Nu börjar resten av livet.
I söndags, på Kvinnodagen, skrev jag under sista kapitlet i mitt liv med LifeStone AB. Då signerade vi köpeavtalet med de nya ägarna. Nya eldsjälen M, som jag själv valde ut och fick vänta på under ett helt år, har redan börjat arbeta, i sommar tar hon över som VD.
Min hjärna har inte fattat det ännu, trots Veuve Cliquot och havskräftor på söndagskvällen. Det är inte enkelt att hänga av sig en ryggsäck som man har burit dygnet runt i 18 år.
Var är den himlastormande Känslan? Jag trodde jag skulle känna lycka, vemod, frihet, lättnad, förväntan, saknad. Istället fortsätter jag oroa mig över feltryckta broschyrer och tänka ut värvningskampanjer för att öka försäljningen.
Men skrivandet har lossnat rejält. All otålighet över redigeringen är borta. Tvångstankarna att bli färdig fortast möjligt har bytts ut mot bubblande skrivlust. En promenad över ön för att tänka över hur nästa kapitel ska skrivas är som att dörja mitt i ett makrillstim. Det nappar så fort att en del fiskar hinner rymma innan jag får ombord dem. Bladen i anteckningsboken fylls av nyutspruckna ideer, olösta problem sliter sig i vårvinden och blåser bort lika smärtfritt som de torra, envisa fjolårslöven i ekarnas kronor.
Det kanske är det här som är Känslan?
