Fyra saker måste hinnas med innan avfärd från Karlstadt. 1. Klättra upp till borgruinen. 2. Köpa några flaskor lokalt vin. 3. Köpa sparris och söndagsmiddag. 4. Hitta en uttagsautomat.
Allt hanns med innan pråmen Saale dök upp på AISen och vi gjorde en rivstart för att hinna med henne in i dagens första sluss. Jag vill inte slussa ensam fler gånger i de här stora trehundrameters slussarna. Med en stor pråm framför dämpas vattnets rörelser.
Saale uppförde sig exemplariskt och vi hängde på hela dagen uppför Main genom fyra slussar. Den planerade natthamnen i Wurtsburg fungerade inte, det var både för grunt och för trångt. Så vi fortsatte en bit till, struntade lättade i den vackra staden där hotellpråmar och utflyktsbåtar låg i dubbla led och guideboken var svartprickig av sevärdheter. Man måste inte.

Nu ligger vi fint förtöjda i en liten kombinerad camping och båtklubb mitt i ingenstans. Två gökar försöker överrösta varann och vi har delat på en flaska Wurtzburger Silvaner. Jag har räknat ut att vi kanske, kanske kan komma ända till Wien innan midsommar om vi inte sölar för mycket på vägen. Det är en svår balansgång, att varken stressa eller masa. Men det vore perfekt att lämna Ellem i Wien över sommaren. Bra flygförbindelser inte minst.

Ellem vid lilla bryggan i Karlstadt.

Utsikt från borgruinen över Main och Karlstadt.

In i slussen i Wurtzburg efter pråmen Saale.

Vi har publik under slussningen.

Korta stunder kan man ta av sig fleecetröjan… Men dagar utan regn är lätt räknade. Och värmaren går varje natt.

Ikväll skulle vi egentligen varit någon helt annanstans. Men slussen Harrbach hängde upp sig och försenade oss tre timmar. Lyckligtvis låg vi och väntade utanför själva slussen, vi hörde vad som hänt genom konversationen i radion mellan den instängda pråmen och slussoperatören.  När det fungerade igen var klockan sex, dagens färdplan överspelad och det var högst oklart hur vi skulle hitta någon natthamn.
Det är nämligen jättesvårt att stanna längs Main. Alla bryggor och stadskajer som finns är avspärrade och Verboten och avsedda för hotellfartyg och turbåtar. Vanliga båtturister är tydligen inte tillräckligt lönsamma. Därför är man hänvisad till privata båtklubbar utanför städerna som hyr ut gästplatser. Men de flesta sådana klubbhamnar är för grunda för oss, fast Ellems köl bara är 1,50 djup. Jag är tvungen att lägga upp dagsrutterna efter var det finns en tillräckligt djup gästhamn, och sedan ringer vi dit på morgonen och talar om att vi kommer.
Vad gör man om man inte hinner fram innan det blir mörkt? Första alternativet är att förtöja på baksidan av piren som för det mesta finns före slussen. Om det är tillräckligt djupt där. Andra möjligheten är att försöka hitta någonstans att ankra. Inte lätt här där Main är ganska smal. Det finns inga lugna vikar, bara en smal remsa kvar mellan farleden och den steniga strandkanten. Nattpråmarna vräker sig fram som godståg på vattenvägen och river upp enorma svall.
Men under över alla under, mitt i Karlstadt fanns en pytteliten flytbrygga avsedd för gästbåtar. Den var ledig, och den räckte precis till oss.
”Tänk så många såna här sagostäder vi bara susar förbi”, sa Odd när vi gick kvällspromenad genom Karlstadt, Bayerns Visby. Vi hade förtöjt precis utanför ringmuren, innanför den trängdes korsvirkeshusen och mumlade fortfarande uteserveringar och bierstuben. Folk hälsade guten abend när vi möttes. På höjden ovanför staden svävade den fasadbelysta borgruinen  Karlsburg. Vi avslutade dagen på en bierstube. Sigge fick självklart ligga under bordet. Han var inte den ende med fyra ben i lokalen. Här i Tyskland är vi hundvänner, sa hovmästaren.

Snövit kom från Lohr. Sagan om henne inspirerades av den olyckliga baronessan Maria
Sophia von Erthal som föddes i slottet i Lohr 1725. Efter att hennes mor dött gifte hennes far om sig med den hårdhjärtade Claudia von Venningen som inte tålde den goda och av folket älskade Maria Sophia.

Slottet mitt i Lohr är nu ett storslaget hembygdsmuseum som vi först motvilligt betalade 6 euro för att gå in i, och sedan hade svårt att slita oss från. Särskilt glastillverkningen var spännande. Där fanns förstås också en Snövitavdelning. Styvmoderns magiska spegel finns bevarad, och Snövits flyktväg från slottet är nu en tvådagars vandringsled. Dvärgarna som tog hand om henne var glasarbetare eller stenhuggare. Folket led brist på mat och blev extremt kortväxta. Det fanns inte mat tillräckligt eftersom den härskande klassen inte ville att marken skulle odlas, de behövde jaktmarker för hjortar och vildsvin.
Vi stannar här en natt till. Till en del för att det känns svårt att åka ifrån Andreas innan allt har ordnat upp sig med hans problem. Särskilt gällde det den nya mobilen och den lilla scanner han använder ihop med den eftersom fingrarna inte vill lyda. Eftersom han talar sluddrigt och går obalanserat dessutom blir han hela tiden konstigt bemött. Folk tror att han är berusad eller förståndshandikappad. När han i själva verket har ALS. Det är hjärtskärande hemskt. Han har detaljerade resplaner för hela sommaren och hösten, hoppas, hoppas han hinner med allt han har tänkt sig.

Inga fler ensamma slussningar bestämde vi, och väntade med avfärd tills AISen visade att en pråm närmade sig nerifrån. WolfRose på 135 meter gjorde 5,5 knop, vi hängde på genom alla tre slussarna till Lohr. Vilken skillnad mot igår! Inga vågor, inget upprört jazzande längs slussväggen, WolfRose dämpade effektivt vattnets rörelser.
Lohr är vacker som en sagoboksstad, den lilla, lilla gästhamnen är djup och ligger nära stadskärnan. Det finns el och dusch men inget internet. Vi fick en perfekt plats längs med kajen. Här stannar vi två nätter. Minst.
Bredvid ligger Andreas från Berlin i sin lilla motorbåt. Han är i sällskap med de tyska donauresenärerna vi träffade i Aschaffenburg, fast han ska bara till Passau. Trots (eller kanske på grund av?) en svår sjukdom som gör att han har både svårt att gå och svårt att tala, verkar han fullkomligt orädd och obesvärad av sina handikapp. Nu hade han tappat sin mobil i floden och fått motorhaveri samt slut på gasen till gasolköket, men var inte särskilt bekymrad ändå. Han hade ordnat lösningar på alltihop, köpt ny mobil, hittat en mekaniker, beställt en taxi som kör honom till ett ställe där han kan byta gastub imorgon.
Vi bjöd på middag i Ellem och sen bjöd Andreas på kaffe och glassbomb på ett osannolikt vackert gasthaus inne i stan.
Nu har vi också ringt och reserverat plats för båten två sommarmånader i Nurnberg. Keine probleme, det var bara att komma. Så skönt att det ordnade sig så lätt, både en fin stad att besöka och bra kommunikationer när vi ska resa hem.
”Känner du dig lugn nu?” sa Odd. Tänk så bra att kunna räkna med någon annans kontrollbehov.

Morgonbukett efter dagens första Siggepromenad.

WolfRose 135 meter! Hurra!

Slussning med tid över att fota.

Ostylad men praktisk och trivsam kombination kök/förarplats.

Här kan man också gå på grund. Vem kunde tro att det bara var 1.20 djupt intill piren utanför slussen?

Slussarna Freudenberg och Faulbach överraskade oss med snabbt vatteninsläpp och höga vågor inne i slusskammaren. Så har det aldrig varit förut när vi slussat utan sällskap. Aldrig trodde jag att vi skulle längta efter en stor pråm i slussen. I den första höll det på att bli kritiskt på slutet när Odd måste upp på kajen för att flytta den ena linan till pollaren som stod flera meter in. På grund av vågorna och båtens rörelser tog det för lång tid för honom att komma upp på stegen, vi gled ut från slussväggen och jag fick rusa till undsättning med kroken. Jag vet inte hur vi löste det, men på något sätt gick det. Att det åskade och ösregnade gjorde inte det hela lättare.

I nästa sluss gjorde Odd fast en tamp mellan mittknapen och stegen innan han gjorde den sista uppflyttningen av linorna till pollaren på kajen. Det gick bättre, men var fortfarande nervöst. Nere i slusskammaren steg vattnet så fort att han inte vågade lägga fast i mittknapen ens temporärt.
Jag tappade helt lusten på fortsatta slussningar i sjögång och ösregn, kände mig så hjälplös där jag stod i sittbrunnen med slusslinorna tre varv runt vinscharna och ingen riktig kontroll på båten. Hur folk orkar/vågar stå och hålla i en lina som bara är lagd genom en knap, det övergår mitt förstånd.
Vi ändrade dagens ruttplan och gick in i Wertheim istället. Där skulle vara tillräckligt djupt för oss, men vi körde fast långt innan vi var inne i den lilla klubbhamnen. Det gick inte att vända heller, jag fick backa ut och uppleva den konstiga känslan att gå på grund baklänges. Till slut kom vi loss ur gyttjan, det slutade regna och dagens fjärde sluss dök upp. Ingen medslussande pråm som kunde dämpa sjögången i den stora slusskammaren fanns i sikte. Det kändes inte kul alls.
Med min mjukaste röst försökte jag beveka slussoperatören över radion och kuttrade: ”Alles klar! Können Sie bitte der kammer langsam abfyllen?” Slussarna är fjärropererade så han kunde inte se att det var en argsint tant som pratade. Det kom ett vänligt svar, och kanske, kanske gungade och slängde Ellem något mindre vildsint den här gången. Vi provade en ny detalj, att strunta i den sista uppflyttningen av linorna till pollaren uppe på kajen, så att Odd slapp lämna båten. Tamparna fick sitta kvar på den översta pollaren i slussväggen tills allt var lugnt, de försvann alltså under vattenytan. Odd säkrade med en tredje lina mellan mittknapen och stegen. Det funkade bra.
Nu ligger vi på Wassersportverein Wertheim-Bettingens enda gästplats för större båtar och pustar ut. (Vi ringde och reserverade platsen i morse.) Allting är genomvått, det började ösregna igen lagom tills vi skulle förtöja och då blev det bråttom att få till två linor i aktern eftersom en pråm närmade sig. Inga regnkläder hanns med. På med värmen och upp med kapellet och vips förvandlas Ellem till ett torkskåp.
Tre veckor kvar. Hur långt kommer vi? Snart måste vi ha hittat ett ställe där vi kan lämna Ellem till augusti. Våra nya vänner i ”Tara” och ”Naima” siktar på att vara i Grekland i augusti. Själva sparar vi Donau till i höst, vi siktar på Turkiet i oktober. Vi ska försöka hitta sommarhamn någonstans mellan Nürnberg och Kelheim.

Det ska bli spännande att följa ”Naimas” Donaufärd i Michaels blogg www.naima-Berlin.de . Deras djupgående är hela 1,85. De behöver alltså högt vatten i Donau. Det är jag glad att inte vi gör. Just nu är det rött ljus för flera sträckor på Donau, tydligen har det regnat massor i Österrike. Under hösten brukar vattensituationen i Donau övergå till det motsatta, det kan blir för grunt på vissa ställen. Men å andra sidan inte så strömt.

Idag har vi trängts med två jättepråmar, en motorkryssare, en styrpulpet och en liten motorbåt i fyra slussar efter varann. Slussen är 300 meter lång och pråmarna 130 meter var. Det som blir över får vi andra dela på. Strikt turordning gäller.
Ellem låg sist i karavanen och fick sämsta platsen varje gång. Allra längst bak, sista raden pollare i slussväggen. Utan stege att hugga tag i och utan någon pollare högst upp på kajen. I sista slussen blev vi tvungna att gå förbi alla fritidsbåtarna och lägga oss helt i häcken på pråmen. Annars hade vi inte fått plats alls.

Vi har ändrat slussrutinerna så att Odd står i sittbrunnen och sköter tamparna som löper runt skotvinscharna medan jag står vid mittknapen och flyttar linorna uppåt på pollarna i slussväggen. Vi har flytväst på oss i slussen, jag har handskar.
När vattnet stigit så högt att tamparna lossnade från översta pollaren i slussväggen bytte vi snabbt plats, Odd hoppade iland med nya linor, band fast förtampen i en lyktstolpe och stannade på kajen med aktertampen i händerna, jag flyttade ner i båten och startade motorn. När pråmarna drog igång sina propellrar för att köra ut blev det ett sådant sug framåt i slussbassängen att jag måste stötta med motorn och backa, man orkar inte hålla emot med ett rep.
Slussoperatörerna på Main är de otrevligaste hittills. De pratar fort och otydligt, och när Odd vänligt säger att han inte förstår, och ber dem tala lite långsammare, får han bara ett fräsande till svar. ”Kan vi alltså gå in i slussen efter Ilona?” ”Ja, som jag redan har talat om för er tre gånger så kan ni det!”
Men själva slussandet går lugnt och säkert till, och uppåtstigande sker med bara ca fyra meter i taget. Idag känner vi oss riktigt övermodiga, vi har klarat av fyra knepiga slussningar som krävde snabba improvisationer och allting gick jättebra.
Nu har vi kommit in i Bavaria, eller Bayern, och ligger i Miltenberg, i en marina som är helt OK men urtrist. En massa motorbåtar som bullrade och bråkade fram till middagstid, och därefter ett marinaliv som vi inte har upplevt förut. Det känns som en camping, med små kabinbåtar istället för tält och en TV som lyser i varje.

Kanske berodde det på vår stadiga förankring i lerbotten att vi sov ända till halv tio i morse. Det var ingen bra start på dagen, särskilt som det inte fanns någonting att äta till frukost. Vi tror fortfarande att det är som i Frankrike, alltid nära till en affär. Men här ligger man i båtklubbar och marinor utanför städerna, och man får gå långt för att handla.

Halv två kom vi äntligen iväg, och då var planen att gå 37 sjömil och fem slussar innan kvällen. Vi räknade med att vara framme vid sjutiden. I första slussen hade vi sällskap med två tyska segelbåtar, de första vi kommit i kontakt med på hela den här etappen. ”Vart ska ni?” ropade jag till dem. ”Schwartzes Mer!” svarade de. ”Vi också!”

Därefter fortsatte vi i karavan. (Det är en fördel att vara flera fritidsbåtar i flock när man närmar sig de här stora slussarna, då minskar risken att man får vänta länge.) Plötsligt gjorde den ena tyska båten helt om och gick upp vid sidan om oss. Det visade sig att de ville lämna en lapp med sina kontaktuppgifter. De hade försökt anropa oss på VHF kanal 10, som är flodtrafikens motsvarighet till kanal 16 på havet, men det visste inte vi, vi lyssnade bara på slussens radiokanal.

De skulle tillbringa pingstafton i Aschaffenburg, och ju närmare vi kom desto tydligare kände vi att det ville vi också, fast det inte ens var hälften så långt som vi hade planerat. Vi längtade efter nytt umgänge och reseskvaller.

Enligt guideboken behöver man minst två dagar för att hinna med de viktigaste sevärdheterna i Aschaffenburg. Vi tog pliktskyldigt en snabb promenad upp till Schloss Johannisburg från 1600-talet, satt en stund på en mysig servering i den gamla stadsdelen och lagade sedan middag i båten.  Resten av kvällen tillbringades i sittbrunnen på ”Naima”, en Granada 35 som ägs av Regina och Michael från Berlin. Tillsammans med goda vännerna Christiane och Hubert i en Moody 34 och ännu en kompis i motorbåt är de på väg till Medelhavet via Donau. Michael bloggar om resan på www.naima-Berlin.de

Det finns inte mycket som överträffar den goda känslan när man träffar nya människor man kan vara sig själv med.

Världens vänligaste båtklubb?

Vackert och innehållsrikt slott som vi inte kommer att studera närmare. 

Virkad lyktstolpe i gamla stan.

Våra nya vänner vid stadskajen.

Klockan är tio och vi står stadigt för natten i leran i den lilla gästhamnen i Bayern. Två meter djupt lovade både guideboken och campingägaren, men tro och hopp har inte mycket att sätta emot enochfemtio meter blyköl. Vi kom i alla fall tillräckligt nära för att ta oss iland. Här är så idylliskt att det är svårt att beskriva. Alldeles tyst, utom det lilla sällskapet som nattfiskar en bit bort, och pratar och skrattar. Det är högteknologiskt metande, det låter och blinkar blått ljus när det nappar. Odd har varit där och umgåtts en stund. Han tror att de fiskar karp, de agnar med levande småfisk och levande mask. Kvällen är mörk, utan måne, och helt stilla, jag sitter i sittbrunnen med ett ljus tänt på bordet. Vi har grillat och duschat och delat på en flaska rött från Wiesbaden. Näktergalen kuttrar och visslar. Bättre kan det knappast bli.
Vi kom inte iväg från Swanheim förrän halv ett på grund av allt fix med masten, plus att varvet inte accepterade kreditkort, vilket betydde en lång cykelutflykt för att hitta en bankomat.
Frankfurt susade vi rakt igenom, där hade man lätt kunnat stanna ett par dagar. Men ingen av oss hade någon lust.
Strömmen på Main är konstigt nog mycket svagare idag, vi har kunnat hålla över fem knop hela tiden. Pråmtrafiken är väldigt gles jämfört med Rhen. I alla fyra slussarna idag var vi ensamma, vi hade sån tur att vi oftast kom när en pråm just gick ut, och därför kunde köra rakt in. Slussarna är stora, 300 m långa, och egentligen kan man inte hoppas på att bli slussad som ensam fritidsbåt. Man får räkna med att ligga och vänta, kanske i timmar, på att det ska komma en pråm. Ellem är liten som en mygga där inne. Men själva slussningen är den lugnaste hittills, och höjden är bara ca fyra meter.

Vi ligger stadigt.

Ny utsikt från förarplatsen.

Frankfurt. Europeiska centralbanken till vänster och Babels torn till höger (enligt Odd)

Äntligen har vi lämnat Rhen. Floden Main har också högt vattenstånd och mer motström än normalt, men det känns som ingenting i jämförelse.
I maj förra året lämnade vi Ellems mast och segel i förvaring i Lelystad vid IJselmeer i Holland. Vi räknade med att det skulle gå att få den transporterad med lastbil till Constanta vid Svarta Havet, där Ellem ska bli segelbåt igen. Efter att ha tagit in offerter från fyra olika åkerier insåg vi att det inte skulle fungera. Om vi inte ville betala femtiotusen kronor.
Torgerssons i Henån lovade lämna av masten på något ställe längs vår väg för en betydligt billigare peng, och vi hittade Specks varv i Swanheim strax innan Frankfurt. I förra veckan fick vi besked att masten levererats, och idag återsåg vi den. Hel och ren!
Nu monterar Odd ställningen som masten ska vila på. Han har snickrat ihop den hemma, lastbilen hade med sig den också. I morgon återstår bara lite extra fix innan kranen lyfter på hela mastpaketet. Vilket flyt! En cykeltur har vi också hunnit med. På andra sidan floden ligger Hoechst med en frestande medeltida stadskärna, ett mumlande torg och ett riktigt sagoslott mitt i byn. Man skulle kunna tillbringa en dag till här. Men nej, runt omkring är ändlösa industriområden, vi vill bort härifrån fortast möjligt.

Stilla flyter Main. Till höger i bild Frankfurts skyline. Den lägger vi bakom oss imorgon.

Snyggaste masten!

Mellan fabriksområden och motorvägar mognar råg och blommar potatisen.

Vattentemperaturen i floden Main är +20C. Snart dags att bada för oss också?

Idag har jag laddat. Cyklat en mil och handlat vin, läst, sovit, tänkt på nästa bok, promenerat, ätit jordgubbar. Lyssnat på musik. Låtit timmarna gå. Det händer spännande saker i hjärnan när man gör ingenting.

Granne med gästhamnen.

”Självplockningen har startat” stod det på en skylt i jordgubbsståndet. Lika goda som svenska.