Bästisen B och jag har dragit igång en exklusiv liten klubb. Hon har döpt den till Teklitt. Vi analyserar författarens teknik i utvalda böcker. Läser, träffas och diskuterar.
Vi började ambitiöst med Marguerite Duras berömda Älskaren, fortsatte med en svensk kvalitetsdeckare och är nu inne på genren bästsäljande deckare. Målsättningen är att försöka ta reda på receptet. Hur gör man för att skriva en deckare som säljs i hundratusentals ex och översätts till flera språk? Jag tänker inte avslöja vem som skrivit. Det är fegt, jag vet. Vem tror jag att jag är, javisst, men jag talar inte om vem författaren är i alla fall.
Den senaste boken vi läst är skriven av en av de geniförklarade svenska deckardrottningarna. Den är lika spännande som en bit prinsesstårta. Man vet vad man får, hur den kommer att smaka. Jodå, den är söt och smaskig men marsipanen är ganska fadd och grädden har en biton av härdat fett och konsistensmedel. Jag borde ha köpt den där surdegsmackan med gravad lax istället…
Nu har jag läst den tre gånger. Första gången utan att stanna upp, jag låter mig fångas av berättelsen. Andra gången läser jag med penna i handen. På ett papper antecknar jag innehållet i de olika scenerna, vilka sidor de börjar på, vilka karaktärer som förekommer. Tredje gången djupdyker jag i dramaturgin, noterar var spänningen stiger, vilka konflikter som finns, de olika perspektiven, hur de skiftar, var vändpunkterna kommer, var villospår och planteringar läggs ut.
Så här ser receptet ut, enligt min mening:
1. Många men korta scener, högst tre,fyra sidor, ibland färre. Perspektiven skiftar mellan varje scen. Snabba klipp mellan de olika karaktärernas upplevelser driver läsandet framåt.
2. Villospår. Jag som läsare ska tidigt i boken tro att jag listat ut vem mördaren är.
3. Det finns ett ”mördarperspektiv” som återkommer. Gärna i tillbakablickar i förfluten tid. Dvs läsaren tror att det är mördaren som berättar bakgrunden till mordet eller morden, men det är ett villospår. Den verklige mördaren är någon helt annan.
4. Boken ingår i en serie. Karaktärerna återkommer i varje ny bok och det händer nya saker i deras privatliv. Många tillbakablickar på spännande tidigare händelser.
5. Huvudkaraktärerna representerar olika åldrar och livsstilar. Äldre olycklig manlig polis och något yngre olycklig kvinnlig polis. Yngre olycklig civil person med komplicerad relation till polisen.
6. Persongalleriet av återkommande bikaraktärer är stort. Här återfinns till exempel homofilen, den ensamma mamman, den sexiga och självständiga karriärtjejen m fl.
7. Karaktärerna är endimensionella, schablonartade. Deras olika relationer utvecklas i rasande fart. Det förekommer ny kärlek, tråkiga äktenskap, alkohol, våld, otrohet, skilsmässa, död, nya barn.
8. Mordgåtan är en ursäkt för att skildra relationerna. Det är egentligen utvecklingen av relationerna som driver berättelsen framåt.
9. Medvetna tempoväxlingar. Spännande scener varvas skickligt med transportsträckor och relationsutveckling. Flitigt bruk av cliffhangers.
10. Gedigen research. Miljön är viktig och välkänd åtminstone av svenska läsare, den är noggrannt beskriven även om det också är schablonartat, som ur en turistbroschyr. Författaren har satt sig in i hur polisen arbetar, deras olika yrkesroller, läst in sig på psykologiska beskrivningar av olika sjuka beteenden.
Önskar jag att jag hade skrivit den här spänningsromanen? Det är inte helt lätt att svara på. Upplagesiffrorna är imponerande, liksom själva prestationen att skriva alla dessa ord. Pengarna och kändisskapet, bekräftelsen från alla beundrande läsare. Visst kan man känna sig avundsjuk på det.
Men jag vill kunna känna mig stolt över min skapelse på ett annat sätt. Helst åstadkomma något i samma klass som det jag själv njuter av. Prinsesstårta är liksom inte min grej.
Det är inget fel på mig även om bloggen är tyst. Egentligen är jag bara lat, har kommit in i den dåliga vanan att skjuta upp.
Det händer en massa roliga saker.
1. I fredags var Barbro och jag på ytterst intressant novellminikurs. Maria Gustavsdotter testade ett kursupplägg på några av oss som hänger i gruppen Författare på Facebook. Vi lärde oss massor, och när jag kom hem letade jag upp ett gammalt mail från en veckotidningsredaktör där hon skrev att jag var mycket välkommen med fler novellmanus. Mailet var över ett år gammalt, jag fick det efter att ha fått andrapris i mina två första novelltävlingar. Av någon anledning har jag inte skrivit några sen dess, bara grottat ner mig i romanen. Hur kunde jag bara glömma bort det trevliga mailet? Hallå Freud?
2. I lördags var Odd och jag på träff med Kryssarklubbens Medelhavssektion i Göteborg. Harriet och Kurt visade bildspel och berättade om sin resa på Donau till Svarta Havet. Tänk att vi också är på väg! Viktigaste lärdomen från Kurt var att inte skynda, han önskade att de hade tagit dubbelt så lång tid på sig fast de hade använt tre månader från Koblenz till Constanta. ”Vem vet när man kommer i egen båt till Budapest nästa gång?”
3. Jag har skickat iväg Manuset till en verkligt tung redaktör, kanske den bäste skrivläraren som finns i Sverige. Det är inte gratis, men jag ser det som en investering i mitt kommande skrivarliv. Jag kan inte fortsätta ”ordna med solstolarna på Titanic”, jag måste få veta hur bärkraften och hållfastheten i skrovet ska rättas till för att slippa fler refuseringar.
4. Jag har fått ett stärkande mail från en privat testläsare och nära vän som jag litar mycket på: ”Jag (nästan) sträckläser Marvatten. Jag har kommit halvvägs och är mycket spänd på hur du knyter ihop detta breda persongalleri. Ditt språk är fantastiskt bra med insiktsfulla natur- och människobeskrivningar. Jag återkommer med en slutkommentar. Men en första kommentar – förlagen är idioter som inte ger ut din bok. Lika omdömeslöst som Bonniers när de tackade nej till Pippi.”
5. Jag har börjat skriva på tre noveller. Är full av tillförsikt och inspiration. Det korta formatet passar den gamla copywritern i mig. Och jag gillar att få till den där viktiga knorren på slutet, helst ska det vara en överraskande upplösning som är ljus utan att vara sliskig.
6. Odd och jag kör hem ved. Tung, frusen ek som vi har fått av en nybyggare i Ånggårdsvik. Den ligger i prydliga staplar i skogen och vi hjälps åt att köra hem den i lagom stora lass. Det går åt mycket brasved denna mörka vinter, och ek är perfekt att elda med i kaminen. Det är skönt med kroppsarbete i snöig skog, särskilt när man är två som hjälps åt.
7. Annas höns värper som om påsken redan närmade sig. Och det gör den ju.
Nu är det bara tretton veckor kvar.
Det ska nog gå.
Tankarna rymmer och vill helst vara någon annanstans än här där det bara regnar och blåser. Jag känner hur mörkret och kylan får mig att förändras både på utsidan och insidan. Bloggen tystnar, jag tystnar. Jag krymper mentalt och sväller fysiskt. Snart är det enda jag vill att sitta framför brasan i uterummet och läsa. Detta duger absolut inte!
Nu tar jag mig i kragen. I tretton veckor ska jag: Vara mormor och farmor. Jobba. Skriva noveller. Börja på nästa roman. Träna. Spela ukulele. Träna mer. Rensa i rabatterna och så sallad i pallkragarna. Läsa. Träffa skrivarvänner. Gå på Båtmässan.
Tidningen Odyssé bad mig skriva en artikel om vår kanalresa. Härligt, en legitim anledning att drömma sig bort till en annan tillvaro.
Vi satt uppe till två på nyårsafton. Först lagade vi omständlig mat och åt upp den, sen lyssnade vi på alla Sveriges kyrkklockor på radion och Ring, klocka Ring på paddan, samtidigt. Ingen av oss vill avstå sin tradition, och det behövs ju inte heller, det funkar utmärkt med båda samtidigt. Sen pratade vi bakåt och framåt, mest handlade det om båtliv. Hur viktigt det är att våga ifrågasätta, tänka nytt. Inte fastna i gamla vanor och mönster. Tiden går så fort och plötsligt är det för sent att förverkliga vissa drömmar.
Vi behöll till exempel vår gamla båt alldeles för länge bara av nostalgiska skäl, för att den var pappas båt och därmed liksom helig. Vi skulle ha skaffat en annan, större båt och tagit med barnen på längre äventyr medan de var små. Vi gjorde andra saker, men det finns minnen jag önskar att vi hade haft.
Tidigare på kvällen var vi i Lysekil. Längst ut på Grötö har man bästa utsikten över stadens nyårsfyrverkeri. Det överträffar sig självt varje år. Jag stod avundsjuk bredvid Mikael från Lysekils fotoklubb som hade riggat upp sin fullformatCanon på stativ. Själv hade jag lämnat kameran hemma, bilderna jag tog 2011 kändes svåra att överträffa. Men när krevaderna började spruta över himlen kunde jag inte hålla mig utan tog upp mobilen. Det blir ju inte lika bra som med min Nikon, men det blir väldigt fint på ett annat sätt.
Eftersom Odd inte mådde riktigt bra skulle vi ha en stillsam nyårsafton bara vi, utan överdåd, var tanken. De japanska jätteostronen har legat sumpade under Svarteskärs brygga sedan i somras, när jag plockade dem från kajaken. Vi gratinerade dem i ugnen med bacon efter ett amerikanskt recept. Supergott. För övrigt åt vi friterade avocadoklyftor med citrondipp efter ett recept ur en julklappsbok från min syster Agneta. Helg med Tina. Ursmaskigt. Goda ostar med surdegslevain och till dessert inlagda fikon med vispad konjaksgrädde. Genomgående dryck rosa champagne.