Vad gör jag om det näst värsta händer? Katastroftänkandet är aldrig långt borta, det måste bekämpas varje dag. I lördags hörde jag en kvinna berätta om hur hon reagerade när det näst värsta plötsligt hände henne. Hon och hennes man seglade sin båt, en mindre Hallberg-Rassy,  i Medelhavet när han drabbades av en svår sjukdom och dog.

Hon var 65+ när det hände och enligt egen åsikt totalt oteknisk, kunde knappt starta gräsklipparen. Mannen hade varit sjökapten och lots, hon hade hela deras seglarliv varit van att lyda och lita, han visste alltid bäst. Hon hade aldrig behövt fördjupa sig i seglingen, hon är konstnär och fokuserade på sitt måleri när de var ute. Akryl och akvarell. Under vinterhalvåret ställde hon ut och sålde konstverken som skapades under månaderna ombord.

Plötsligt ramlade himlen ner, grunden för hennes tillvaro försvann. Efter att ha lämnat båten i Grekland, rest hem och brutit samman bestämde hon sig ganska snart för att börja om, bli ensamseglare. När så många män klarar det, så kan väl jag, resonerade hon.  Kvinnan heter Elizabeth Tyler, och hennes hemsida hittar du här.

Titta på de här filmerna som hon själv har gjort, och som hon visade under sitt föredrag på Kryssarklubbens Medelhavssektion i lördags. De är tagna med hjälp av en GoProkamera som sitter på huvudet, en systemkamera och en mobilkamera. Helt oteknisk kan hon ju inte vara… 🙂 Den första visar hur hon löser ett svårt problem efter en storm. Den andra visar mer i detalj hur hon gör när hon seglar ensam. Jag har fått en ny idol!

PS. Om filmklippen visar något helt annat beror det på att jag klantat till det med Youtube. Då hittar du filmerna på Elizabeths hemsida. Jag lovar, det är värt besväret.