Motströms. Sankt Goar 13 maj.

Det hade gått lika fort att promenera dagens dryga trettio kilometer. Stundtals kröp vi fram i 1,3 knop. Det är väldigt, väldigt sakta. Korta stunder kom vi upp i drygt tre knop.

När vi startade från Koblenz i morse sa vi till varann att det där med att jämföra Rehn med en motorväg var väl ändå ganska överdrivet? Det var en förhastad slutsats, nybörjarens övermod. Snart låg vi och pressade längst ut i farledens högerkant för att slippa bli indragna i den avancerade filkörning som lastfartyg och hotellpråmar ägnade sig åt.

Om ett fartyg visar en blå, blinkande skylt på styrbordssidan betyder det att det vill mötas på ”fel” sida, dvs att man går över i vänstertrafik. Blåskyltningen har kommit till för att underlätta manövreringen i kurvor för nedströms gående fartyg. Men i verkligheten finns ingen logik i blåskyltandet. Flera gånger blev vi i en flodkrök omkörda av ett fartyg som visade blå skylt samtidigt som vi mötte två fartyg varav det ena visade blå skylt men inte det andra. Enda lösningen var som sagt att hålla sig så långt ut i kanten som möjligt och hålla tummarna. Vi bytte av varandra vid ratten i halvtimmespass. Längre orkade man inte koncentrera sig.

Nu ligger vi i Sankt Goar och har per cykel rekognoscerat nästa etapp som är resans hittills mest utmanande, passagen förbi Loreleiklippan. Här tränger Rhen ihop sig och blir riktigt smal och vildsint under trettio kilometer. Här finns Tysklands ( kanske Europas?) enda trafiksignaler, och det är blåskyltning förbjuden under nästan hela sträckan. På grund av högvattnet är strömmen just nu mellan 4 – 5,5 knop. Det blir en vilodag imorgon.

Just nu är vattnet ca en meter högre än normalt och sägs ta en vecka att vänta ut. Så länge vill vi inte vänta om vi inte måste.

Fyra i bredd. Fast det är smalt.

Koncentration.

Loreleiklippan. Inte så avskräckande utan mötande pråm. Trafiksignalen till höger visar att just nu är inga fartyg på väg nedströms.