Vilken tur att slussen gick sönder. Karlstadt 29 maj.

Ikväll skulle vi egentligen varit någon helt annanstans. Men slussen Harrbach hängde upp sig och försenade oss tre timmar. Lyckligtvis låg vi och väntade utanför själva slussen, vi hörde vad som hänt genom konversationen i radion mellan den instängda pråmen och slussoperatören.  När det fungerade igen var klockan sex, dagens färdplan överspelad och det var högst oklart hur vi skulle hitta någon natthamn.
Det är nämligen jättesvårt att stanna längs Main. Alla bryggor och stadskajer som finns är avspärrade och Verboten och avsedda för hotellfartyg och turbåtar. Vanliga båtturister är tydligen inte tillräckligt lönsamma. Därför är man hänvisad till privata båtklubbar utanför städerna som hyr ut gästplatser. Men de flesta sådana klubbhamnar är för grunda för oss, fast Ellems köl bara är 1,50 djup. Jag är tvungen att lägga upp dagsrutterna efter var det finns en tillräckligt djup gästhamn, och sedan ringer vi dit på morgonen och talar om att vi kommer.
Vad gör man om man inte hinner fram innan det blir mörkt? Första alternativet är att förtöja på baksidan av piren som för det mesta finns före slussen. Om det är tillräckligt djupt där. Andra möjligheten är att försöka hitta någonstans att ankra. Inte lätt här där Main är ganska smal. Det finns inga lugna vikar, bara en smal remsa kvar mellan farleden och den steniga strandkanten. Nattpråmarna vräker sig fram som godståg på vattenvägen och river upp enorma svall.
Men under över alla under, mitt i Karlstadt fanns en pytteliten flytbrygga avsedd för gästbåtar. Den var ledig, och den räckte precis till oss.
”Tänk så många såna här sagostäder vi bara susar förbi”, sa Odd när vi gick kvällspromenad genom Karlstadt, Bayerns Visby. Vi hade förtöjt precis utanför ringmuren, innanför den trängdes korsvirkeshusen och mumlade fortfarande uteserveringar och bierstuben. Folk hälsade guten abend när vi möttes. På höjden ovanför staden svävade den fasadbelysta borgruinen  Karlsburg. Vi avslutade dagen på en bierstube. Sigge fick självklart ligga under bordet. Han var inte den ende med fyra ben i lokalen. Här i Tyskland är vi hundvänner, sa hovmästaren.