En despot som byggde en gigantisk fästning på ett enda år och murade in alla arbetare som slet ihjäl sig under tiden i väggarna. Se där vad Smederevo är känt för. Fästningen byggdes 1430 och det tog turkarna trettio år att erövra den. Under andra världskriget använde tyskarna borgen som ammunitionslager och allt flög i luften i en mystisk olycka.
Om detta står det mycket i guideboken, men inget om den fina strandpromenaden och den mysiga stadskärnan med massor av affärer bara tio minuters promenad från båtklubben Metalac. Här finns verkligen allt på en liten yta och utan helvetestrafik. Förutom att arkitekturen känns väldigt främmande och förfallet är stort överallt så påminner centrum om Lysekil i sin glans dagar. Järnaffär, hälsokost, fruktaffärer, livsmedelsbutik, bageri, charkuteri, ostaffär, leksaksaffär, skoaffär, sportaffär, frisersalonger, otaliga caféer och restauranger. Vi gick förbi fem bankomater på vår första, korta upptäcktspromenad.
Folk och hundar överallt på torg och caféer, det mumlade så där trivsamt som det ska göra i en stad där bilar hålls på avstånd och människors möten betraktas som viktiga.
Hundarna i Serbien är ett kapitel för sig. Här finns otroligt många. Ofta stora. Vår värd i Novi Sad hade två muskulösa Rhodesian Ridgeback som han kallade ” mina lejon”. De sprang lösa på området och vaktade på natten, men var fredliga och lydiga. Sigge höll sig på sin kant. Många hundägare går med hundarna okopplade och har sådär pli på dem.
Förutom alla sällskapshundar finns det massor av herrelösa, halvvilda hundar i alla storlekar. Oftast struntar de i Sigge när vi passerar, men ibland blir det olustigt och några gånger har Odd varit tvungen att lyfta upp Sigge.
Vi ligger på utsidan av en skranglig pontonbrygga och det finns varken el eller vatten. Duschen i klubbhuset är trasig, vi frågade inte ens efter toalett. Men vi blev vänligt mottagna av en klubbmedlem som kunde engelska, och här finns wifi i klubbhuset.

Värmeböljan har ersatts av normal svensk sommar, dvs man behöver ha en jacka i beredskap mellan solstunderna. Huvudsaken är att det inte blåser, vinden får gärna hålla sig såhär, 4-5 meter per sekund.

För övrigt är Läkare utan gränser mina största idoler. Dessutom blir jag GLAD av mailen jag får som månadsgivare, även om de alltid innehåller önskemål om att man ska höja månadsgåvan. Idag berättade mailet att 12000 människor räddats ur Medelhavet tack vare mina och andras pengar, och det fanns en bild på en levande (!) bebis som av starka armar räddades från ett sjunkande fartyg. Tror nog jag har råd med en hundralapp till.

Rena ankdammen…

Hur många vildhundar på bilden?

Uppfällbara solglasögon och hatt räddar ögonen.

Vi tog cyklarna till Belgrads Centralstation för att besöka Turistbyrån. Vi hamnade i ett flyktingläger. Parken runt busstationen och Centralstationen var helt ockuperad av människor på flykt från Syrien. Tusentals människor stod i smågrupper eller satt på marken, kvinnorna med små barn i famnen och sina ägodelar inom räckhåll i knyten och ryggsäckar. Unga mammor, krokbenta mormödrar, tonårspojkar. En del låg invirade i sovsäckar eller filtar, orörliga, kanske sov de. Barn lekte jage på trottoarerna runt parken, det såg livsfarligt ut med bara enkla räcken mellan dem och den brusande trafiken.

Bajamajor stod uppställda i rader, serber i gula västar gick omkring och sopade och plockade skräp. Det fanns tält, kanske ett hundratal små tvåmans, gula, orangea. Där stod en skåpbil från Läkare utan gränser med en stor folksamling och en ensam, trött läkare som satt på en stol utanför bilen.

Vad gör man? Vi gick rakt igenom lägret, det var enda vägen till Centralstationen och vanliga belgradsbor gjorde likadant. Där stod det normala livets glasskiosker och gatukök och överallt, på varje ledig markbit i hela parken satt människor på sina inmutade öar av skynken, packning, sovsäckar. På något sätt kommer de att ta sig vidare. Till Europa. Men tänk om det blir regn i natt? Och det är inte varmt nattetid nu när värmeböljan är slut, kanske bara 10 – 12 plusgrader.

På något sätt måste vi ta emot dem. De har lyckats rädda sig själva och sina barn från döden och vi är skyldiga att öppna våra dörrar för dem, om vi vill kunna se våra egna barn i ögonen. Vi kommer dessutom att vinna på att göra det.

Det var så knäckande att inte kunna hjälpa, där och då. Vi var tvungna att inse att det vi kan göra, det gör vi bäst på hemmaplan. Skänker pengar och ger av vårt överflöd. Tysta och modstulna återvände vi till båten.

Nej, jag tog inga bilder.

Några kvarter från Centralstationen märks ingenting av tragedien, men lusten att utforska Belgrad var borta.

På eftermiddagen tog vi oss i alla fall i kragen och gick upp till fästningen Kalemegdan som ligger högt uppe på en platå omgiven av en park. Där hittade vi en liten ortodox kyrka, vacker som ett smycke och med en egen helig källa, vi fick med oss en liten flaska med hälsobringande vatten.

Restaurang Vodenica, där vi ligger med båten, är stängd på måndagar, men ägaren körde oss i sin bil till en typisk serbisk restaurang och beställde mat åt oss. Vilken middag det blev! Jag glömde tyvärr att fota. Sen körde han en minisightseeing genom stan och visade det viktigaste. Som avslutning diskuterades någon form av utbyte mellan Fishfest Belgrad och Musselfesten i Lysekil, till exempel att Odd tar med sig ett ton musslor till nästa års Fishfest. Odd och George komponerade tillsammans receptet för musselsoppan till 1000 personer. (Antalet besökare under tre dagar brukar vara ca 50 000…)

Ellem ligger förtöjd på utsidan.

Ser du leoparden? Fästningen innehåller också Belgrads zoo. Inte precis något Nordens Ark.

Mosaik!

Två kockar och en fiskgryta.