När vi lämnade Drencova, vår första natthamn i Rumänien, kändes det som om vi fått nya vänner. Rudi från Schweiz, entreprenör och sågverksägare med stora planer för den lilla gästhamnen, Liliane från Rumänien som varit au pair ett år i Stockholm och älskar Sverige, Anna tolv år som älskar hästar och pratar obehindrat på engelska och så lilla Sara 3,5 som bara ville krama ovilliga Sigge.

Liliane ringde till slussen Djerdap 1 och tog reda på om det är den rumänska eller den serbiska slussen som gäller imorgon, Odd hjälpte Rudi att hitta en viktig reservdel till hans gamla Penta (Drevia i Lysekil). Vi blev förevisade trädgården och bjudna att plocka solmogna fikon. Att betala för övernattningen kom inte på fråga, vi fick använda vårt förråd av vinflaskor och sverigesouvenirer från Göksäter för att lösa ut oss.

Först vid elva kunde vi kasta loss och gå mot Järnporten. Järnporten är egentligen en serie trånga passager där Donau pressas genom de transsylvanska alperna och Balkans bergsmassiv. Förr var det en mycket farlig sträcka, men sedan kraftverk och slussar byggts, stora dammar skapats, hela städer dränkts, tiotusentals människor tvingats flytta och klippor sprängts bort är det bara en oerhört vacker och vild naturupplevelse att färdas här. Det bär emot att lägga upp dagens bilder, för de förmedlar inte alls den häftiga känslan som det var att plöja vattenytan mellan flera hundra meter höga, brant stupande klippor.

Orsova Yachthaven, där vi hade tänkt övernatta, kunde vi inte hitta. Ungefär där den skulle ligga enligt beskrivningen i Die Donau fanns ett litet hotell med restaurang och minimal flytbrygga. Pension Oliven. Inga bekvämligheter för oss som båtgäster utom förtöjning på fem meters djup. Utom bra wifi, som räcker ända ut i båten.

Vi hämtade rumänska pengar, Lei, i en automat och åt middag på pensionatets  uteservering; förrätt med bröd, sour créme, ost och oliver, schnitzel respektive kyckling med stekta champinjoner och pommes frites, en hel flaska lokalt rödvin och en öl. Notan gick på sammanlagt 48 kronor. Vi trodde det var fel, men det var det inte.

Avgiften för båtplatsen fick vi själva bestämma. Jag räckte fram 200 lei, dvs hundra kronor, och skämdes. Men ägaren försäkrade att det var helt tillräckligt och såg ut som om det var alldeles sant.

Tre valutor på tre veckor: Forinter i Ungern, dinarer i Serbien, lei i Rumänien.

Utsikt från båten.