutom en som jag har varit fullkomligt nöjd med hittills. Snygg, tålig, samarbetsvillig och av rätt sort.

Men det hjälpte inte, så fort jag kom innanför dörren till musikaffären och fick kontakt var jag förlorad.

Lite starstruck blev jag kanske. Fender, det är fina grejer. Dessutom är jag tyvärr en sån som faller för utsidan. Skönhet. Äkta hawaianskt koaträ. En sorts akacia som är fridlysta och inte får avverkas, man får bara använda stormfällda träd.

Men det var klangen och greppet som fällde avgörandet. Mjuka, runda och mörka lyfte tonerna likt fulländade såpbubblor från strängarna, fast jag bara tryckte helt lätt.

”Jag har ju redan en”, sa jag vädjande till mannen bakom disken. ”Egentligen kom jag bara hit för att köpa strängar.”

”Jomen sådär är det”, sa han och log.” Man behöver alltid bara en… till.”