Efter att ha vinkat av poliserna på stranden vid Girla Mare fortsatte vi till Calafat som är sista möjligheten att klarera ut ur Rumänien. Som vanligt togs vi emot av fyra till synes sysslolösa poliser som genast började gräla sins emellan över våra papper. Det stod inte ”Original” på vår besättningslista. Vi bad att få två timmar på oss för att handla mat, vilket nådigt medgavs. Vi skulle ändå behöva vänta en och en halv timme på att våra papper skulle bli klara.
Vi cyklade in till centrum och åt lunch, jättegod stekt fisk med sallad, vitlökspotatis och stekta champinjoner. Öl och iste. Trettio kronor gick det på, totalt. Hur är det möjligt?
På serveringen satt en turist, stadens enda förutom oss. En fransman som cyklat från Lyon utan att ha blivit kollad av polisen en enda gång.

Sen handlade vi i ett stort och välsorterat snabbköp där ingenting saknades. Jag köpte bland annat tre paket 150 grams vakuumpackad rökt norsk fjordlax som pålägg. Vi handlade så mycket vi orkade bära av sådant som går att bunkra länge. Kvittot är fyrtio centimeter långt och slutar på motsvarande sextiofem kronor. Hur kan en liter starköl kosta 15 kr? Ett halvt kilo kaffe 7,50? En flaska Tokajer 7,50?
Det kändes skumt, minst sagt. Vi skämdes utan att kunna reda ut varför, ens för oss själva. Hur kan det vara så stor prisskillnad när Rumänien ingår i EU? Vi mindes hur vi betraktades som miljonärer när vi var i Vietnam, hur utanför och skuldmedvetna vi kände oss där.
Tvärs över Donau, fyra kilometer längre ner, klarerade vi in i Vidin, Bulgarien. Det gick på tjugo minuter, gränspolisen beklagade att de måste vara så noggranna på grund av flyktingkrisen. Vi fick lova att hålla oss på bulgariska sidan hela vägen till Silistra, där vi klarerar ut igen. Ellem ligger förtöjd utanpå en stor pråm, klockan åtta imorgon bitti måste vi ge oss av eftersom det kommer ett stort fartyg.
I Bulgarien heter valutan Leva och är värd 5 kr. Att äta ute är chockerande billigt här också. Priserna i affären lite högre än i Rumänien men fortfarande låga jämfört med hemma.

Det är sommar igen. Strålande sol, upp mot trettio grader varmt, svag bris. Vattnet i Donau är +24 C. Vi både tvättar oss och sköljer tvätten i Donau nu. Snart får vi väl börja koka Donauvatten till disken, det var längesen vi kunde tanka färskvatten.

De är väldigt vänliga, men det känns ovant att ha så mycket kontakt med polisen som vi har haft i Rumänien. Vi klarerade in i Moldova Veche i fredags, och gränspolisen förklarade att nu kunde vi röra oss fritt i Rumänien utan att anmäla oss på varje ny plats. Alltså övernattade vi i Orsova utan poliskontakt. I söndags tog Ionel med oss till border police i Turnu Severin, och vi blev strängt tillfrågade varför vi inte gått till polispontonen först och till Yacht club Aurora efteråt. Det hjälpte inte alls att hänvisa till vad gränspolisen i Moldova Veche sagt. Men när vi visat våra pass och papper togs det i hand och logs vänligt.

Igår kväll när vi låg för ankar i vår lugna vik och nästan somnat, hördes motorljud och förpiken lystes upp av pulserande blåljus. Borderpolice igen! De la sig långsides, var mycket vänliga och bad om våra dokument. Vi förklarade att vi varit hos polisen i Turnu Severin dagen innan, och de suckade besvärat och ruskade sina huvuden. ”They never inform us, if they did we would not have disturbed you.” De bekymrade sig om vårt ankare och låg hela tiden långsides och körde mot strömmen, vi frågade om de ville komma ombord men det var inte nödvändigt. Vi langade över vår mapp med pass, betygsböcker och hela bunten med alla olika dokument, och en av poliserna skrev noggrannt av det som ansågs viktigast. ”Vill ni ha hundens pass också”, frågade jag, och då skrattade båda två hjärtligt. Helt oviktigt med andra ord.
För att kunna skriva av våra pass måste de tända i sin förarhytt, och där såg riktigt trivsamt ut med halvätna bakverk och personliga saker mitt i allt det officiella. De sa adjö och försvann i mörkret.

Vi sov lugnt hela natten, båten vaggade i strömmen, kättingen rasslade ibland. Innan vi lägger oss går vi igenom rutinerna om ifall att ankarvakten skulle larma. Pannlampor och flytvästar ligger framme, strålkastaren är beredd, båten startklar och datorn på sin plats.

I morse vaknade jag klockan sex av röster, och såg att polisbåten låg för ankar alldeles nära! Den försvann innan vi visade oss, jag fotade i smyg genom förpiksluckan.
Efter frukost körde vi iland med dingen, drog upp den på stranden och gick en lång promenad bland dynerna. Gissa vad som väntade när vi kom tillbaka? Två poliser. Någon måste ha ringt efter dem. Vem? Vi hade bara sett två herdar på avstånd.
De var också mycket vänliga, beklagade att de inte visste att sjöpolisen besökt oss, frågade vart vi skulle och när vi tänkte gå vidare. De ville se våra papper men ändrade sig när vi berättade om gårdagens kvällsvisit.
När vi lite senare körde ut i farleden stod polisbilen parkerad bakom några träd på stranden.

En lång (51 distans) och barmhärtigt händelselös dag backar mot glömskan. Varmt, soligt och lagom vind. Vi ligger för ankar på rumänska sidan av Donau (vänstra stranden) bakom en liten ö. Tre meter djupt, tjugo meter kätting utlagt för vi ligger i ganska stark ström. (Position N 44.11.348 E 022.46.179 för den som vill veta exakt.)

Innan vi lämnade Yachtclub Aurora och Turnu Severin i morse fyllde vi upp tanken. Tyvärr gick det bara i 50 liter. Hade vi vetat att dieseln i Rumänien bara kostar 3,50/liter hade vi inte tankat fullt i Belgrad.

Längre in från land hörs hysterisk balkanmusik som hämtad ur filmen Svart katt, vit katt, blandat med hundskall. Varje kväll verkar vara danskväll, jag tror inte vi somnat någon gång sedan vi kom till Serbien utan musik, nära eller avlägset. Oftast typ dunkadunka. Det här låter mer genuint.

Idag passerade vi lugnt och fridfullt den andra slussen i Järnporten, nu är det slussfritt fram till Svarta Havet (om man inte räknar två fjuttsteg i kanalen till Constanta). Vi slussade tillsammans med en serbisk påskjutare med fyra pråmar lastade med spannmål på väg till Constanta och lyckades föra ett långt och trevligt samtal med två gubbar på däck, fast ingen av oss förstod varandras språk. De rådde oss att absolut gå omvägen över Donaus Bala/Borceaarm som är en meter djupare än huvudfåran mot Cernavoda.

Om en vecka kan vi resa masten och bli segelbåt igen! Efter Russe i Bulgarien går vi under alla broar som är kvar. Det ska bli så skönt att slippa slå i huvudet fem gånger om dagen, och att bli av med alla vant, stag, skot och segel som belamrar stora utrymmen ombord. Samt inte minst att slippa få med orangea spännband och maststöttor på varenda vacker utsikt jag fotograferar.

En annan milstolpe passerades idag när vi satte vår lilla 2-hk motor på dingen och efter lite mekande (Odd) fick igång den. Snurran köptes för två år sedan obesett på Blocket för 500kr, och vi har aldrig startat den. Idag blev den nödvändig för att komma iland i den starka strömmen. Sigge måste ju rastas.

Det nya navigationsprogrammet innebär en enorm lättnad. Som att äntligen hitta sina borttappade glasögon. ”Det är ju ingen sport längre”, som Odd uttryckte saken. Jag slipper lätt det spänningsmomentet, nu känner jag mig trygg. Plötsligt vet vi exakt var vi är, behöver aldrig fundera på var farleden går, alla möten sker därmed på rätt sida och bojarna ligger på rätt ställe. Idag har vi använt autopiloten nästa hela dagen.

Porten öppnar sig. Inte mycket information i Navionicsappen. Öster om Budapest, när man behöver den som bäst, försvann plötsligt allt innehåll, bara konturerna av Donau och en del ortsnamn blev kvar.

Samma avsnitt i proffsprogrammet för yrkessjöfart som vi får prova.   Aktersnurran funkar!