Gäst hos verkligheten på Belgrads centralstation. 7 september.

Vi tog cyklarna till Belgrads Centralstation för att besöka Turistbyrån. Vi hamnade i ett flyktingläger. Parken runt busstationen och Centralstationen var helt ockuperad av människor på flykt från Syrien. Tusentals människor stod i smågrupper eller satt på marken, kvinnorna med små barn i famnen och sina ägodelar inom räckhåll i knyten och ryggsäckar. Unga mammor, krokbenta mormödrar, tonårspojkar. En del låg invirade i sovsäckar eller filtar, orörliga, kanske sov de. Barn lekte jage på trottoarerna runt parken, det såg livsfarligt ut med bara enkla räcken mellan dem och den brusande trafiken.

Bajamajor stod uppställda i rader, serber i gula västar gick omkring och sopade och plockade skräp. Det fanns tält, kanske ett hundratal små tvåmans, gula, orangea. Där stod en skåpbil från Läkare utan gränser med en stor folksamling och en ensam, trött läkare som satt på en stol utanför bilen.

Vad gör man? Vi gick rakt igenom lägret, det var enda vägen till Centralstationen och vanliga belgradsbor gjorde likadant. Där stod det normala livets glasskiosker och gatukök och överallt, på varje ledig markbit i hela parken satt människor på sina inmutade öar av skynken, packning, sovsäckar. På något sätt kommer de att ta sig vidare. Till Europa. Men tänk om det blir regn i natt? Och det är inte varmt nattetid nu när värmeböljan är slut, kanske bara 10 – 12 plusgrader.

På något sätt måste vi ta emot dem. De har lyckats rädda sig själva och sina barn från döden och vi är skyldiga att öppna våra dörrar för dem, om vi vill kunna se våra egna barn i ögonen. Vi kommer dessutom att vinna på att göra det.

Det var så knäckande att inte kunna hjälpa, där och då. Vi var tvungna att inse att det vi kan göra, det gör vi bäst på hemmaplan. Skänker pengar och ger av vårt överflöd. Tysta och modstulna återvände vi till båten.

Nej, jag tog inga bilder.

Några kvarter från Centralstationen märks ingenting av tragedien, men lusten att utforska Belgrad var borta.

På eftermiddagen tog vi oss i alla fall i kragen och gick upp till fästningen Kalemegdan som ligger högt uppe på en platå omgiven av en park. Där hittade vi en liten ortodox kyrka, vacker som ett smycke och med en egen helig källa, vi fick med oss en liten flaska med hälsobringande vatten.

Restaurang Vodenica, där vi ligger med båten, är stängd på måndagar, men ägaren körde oss i sin bil till en typisk serbisk restaurang och beställde mat åt oss. Vilken middag det blev! Jag glömde tyvärr att fota. Sen körde han en minisightseeing genom stan och visade det viktigaste. Som avslutning diskuterades någon form av utbyte mellan Fishfest Belgrad och Musselfesten i Lysekil, till exempel att Odd tar med sig ett ton musslor till nästa års Fishfest. Odd och George komponerade tillsammans receptet för musselsoppan till 1000 personer. (Antalet besökare under tre dagar brukar vara ca 50 000…)

Ellem ligger förtöjd på utsidan.

Ser du leoparden? Fästningen innehåller också Belgrads zoo. Inte precis något Nordens Ark.

Mosaik!

Två kockar och en fiskgryta.