Under ytan. Lagarde 23 april.

Varning för blogginlägg som nog bara intresserar båtnördar. Äntligen var det dags att hissa upp Ellem på land och ta reda på varför oljan i propellerdrevet är vattenblandad. Om det beror på att propelleraxeln är skev, eller vi fått in någonting i propellern som letat sig in i tätningen. Packningen var nybytt på favoritvarvet innan vi lämnade Sverige. En extra propelleraxel (a 7000 kr på öppet köp) plus diverse andra reservdelar finns med i bagaget.

Innan Lyftet frågade jag varvsägaren Jacques om han hade någon ansvarsförsäkring. Han tittade helt oförstående på mig. ”Det vet jag inte”, svarade han. ”Vad skulle kunna hända? Vi lyfter båtar upp och ner hela tiden.” ”Jag tror inte vårt försäkringsbolag betalar om ni tappar båten”, framhärdade jag, fast jag såg hur han försökte hålla sig för skratt. ”Tappar båten?” Det var det dummaste han hade hört, förstod jag. Så jag gav upp diskussionen. Kranen såg förtroendeingivande och välskött ut, det stod 10 000 kg på den. Hamnen var full av deras egna miljonbåtar för uthyrning. Jacques har dessutom snälla ögon och gjorde sig inte lustig över min fråga.

Lyftet gick hur lugnt och bra som helst.  Ellem under ytan var ingen skönhet. Bottenfärgen från Hempel, den absolut bästa enligt all expertis, knottrar och bubblar sig. Bara att blästra bort och börja från början med epoxi. Det får vänta till i höst, det växer åtminstone ingenting på skrovet så länge vi går i sötvatten.

Propellern var inte heller någon rolig syn. Förutom att all färg var borta så var gummidamasken, också nymonterad på favoritvarvet, borta. ”För dåligt limmad”, trodde mekanikern Bill. När propellern monterats av och han började lossa på hållaren till axeltätningen, strömmade missfärgad olja ut genom packningen.  Bill skakade på huvudet. ”This is bad. Really, really bad.” Han tog bort hållaren och visade oss hur packningen inuti var till hälften vrängd ut och in. På grund av ovarsam montering av propelleraxeln. Ett par mekaniker till slöt upp och skakade ogillande på sina huvuden över packningens utseende.  Vatten hade läckt in och Bill tyckte det var obegripligt att oljan inte runnit ut helt. Den vrängda packningen har dessutom orsakat slitage på propelleraxeln, så det var tur att vi hade med oss en extra.

Det bittraste var att tvingas ändra åsikt om favoritvarvet hemma. Där stod vi i en marina för uthyrningsbåtar mitt i Frankrike och oroade oss över kompetens och försäkringar, och så berodde allt på slarv hos dem vi litat mest på. Inte otur, inte olyckshändelse. Bara slarv eller oförsiktighet.

Dagens stora behållning var Bill från Skottland. Ansvarig mekaniker för kanske 30 – 40 kanalkryssare i miljonklassen och däröver. Säker och fokuserad som en kobra även med motorolja upp till armbågarna. En tillknäppt och butter särling tills jag började fota med min systemkamera, en flera år gammal Nikon D300S.  ”Nice camera”, sa han. Sen berättade han att hans hobby är makrofotografering av insekter, med en betydligt nyare och mer avancerad Nikon. Jag följde med in i verkstan och tittade på hur han satte in den nya packningen, samtidigt som han berättade om sin andra hobby. Han skriver science fictionromaner. ”Är de publicerade?” undrade jag. ”Not yet.” sa han.

Wow, vilka människor man stöter på, när man minst anar det.

Kasseras.