Neumagen. Mosel som jag tänkt mig. 6 maj.

Trier är värt flera dagar, en annan gång, när solen skiner och det inte blåser så kallt. Vi funderade på att stanna en dag till på grund av högvattnet i Mosel efter allt regnande. Men så sjönk vattenståndet och vinden lugnade sig, och vi vågade oss iväg mot Neumagen. Dvs jag vågade, efter att ha kollat på nätet att kurvorna pekade neråt igen. På tre dagar hade Mosel stigit nästan två meter. Odd tyckte som vanligt att jag oroade mig i onödan. Han har andra referensramar när det gäller väder och vind. Men han anpassar sig efter mina. Fegast bestämmer.

Medströmmen var upp till tre knop, och vinden säkert tio sekundmeter. Det var lurigt att ta sig ut ur den smala öppningen från hamnen, stressande att ligga och cirkla i väntan på slussöppning, nervöst att manövrera i slussen med så mycket vind i ryggen. Men det gick hur bra som helst, och så småningom slappnade jag av. Vi slussade sju och nio meter utan sällskap av pråmar.

I Sweich slank vi in i gästhamnen och lagade lunch, konstaterade att här ville vi absolut inte stanna över natt.  Motorvägen på andra sidan Mosel dånar oavbrutet. Men det var skönt att komma ut ur strömmen en stund. Farleden här är smal och bojarna kommer tätt. Floden snirklar sig helt osannolikt, ibland i sådana serpentiner att man nästan möter sig själv. Vi byts åt vid ratten för att inte tappa fokus.

Vinden ökade ett snäpp till, den kom i byar tillsammans med regn. Då var vi framme i Neumagen. Att ta sig in i gästhamnen genom den lilla öppningen i flodbanken var som att styra in en skenande häst i stallet. Nästan som att pricka inloppet i Cuxhafen när vi red på tidvattnet. Först måste man passera inloppet, sedan vända upp mot strömmen, gasa och styra så nära den bortersta kanten man vågar eftersom strömmen vill driva båten på tvären. Risken är a: att man driver sidledes upp på land för att man gasat för lite. b: att man skjuter in i hamnen som en kanonkula och rammar någon av båtarna där inne. För inne i hamnbassängen är det lugnt som i en ankdamm. Och lika grunt. Två och tjugo lovar guideboken, men vi går naturligtvis på grund som vanligt.

Nu sitter vi här i leran och har det hur bra som helst. Här finns bagare och slaktare och massor av Weinstubes. Vi har redan köpt sex flaskor jättegod Riesling av en lokal vinproducent, en äldre man som vänligt lotsade oss genom lieblich och spätlese och hochgewächs halbtrocken. Hur ska detta sluta, vi får inte vara så lättledda, imorgon väntar ju Bernkastel.

Allting är relativt, även högvatten. 

Sigge spanar på vinodlingar.

Vinterjacka på! Det är kallt och blåsigt och värmaren är igång varje natt.