Jobbiga slussar. Wertheim-Bettingen 25 maj

Slussarna Freudenberg och Faulbach överraskade oss med snabbt vatteninsläpp och höga vågor inne i slusskammaren. Så har det aldrig varit förut när vi slussat utan sällskap. Aldrig trodde jag att vi skulle längta efter en stor pråm i slussen. I den första höll det på att bli kritiskt på slutet när Odd måste upp på kajen för att flytta den ena linan till pollaren som stod flera meter in. På grund av vågorna och båtens rörelser tog det för lång tid för honom att komma upp på stegen, vi gled ut från slussväggen och jag fick rusa till undsättning med kroken. Jag vet inte hur vi löste det, men på något sätt gick det. Att det åskade och ösregnade gjorde inte det hela lättare.

I nästa sluss gjorde Odd fast en tamp mellan mittknapen och stegen innan han gjorde den sista uppflyttningen av linorna till pollaren på kajen. Det gick bättre, men var fortfarande nervöst. Nere i slusskammaren steg vattnet så fort att han inte vågade lägga fast i mittknapen ens temporärt.
Jag tappade helt lusten på fortsatta slussningar i sjögång och ösregn, kände mig så hjälplös där jag stod i sittbrunnen med slusslinorna tre varv runt vinscharna och ingen riktig kontroll på båten. Hur folk orkar/vågar stå och hålla i en lina som bara är lagd genom en knap, det övergår mitt förstånd.
Vi ändrade dagens ruttplan och gick in i Wertheim istället. Där skulle vara tillräckligt djupt för oss, men vi körde fast långt innan vi var inne i den lilla klubbhamnen. Det gick inte att vända heller, jag fick backa ut och uppleva den konstiga känslan att gå på grund baklänges. Till slut kom vi loss ur gyttjan, det slutade regna och dagens fjärde sluss dök upp. Ingen medslussande pråm som kunde dämpa sjögången i den stora slusskammaren fanns i sikte. Det kändes inte kul alls.
Med min mjukaste röst försökte jag beveka slussoperatören över radion och kuttrade: ”Alles klar! Können Sie bitte der kammer langsam abfyllen?” Slussarna är fjärropererade så han kunde inte se att det var en argsint tant som pratade. Det kom ett vänligt svar, och kanske, kanske gungade och slängde Ellem något mindre vildsint den här gången. Vi provade en ny detalj, att strunta i den sista uppflyttningen av linorna till pollaren uppe på kajen, så att Odd slapp lämna båten. Tamparna fick sitta kvar på den översta pollaren i slussväggen tills allt var lugnt, de försvann alltså under vattenytan. Odd säkrade med en tredje lina mellan mittknapen och stegen. Det funkade bra.
Nu ligger vi på Wassersportverein Wertheim-Bettingens enda gästplats för större båtar och pustar ut. (Vi ringde och reserverade platsen i morse.) Allting är genomvått, det började ösregna igen lagom tills vi skulle förtöja och då blev det bråttom att få till två linor i aktern eftersom en pråm närmade sig. Inga regnkläder hanns med. På med värmen och upp med kapellet och vips förvandlas Ellem till ett torkskåp.
Tre veckor kvar. Hur långt kommer vi? Snart måste vi ha hittat ett ställe där vi kan lämna Ellem till augusti. Våra nya vänner i ”Tara” och ”Naima” siktar på att vara i Grekland i augusti. Själva sparar vi Donau till i höst, vi siktar på Turkiet i oktober. Vi ska försöka hitta sommarhamn någonstans mellan Nürnberg och Kelheim.

Det ska bli spännande att följa ”Naimas” Donaufärd i Michaels blogg www.naima-Berlin.de . Deras djupgående är hela 1,85. De behöver alltså högt vatten i Donau. Det är jag glad att inte vi gör. Just nu är det rött ljus för flera sträckor på Donau, tydligen har det regnat massor i Österrike. Under hösten brukar vattensituationen i Donau övergå till det motsatta, det kan blir för grunt på vissa ställen. Men å andra sidan inte så strömt.