Vad är det för fel på en novell med rollator?
Förra söndagen var sista dagen att skicka in en novell till tidningen Allas tävling. Givetvis glömde jag bort det. Givetvis finns det en anledning, den hade säkert ingen chans. Jag tycker det är väldigt svårt att skriva inom de ramar som veckotidningarna vill ha. Så här svarade Året Runt när jag mailade och frågade:
”Vi är intresserade av typiska genrer som deckare, mysterier och romance. Det ska vara välskrivet och gärna med vältecknade miljöer och karaktärer MEN handlingen är viktigast. Rappt, överraskande och drivet. En grundregel är att det ska hända mycket i historierna och gärna vara mycket känslor. Det är viktigt med överraskande vändpunkter! Huvudpersonen är ofta en självständig kvinna i 40-årsåldern. Miljöerna får inte vara för urbana eller glamorösa. Inte heller för moderna, i betydelsen att de förutsätter förkunskaper om internet, dataspel och liknande.”
Nähä. Inte internet. Så tidningens kvinnliga, självständiga läsare i 40-årsåldern har ingen aaaaning om Facebook? Eller Minecraft? Eller Candy Crush? Gäller samma antagande för 40-åriga män då?
Novellerna i Hemmets Veckotidning ska enligt ett mail från deras redaktör ”beröra och får inte vara banala, hårdkokta eller övernaturliga, de får gärna vara humoristiska, inte för ”snälla”, handla om självständiga kvinnor som gör något av sitt liv. De får inte vara förutsägbara, då är det ingen som läser dem till slut. Läsarna ska vilja fortsätta att läsa och inte bli besvikna utan snarare överraskade, gärna en finurlig knorr på slutet. Det är alltså viktigt att novellen är så fängslande att de vill veta ”hur det går. Gärna en”cliffhanger” halvvägs för att hålla uppe intresset hos läsarna. Enligt våra undersökningar tröttnar läsarna tyvärr fort och bläddrar vidare. Novellerna i Hemmets Veckotidning ska innehålla 8.000, 12.000-13.000 eller 17.000 nedslag inkl blanksteg. Sistnämnda längd behöver vi ganska sällan. Försök anpassa novellerna efter en viss årstid, eftersom vi gärna vill skapa stämning i tidningen. Novellerna ska vara skrivna i imperfekt (”då-tid”) och helsti tredje personen (alltså helst inte”jag-form”). Dialogen får ej överskrida 1/3 av texten. Använd inga svordomar eller ”svåra” ord, undvik klyschor. Undvik självmord, knark, cancer, alkoholism, kvinnomisshandel och annat som väcker obehag, novellerna ska få läsarna att må bra.Våra läsare är 55+, kvinnor i majoritet.Och tänk på att våra äldre läsare inte gillar att läsa om rollatorer och ålderdomshem, så skippa det.”
Jaså skippa det. Varför då? Vad är det för fel på att ha med en rollator i en novell? Författaren Johan Theorins (Skumtimmen, Nattfåk, m fl) huvudperson Gerlof Davidsson kör rollator, jag slår vad om att han har massor av beundrare bland HJ:s läsare och att de skulle kasta sig över en novell i tidningen skriven av Johan Theorin.
Jag är säker på att veckotidningarna underskattar sina läsare. Det är väl samma läsare som älskar Marianne Fredriksson, Maj-Gull Axelsson och Elsie Johansson? Inga ytliga gullegullförfattare precis. Kanske handlar det rentav om pengar? En veckotidningsnovell inbringar 2500:- Brutto, märk väl. Inte pengar i handen. Är du författare ska du betala skatt och sociala avgifter på det beloppet. Vad blir det för timpeng? Kanske inte så konstigt att den vanligaste veckotidningsnovellen är skriven av en helt okänd författare som blir jätteglad över att bli publicerad…
Min bortglömda tävlingsnovell hittar du här nedan. (Finns också länkad under rubriken Mina noveller) Den skrevs enbart med tanke på att jag ville delta i novelltävlingen och representerar mig lika bra som min gamla konfirmationsklänning. Men jag lägger upp den ändå. Androm till varnagel… 😉 Skriv alltså inte såhär om du vill få din novell publicerad i en veckotidning.
Spelaren
Tolvåringens arga, gälla röst skar hennes hjärta i bitar.
”Det mungot, han förstör allting!”
”Det heter inte mungo utan mongo och du får inte säga så för mamma.”
Tvillingsysterns röst var tystare, beskäftig. Sanna kunde se sina barn framför sig bakom dörren som stod på glänt. Ryggarna avvisande vända mot henne, de smala nackarna böjda över datorn.
”Varför måste vi vara med honom när vi har lov? Varför ska han få bestämma? Varför frågar hon inte oss först?”
Samuel började svära. Spydde ut en lång ramsa tillmälen och könsord som hon inte visste att han kunde.
”Lägg av”, väste Lisa. ”Hon kan höra!”
Sanna knöt händerna, rörde sig så tyst hon kunde, lämnade köket med disken efter frukosten och sjönk ner på sin obäddade säng i vardagsrummet. Hur hade hennes snälla ungar förvandlats till dessa främmande monster? Vad hade hänt med hennes omtänksamma, hjälpsamma tvillingar? Varför vände det aldrig?
Skilsmässan från deras pappa låg flera år tillbaka i tiden, Rickard och hon hade numera inga konflikter, inte ens sedan han blivit pappa igen. Hon var inte bitter över att han bodde kvar i villan medan hon fått flytta till en tvåa i förorten. Det var trångt den veckan hon hade barnen, men det fungerade. Ekonomiskt gick det precis ihop. Hennes lön räckte inte till tvillingarnas datorer och sportlovsresa till Norge men deras pappa hade råd och betalade utan diskussion. Allting hade ordnat sig till det bästa. Nästan allt.
Hon vände sig på magen och klöste med fingrarna i kudden, tog stryptag på skumgummifyllningen, riktade ilskan som vällde upp mot någonting annat än sina ungar. Skulle de aldrig acceptera Teodor?
Under nästan ett år hade hon gradvis försökt vänja dem vid att han fanns, kompromissat och lirkat. Varannan vecka, när barnen bodde hos Rickard, bytte hon själv liv. Måndag morgon låste hon ytterdörren lätt om hjärtat och med en pirrande värme i kroppen, visste att hon inte skulle behöva låsa upp igen förrän nästa söndag, några timmar innan tvillingarna skjutsades hem. De visste naturligtvis också, men de nämnde aldrig Teodor, låtsades som om han inte fanns.
Rickard var glad att hon träffat någon, det visste hon. Det var inte hans fel att barnen satt sig på tvären som en kork som tryckts baklänges ner i flaskhalsen.
Det var så orättvist. Som vanligt kom tårarna när ilskan ebbat ut. Varför missunnade de henne att vara lycklig?
”Mamma, vi sticker ut ett tag.” Lisa och Samuel stod i dörren med ytterkläderna på.
”Har ni redan spelat färdigt? Teodor kommer ju snart, kan ni inte hålla er inne tills dess?”
Samuel ruskade på huvudet och drog ner mungiporna i en föraktfull grimas, hon förstod att hon sagt något ovanligt dumt. Igen.
”Vadå spelat färdigt? Det finns inget som heter så. Man blir inte färdig med Minecraft.” Hans röst var gäll och lite hes, snart skulle målbrottet slå till på allvar, tupparna överraskade honom ofta och gjorde honom osäker och argsint. Hennes lilla keliga kille, hon hade fortfarande kvar hans snuttefilt i garderoben som ett minne.
”Färjan går klockan fyra och den väntar inte på oss. Missar vi den så går det ingen sen. Ni får hålla er på gården där jag kan se er! Ta med soppåsen är ni snälla.”
De skruvade på sig, såg ner i golvet, undvek att titta på varann. Hon lät bli att säga någonting om hur roligt det skulle bli att åka till Danmark och bo på hotellet med palmer och äventyrsbad. Hon hade redan försökt. Den enda reaktion hon hade fått var att de redan varit där, med pappa. Får vi ta med datorn? hade Samuel frågat, och än en gång hade hon känt den hemska och overkliga impulsen att ge honom en örfil.
Teodor hade tröstat henne, de var inga småbarn längre som kunde mutas med godis och bio. Det är som när man får en ny klass, hade han sagt. Det kan ta halva terminen innan de litar på mig, och jag på dem. De vill inte ha någon ny pappa och de är rädda att förlora dig, det är helt naturligt. Egentligen visar de bara hur mycket de älskar dig.
Svartsjuka är vad de är, hade hon tänkt. Precis som sin pappa. Ska svartsjuka få förstöra allting en gång till?
Hennes kabinväska och barnens ryggsäckar stod packade i hallen, hon hann precis diska och bädda och sminka sig innan det ringde på dörren och Teodor stod där och log mot henne med snön som en smältande basker på toppen av sin lockiga kalufs. Eftersom inga barn var hemma kastade hon sig i hans famn, stack in armarna innanför den öppna rocken, tryckte sig nära, nära tills hon kände hans hjärta bulta mot sin kind. Drog in doften som var han, lindblom från tvättmedlet, citron och lavendel från rakvattnet och längst in den svaga noten av kanel som var hans egen kroppsdoft. Jag skulle känna igen honom med förbundna ögon på lukten, hade hon tänkt en gång när hon låg sömnig och nöjd i hans armar.
Han vände upp hennes huvud och kysste henne försiktigt, torkade av lite läppstiftskladd från sina läppar mot baksidan av handen och greppade sedan packningen.
”Jag bär ner det här till bilen medan du och ungarna gör er klara”, sa han. ”Det är ingen stress, men det tar nog en stund att gå till båten från parkeringen. Den här avgången var fullbokad.”
En halvtimme senare var den förväntansfulla stämningen förvandlad till panik och ursinne. Tvillingarna var spårlöst försvunna. Ryggsäckarna i bilen gav ifrån sig djurläten och fåniga skratt när Sanna ringde upp deras mobiler, båda låg nerpackade i respektive ytterfack.
”De går aldrig ifrån sina nya iphones”, sa hon hårt. ”Det här är planerat. Jag hatar dem!”
Han stod stram i ansiktet och tittade på klockan.
”Danmarksresan kan vi glömma nu”, sa han. ”Men vi måste ju hitta dem och reda ut det här. Tänk efter en gång till, varför ville de gå ut?”
”Jag har ingen aning, de ville bara ut. Jag bad dem ta med soppåsen och hålla sig inom synhåll.”
Kodlåset på soprumsdörren klickade till. Två sorgliga figurer satt därinne, hopkrupna på golvet. Samuel direkt på den kalla betongen med ryggen mot en kasserad TV och ansiktet gömt i armarna, Lisa på en hoprullad men ändå uppenbart smutsig orientalisk matta. Hon lyfte hakan som vilat på de uppdragna knäna och stirrade ilsket på Sanna med svarta ögon och kritvita kinder.
”Varför kom du aldrig? Du visste att vi skulle gå hit! Vi har ropat och skrikit och bankat på dörren i flera timmar!” Hon slog händerna för ansiktet och började storgråta. Sanna kapitulerade och föll på knä, kramade den stela ryggen och mumlade tröstande ord in i en svettig nacke. Såja, såja älskling, nu är allting bra.
En granne trängde sig ursäktande förbi fullastad med påsar och kartonger, sneglade på scenen därinne men sa ingenting.
”Det verkar som om barnen blivit inlåsta”, sa Teodor. ”Har det hänt förut, att dörren går i baklås?”
”Inte vad jag vet”, svarade mannen. ”Den kan vara trög ibland, dörren, man får liksom ge den en extra knuff. Jag skulle inte låta mina ungar gå ner hit själva.”
Efteråt, när tvillingarna satt i sitt rum framför datorn igen och Teodor och Sanna gett sig ut för att köpa pizza, sa Sanna med darrande röst:
”Det där att dörren gick i baklås. Det är nonsens. De har gått ner med soporna hundratals gånger. Dessutom skulle någon ha hört om de bankat och ropat.”
Teodor gick sammanbiten bredvid henne med armen om hennes axlar, det hade börjat snöa igen men det var inte därför hon frös så att hon skakade.
”Vi löser det här, Sanna, jag lovar. Bråka inte med dem, det gör dem bara ännu mer envisa.” Han stannade, drog henne närmare intill sig och sa lågt med munnen i hennes hår:
”Du tror väl inte att jag låter mig skrämmas bort nu när jag äntligen har hittat dig?”
Veckorna gick. Minnet av barnens svek satt kvar som en tagg i strumpan och hon hade börjat se på dem med nya ögon.
”Det känns som att resa tillbaka till ett krig”, klagade hon för Teodor en söndag när hon stod med sin packade väska i hallen, försenad, uppgiven och gråtfärdig.
”Jag har ingen chans, de är två mot en. Jag når inte fram till dem längre, det enda de bryr sig om är sitt eviga dataspelande. De skulle hålla på dygnet runt om jag inte gick in och tog ifrån dem datorn på kvällen.”
Han slöt henne i famn, höll om henne tills världen blivit hel och uthärdlig igen.
”Jag kanske har en ide”, sa han. ”Vi pratar mer om det i Varberg. I lugn och ro.”
Resan till kurhotellet i Varberg var hans födelsedagspresent till henne. Supé, övernattning och en timmes ayurvedisk helkroppsmassage. Hennes systerdotter Rebecka hade lovat sova över hos tvillingarna eftersom det var hennes barnvecka. De hade konstigt nog inte opponerat sig. Medan de flöt fram på kustvägen söderut med Lars Winnerbäck i öronen, solen på väg ner i havet och våren som en ljusgrön aning över böljande fält vågade hon tänka: Äntligen vänder det. Nu är det min tur.
Hon upptäckte inte det missade samtalet förrän de kom tillbaka till rummet efter middagen, fnissiga av japanskt risbrännvin, förväntansfulla inför kvällens avslutning i den breda dubbelsängen. Marmorbordet, där de lämnat kvar sina mobiler medan de gick till restaurangen, var vackert dukat med rosor, en samling småflaskor med olika massageoljor, några chokladbitar i cellofan, en liten flaska rosa champagne.
”Det är Rebecka. Det kanske har hänt något. Jag måste ringa tillbaka.”
”Om hon bara har ringt en gång är det nog ingen fara. Då skulle hon ha försökt igen. Eller skickat ett sms.”
Men den eviga oron för barnen hade redan lagt sig överst och trängt undan allt det andra, lusten och lyckan, berusningen. Hon måste ringa.
Lisa hade kräkts. Flera gånger. Nu sov hon, Rebecka tyckte att hon kändes varm.
”Jag ville egentligen inte ringa och störa, lite magsjuka är väl inte hela världen. Men hon var så eländig och grät efter mamma.”
”Vi kan inte köra hem nu. Vi har druckit båda två.”
”Det är ingen fara, hon sover ju lugnt. Försök nu glömma det här och njut medan du kan.”
Sanna ansträngde sig verkligen. Tvingade bort katastroftankarna, drack mer än han av champagnen och lyckades koncentrera sig på vad han gjorde med sina händer och sin tunga tills fotsulorna började glöda och hon lyfte mot taket.
Men morgonen efter var Lisa det första hon tänkte på. Hon väntade med att ringa tills efter frukost, men då hade Lisa inte vaknat än. Hon ringde igen efter sin behandling, nittio minuters helkroppsmassage med varma stenar. Hennes dotter ville först inte prata med henne, fick övertalas av Rebecka.
”När kommer du hem?”
”Hur mår du?”
”Skit, eller vad tror du?”
Ja, vad trodde hon? Den hemska sanningen var att hon inte var säker.
De satt på balkongen, planerade sommaren. En värmebölja hade fått våren att explodera, det var för kvavt att sitta i köket. Fönstret in till barnens rum stod öppet, där inne pågick en häftig diskussion, som vanligt helt obegriplig:
”Nej! Vänta säger jag, inte portalen! Vi måste enchanta svärdet först!”
Hon suckade och sökte Teodors blick. Enchanta?
Han sa:
”Jag har lovat ställa upp som coach under Dreamhack nu i juni.”
Hon sa förvirrat:
”Dreamhack?”
”Världens största datorfestival. Hålls i Jönköping varje år.”
”Ja, ja, jag vet. Men vad ska du göra där? Det är väl bara ungdomar som åker dit?”
De senaste två åren hade tvillingarna nästan tjatat livet ur henne och Rickard. Alla andra får! Men de hade varit överens om att barnen var för unga för att skickas ensamma till ett ställe med tjugotusen dataspelsnördar som hängde framför sina skärmar i tre dygn och höll sig uppe på energidryck. När ni fyllt fjorton, hade Rickard till slut lovat.
”Nja, dataspel börjar bli en etablerad sport. Precis som vilken idrott som helst. Vi har ett lag i skolan som siktar på SM nästa år. Dreamhack blir deras träningsläger, det är självklart att de måste ha med sig vuxna coacher. Det kommer att stjäla nästan en vecka av min semester, men jag kan inte svika. Du kanske kunde ta en solresa under tiden?”
Det hade blivit helt tyst innanför fönstret. Plötsligt stod Lisa och Samuel på tröskeln till balkongen.
”Ska DU till Dreamhack?”
Sanna tänkte att det var första gången hon hörde dem tala direkt till Teodor.
”Ni kanske också är sugna?” Han log vänligt mot deras misstrogna ansikten. ”Jag kan nog fixa två dagspass. Utan dator förstås, ni får bara gå omkring därinne och titta. Om er pappa kan komma och hämta er på kvällen.”
Hon hade redan somnat när han kröp ner bakom henne. Han viskade godnatt i hennes öra.
”Du sa att de var för stora för mutor”, mumlade hon.
”Alla har ett pris”, viskade han tillbaka.
”Jag visste inte att du var expert på dataspel.”
”Coach, sa jag. En sån som fixar mackor och ser till att de får sova ifred några timmar. Jag anmälde mig igår.”
”De kommer att genomskåda dig.”
”Det är redan avklarat. Ingen fara. Jag har just fått en grundläggande lektion i Minecraft.”
Hon vände sig om, försiktigt för att inte sängen skulle knarra.
”Så nu vet du vad som menas med enchanta?”
Han gnuggade sin näsa mot hennes och sa lågt:
”Kalla mig Dreamdragon.”
(Bilden föreställer en gammal kvinna som jag fångade i ett ögonblick av lycka på ön Brac i Kroatien. Den har inget samband med novellen men påminner mig om att inte bunta ihop folk efter ålder till exempel.)
Bara hundrasextiofyra sidor kvar.
Nu kan jag inte låta bli att kalkylera, räkna dagar och sidor. Om 28 dagar är vi tillbaka i båten i Toul. Innan dess vill jag lämna ifrån mig manuset. Jag tror inte det funkar att köra på okända vattenvägar och ha ett nästan färdigredigerat manus som passagerare. Ungefär lika krävande och splittrande som att resa med spädbarn. Sex sidor om dagen. Det måste gå, det jobbigaste är gjort nu, fyra helt nyskrivna scener för att höja spänningen i mitten.
Idag har jag varit mormor och sällskapsdam åt S under tiden pappa N tolkade på vårdcentralen i Ellös. Hon var lite förkyld, så hon kunde inte gå till skolan utan fick följa med pappa. Medan han var upptagen hälsade vi på inne på Sjögården och S solade sig i sin egen glans, som min svärmor brukade säga. Det var lunchdags, så hon bjöds på pannkakor med sylt och grädde. Alla ville prata med S och kolla om hon verkligen talar tre språk fast hon är så liten – svenska, engelska och amarinja. Så fort hon hade sagt ”Jag heter S” på amarinja och ”Thank you very much” så fick hon så mycket beröm att hon fick total tunghäfta under resten av besöket.
Att bryta ihop och börja om.
Vad gör jag om det näst värsta händer? Katastroftänkandet är aldrig långt borta, det måste bekämpas varje dag. I lördags hörde jag en kvinna berätta om hur hon reagerade när det näst värsta plötsligt hände henne. Hon och hennes man seglade sin båt, en mindre Hallberg-Rassy, i Medelhavet när han drabbades av en svår sjukdom och dog.
Hon var 65+ när det hände och enligt egen åsikt totalt oteknisk, kunde knappt starta gräsklipparen. Mannen hade varit sjökapten och lots, hon hade hela deras seglarliv varit van att lyda och lita, han visste alltid bäst. Hon hade aldrig behövt fördjupa sig i seglingen, hon är konstnär och fokuserade på sitt måleri när de var ute. Akryl och akvarell. Under vinterhalvåret ställde hon ut och sålde konstverken som skapades under månaderna ombord.
Plötsligt ramlade himlen ner, grunden för hennes tillvaro försvann. Efter att ha lämnat båten i Grekland, rest hem och brutit samman bestämde hon sig ganska snart för att börja om, bli ensamseglare. När så många män klarar det, så kan väl jag, resonerade hon. Kvinnan heter Elizabeth Tyler, och hennes hemsida hittar du här.
Titta på de här filmerna som hon själv har gjort, och som hon visade under sitt föredrag på Kryssarklubbens Medelhavssektion i lördags. De är tagna med hjälp av en GoProkamera som sitter på huvudet, en systemkamera och en mobilkamera. Helt oteknisk kan hon ju inte vara… 🙂 Den första visar hur hon löser ett svårt problem efter en storm. Den andra visar mer i detalj hur hon gör när hon seglar ensam. Jag har fått en ny idol!
PS. Om filmklippen visar något helt annat beror det på att jag klantat till det med Youtube. Då hittar du filmerna på Elizabeths hemsida. Jag lovar, det är värt besväret.
Nu börjar resten av livet.
I söndags, på Kvinnodagen, skrev jag under sista kapitlet i mitt liv med LifeStone AB. Då signerade vi köpeavtalet med de nya ägarna. Nya eldsjälen M, som jag själv valde ut och fick vänta på under ett helt år, har redan börjat arbeta, i sommar tar hon över som VD.
Min hjärna har inte fattat det ännu, trots Veuve Cliquot och havskräftor på söndagskvällen. Det är inte enkelt att hänga av sig en ryggsäck som man har burit dygnet runt i 18 år.
Var är den himlastormande Känslan? Jag trodde jag skulle känna lycka, vemod, frihet, lättnad, förväntan, saknad. Istället fortsätter jag oroa mig över feltryckta broschyrer och tänka ut värvningskampanjer för att öka försäljningen.
Men skrivandet har lossnat rejält. All otålighet över redigeringen är borta. Tvångstankarna att bli färdig fortast möjligt har bytts ut mot bubblande skrivlust. En promenad över ön för att tänka över hur nästa kapitel ska skrivas är som att dörja mitt i ett makrillstim. Det nappar så fort att en del fiskar hinner rymma innan jag får ombord dem. Bladen i anteckningsboken fylls av nyutspruckna ideer, olösta problem sliter sig i vårvinden och blåser bort lika smärtfritt som de torra, envisa fjolårslöven i ekarnas kronor.
Det kanske är det här som är Känslan?
Konsten att kritisera.
Jag tuggar mig igenom mitt manus, kapitel för kapitel, sida för sida. På golvet ligger två pärmar, i den ena finns det manus där Sören Bondeson skrivit sina synpunkter i marginalen. När jag är klar med ett kapitel flyttar jag över det till den andra pärmen. Just nu har jag hunnit till sidan 191 i originalmanuset.
Det är tur att vi gick igenom hans kritik muntligt också, under en maratonsession hemma hos honom på sju timmar. Annars hade jag kanske blivit knäckt av kommentarerna. För, som en annan av hans elever sa till mig: ”Sören är ärlig som ett djur. Han säger rakt ut vad han tycker.” Nu har jag mina egna anteckningar från vårt möte som underlag också, tillsammans med hans skriftliga sammanfattning av varje kapitel.
Manussidorna är nedkladdade med pilar, understrykningar och kommentarer :
”Något fånigt”
”Tona ned”
”Överdrift”
”Ta bort dialekten, Åsa-Nisse”
”Stryk, det blir för mycket”
”Perspektivet fladdrar”
”Taffligt beskriven”
”Här stannar berättelsen upp”
”Klumpig tillbakablick”
”Inflation på skitiga ungkarlar och katter”
”För konstruerat, detta genomskådar läsaren”
”Nu blir det pladdrigt och omständligt igen”
Och det är så befriande! Jag är så färdig med coacher som bara berömmer och krafsar ner lite förslag till ändringar på ytan. Det är ett passerat stadium.
Jag inser att det var viktigt med uppmuntran i början. Jag förstår att mina första versioner av Marvatten skulle ha spolats totalt av Sören. Kanske hade jag då helt förkrossad gett upp skrivandet. Istället fortsatte jag med nya coacher, nya versioner, fler refuseringar.
Efter tre år är jag härdad, nu tål jag vad som helst. Och som tur är har texten inte bara fått stryk. Sörens beröm stryker salva på piskrappen.
”Bra skrivet”
”Mycket trovärdigt”
”Ett bra kapitel”
”Helt okej”
”Fungerar bra”
”Författaren har ett rikt och färdigt språk”
”Miljön är högsta klass”
Hur många hundra sidor har jag strukit hittills? Det känns inte viktigt längre, konstigt nog. De där strukna kapitlen och borttagna karaktärerna är sparade, kan kanske användas igen i någon annan bok. Men även om det aldrig händer, är de inte bortkastade. De har fyllt sin viktiga funktion, att utveckla författaren, dvs mig.
I vilken annan konstart ses övning som misslyckande? Och vem säger att övning måste vara tråkigt? Det är lika roligt att spela ukulele när man lärt sig sitt tredje ackord, som när man tränar på det tjugonde. Man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins.
