Vår inklarering igår blev bara påbörjad, så dagen startade med fler formaliteter. 60 Euro måste betalas på banken, kontanter dög inte. Maya, hamnkapten på förmiddagen, erbjöd sig att åka in och betala, vi accepterade tacksamt. Därefter körde hon oss i marinans tjänstelada till en ny polis som stämplade våra papper och skrev av våra pass (hela passet kändes det som, tog otroligt lång tid) och därefter körde Maya oss till samma gränspolis som igår för den sista stämpeln. Vilken service! Fria att röra oss i Serbien under en månad cyklade vi till stan för att ta ut serbiska dinarer och handla mat.
100 dinarer är tolv kronor. Hopplöst att räkna ut när man står och väljer i charkdisken. Men allting är så billigt att det inte är någon katastrof om man räknar fel. En fyrakilos vattenmelon kostar sexton kronor. Ett hekto påläggskorv kostar fyra.
Igår kväll åt vi a la carte festmiddag på Apatins finaste fiskrestaurang, Zladie Kruna, för 224 kronor. Allt som allt, för båda! Mixed sallad, bröd, smörslungad potatis med wokad spenat och stekt mal (ungefär som havskatt), vin, öl och kaffe och glass till efterrätt.
Första intrycket av Serbien är vänlighet. Folk på gatan hälsar när man möts, personalen i affären erbjuder hjälp när man står bortkommen framför mjölkkylen, marinapersonalen frågar om man vill ha ett glas saft och erbjuder sig att lägga ens tvätt i torktumlaren. (Jag vet, det är 35C varmt, vi borde drapera båten i våra nytvättade lakan och kläder. Men vi har inte så många klädnypor och jag orkar inte.)
Frankrike har fortfarande 100% i vänlighetsindex. Ungern var riktigt dåligt, men vi kan ha haft otur och var i en storstad. Serbien får 80%. Vi känner oss välkomna och trygga här.
Nu på eftermiddagen kom danska finnsailern Munin in i hamnen med mamma, pappa och tre barn på väg till Medelhavet. Det känns riktigt kul att ha fått sällskap!

Senare på kvällen kom även en österrikisk motorbåt. På väg till ” monsterfiskfesten” i Belgrad som hålls varje år. Det framgick inte om det var en fest för monsterfiskar eller en monsterfest för fiskare. Kanske både och. Bra att veta när man ska välja marina. Den där fiskrestaurangen med gästplatser i hamninloppet kanske inte är det ultimata valet just den helgen.

Nerförsbacken till pontonbryggan. Flera meter lägre än normalt.

Andra vägen är ännu värre.

Tre gästbåtar längst ut på pontonen. Sist ligger monsterfestaren, sen kommer Munin, sen kommer vi. Lägg märke till lokalbefolkningens fiskebåtar. Donau sjuder av fisk, det hoppar och plaskar hela tiden och fritidsfisket är minst sagt intensivt.

En timmes gång från natthamnen ligger Mohacs, där vi måste klarera ut från Ungern. Gränspolisen, sjöpolisen, tullen, doktorn och katatrofpolisen (det stod så på dörren) ville se våra papper (båtens registreringsbevis och certifikat, försäkringsbevis, Donautillståndet, besättningslistan, Odds betygsbok med alla förarkurserna, våra pass.) Alla instanser fanns samlade i samma hus, vi travade runt och knackade på rätt dörrar i tur och ordning. (De var numrerade 1 – 8.) Doktorn kunde lite engelska. Han frågade om vi hade hund eller katt ombord, men bad inte att få se Sigges pass. Vi har fått rådet att ligga lågt med Sigge, inte ta upp honom på besättningslistan till exempel.
När allt var klart fick vi ett stämplat dokument som måste visas upp för inklareringsmyndigheterna i Serbien. Konstigt att det ska vara så krångligt bara för att man kommer med båt? Vi körde vidare till gränsen, eller rättare sagt gränserna. Ungern i aktern, Kroatien på styrbordssidan och Serbien på babordssidan.
Idag tisdag var den varmaste dagen hittills. Över +35C. Vi byttes om bakom ratten i korta pass och hällde hinkvis med donauvatten över oss efter varje pass. Vi kunde nog ha använt autopiloten om vi kommit på tanken. Hjärnan stod liksom still. Även idag ankrade vi upp för bad och lunch.
I Bezdan i Serbien var det dags för inklarering, vi lade till vid en rostig gammal pråm och klättrade i värsta eftermiddagshettan upp till gränskontrollen. Den viktigaste polisen var ute på uppdrag, så det kunde inte bli någon inklarering.

Ett stort gräl som vi inte begrep ett ord av utbröt mellan inklareringsagenten (som vi ringt i förväg, engelsktalande, stod på vår sida) och den kvinnliga gränspolisen (ville förmodligen att vi skulle vänta till imorgon). Till slut blev det bestämt att vi kunde få tillstånd att resa vidare till Apatin och klarera in där. Vi fick stränga order att inte gå iland någonstans på vägen.

I Apatins djupa, nybyggda marina vinkades vi in av världens vänligaste hamnkapten som körde oss i sin Lada till gränspolisen och lånade ut sitt personliga passerkort till grinden, eftersom kontoret var stängt. Här stannar vi en dag till och pustar ut.

Souvenirer gillas! Solrosor och paprika odlas här på gammalt puzstaland. Nu har vi en solros i vårt ölstop från Österrike.

Pråmarna blir större och större ju längre österut vi kommer. Det här pråmförbandet består av sju sammankopplade pråmar som skjuts framåt av en pusher. Man är väldigt glad att se dem på AIS långt i förväg. Visserligen talar de om på VHFen att de kommer, men på språk vi inte förstår.

Treriksgränsen. Den svarta plastpilen är en praktisk pryl för att snabbt hitta var man är på kartan. Vi flyttar den framåt minst varje km.