Ännu en nakendag på Donau. Över 30 grader varmt, på några sträckor grunt och smalt och provisoriska bojar utlagda. På ett ställe kändes det säkrast att ligga i krypfart efter en pråm som gick lite djupare än vi. När ekolodet går under två meter är man inte så tuff. Vi byttes åt ofta bakom ratten för att inte somna till i hettan. Nu vet jag att det skönaste som finns är att stående på knä på akterdäck hälla en full hink Donauvatten över sin varma och svettvåta kropp. Nej förresten, inte en utan fyra.

Skugga är högsta prioritet, laptopen är draperad och även sidofönstret i styrhytten, de två USB-fläktarna från Clas Olson står på bakom datorn. Varje dag välsignar vi den extra lilla biminin som vi lät montera ovanför takluckan i styrhytten. Där står man och styr i skuggan med fartvinden i ansiktet.
Det är kul att försöka minnas sina föreställningar om en plats, när man väl är där. Om inte annat så blir man mycket medveten om sina fördomar. Boken Die Donau prisar Yachtclub Ruse, liksom våra nyfunna tyska vänner  som gick förbi här för två månader sedan. Bilden jag hade målat upp stämde inte någonstans, men ändå stämmer allt som står i boken och på våra vänners blogg. Det är bara vissa saker som är utelämnade.

Ägaren Boyko är en tillmötesgående, vänlig man som inget hellre vill än stå till tjänst. Jag har haft mailkontakt med honom i förväg och frågat både om mastlyft och eventuell vinterplats. Han blev oerhört lättad när det visade sig idag att ingetdera kommer på tal. Inte när vi insett de praktiska omständigheterna. Mastresning får vänta till Constanta. (Vinterplats var aldrig annat än en nödfallsplan, jag har alltid en liten oro i bakhuvudet att mamma ska dö medan jag är bortrest och har försökt kolla upp var det är möjligt längs vägen att snabbt lämna båten.)

Det är alldeles sant att här finns jättebra wifi (Boyko lånar ut sin privata mobila bredbandssticka), dusch (vattnet går inte att dricka) som vår tyske vän skriver ”är i behov av renovering”, en underdrift. Toa finns, bulgarisk modell visserligen med hål i golvet. (Ren och med spolning, men jag väljer ändå båten.) Tvättmaskin finns också, man får bara blunda för elanslutningarna. Det är också alldeles sant att marinan ligger bara tio minuters väg från Ruses fina centrum, även om man får gå första biten på en stig genom en djungel.

Efter första kvällen är vi totalt charmade av de vänliga bulgarer vi träffar på. Boyko först och främst. Vi kommer precis när firandet av en långhelg ska börja. Här i Ruse finns, enligt Campinggaz hemsida, enda möjligheten att byta ut våra tomma gasbehållare till gasolköket. Vi hittar en taxi och visar adressen, hoppas hinna dit innan de stänger för helgen. Men i den enda affären finns inte rätt storlek. Vi har bett taxin vänta (Google translate igen), och när han ser undrande ut över våra besvikna miner säger jag ”pssssst” och pekar på gasbehållarens ventil. Han lyser upp, rivstartar och kör till en station för påfyllning av gasflaskor. Diskussion utbryter, där finns inte rätt munstycke, chauffören propsar på att de ska försöka ändå, vi hör ordet ”turist”. Men det funkar inte. Suck. Då ringer taxiföraren till sin central och får adressen till en annan påfyllningsstation. Och där går det bättre, fast bara tack vare vår väns envishet och övertalningsförmåga. Två månaders matlagning säkrad!

Jag låter Google translate översätta ”motorolja” också, och vi blir körda till ytterligare ett ställe där vi kan köpa ett välbehövligt ombyte till båten. Vår chaufför ser oerhört belåten ut när han släpper av oss, han får massor med dricks och tar i hand när vi säger adjö.

På kvällen går vi till en bulgarisk, traditionell restaurang som Boyko rekommenderar. Restaurang Chiflika. Bara bulgariska gäster, såvitt vi kan bedöma. Vid ett långt bord sitter bara äldre damer, fläktande med solfjädrar, vid ett lika långt bord intill sitter bara herrar. Ett sällskap firar någon som fyller 30 år. Orkestern cirkulerar mellan restaurangens tre rum med trådlösa mikrofoner och spelar autentisk balkan i toppklass, dragspel, fiol, blåsinstrument, sångerska och sångare. Svårt medryckande. Det är absolut fullsatt. Det dröjer bara en kort stund, vi har inte ens hunnit beställa, innan de första tanterna börjar dansa med varandra mellan borden. En har med sig egen tamburin, hon sitter bara på sin plats korta stunder.

Vi beställer ”Rebellgryta för två” (himmelskt god) som kommer in efter 45 minuter och serveras i en stor gryta på bordet, som om den nyss tagits från elden. Medan vi fiskar upp grönsaker och bitar av fågel, kalv och gris och dricker yoghurt (jag) och öl (Odd), kommer alla restauranggäster på fötterna och börjar dansa långdans. Sent, väldigt sent, snubblar vi hem över trasig stenläggning, genom nedsläckta gränder och förbi tysta träddungar. Men det är inte farligt att gå hem på natten här, har Boyko försäkrat.

Ruse rekommenderas!

 Ingen lockande vinteruppläggningsplats.

Klicka på länken och fatta upplevelsen!

Idag har vi sett stora pelikanflockar på de låga sandbankar som kantar stranden mot Rumänien, sandbankar som dyker upp lite varstans och bildar långa ryggar ovanför vattenytan vid sidan om farleden. Efter Nikopol hade det nyss skapats en hel sandö mitt i farleden som var provisoriskt omlagd i snäva serpentinkrokar. Pråmtrafiken sniglade sig fram i ett par knop. Sandsugare och mudderverk arbetade för högtryck omringade av gula markeringsbojar.
Dagens 63 distans och drygt åtta timmars körning känns, man blir psykiskt trött trots att autopiloten får styra hela tiden utom vid trånga passager och möten.Trettio grader varmt idag också, och nästan ingen vind. Tvådag dessutom, alltså fasta.
När vi inte orkade längre fällde vi ankaret en bit utanför ön Belene, som varit Bulgariens Alcatraz. Sigge rastades på en närbelägen sandbank, Odd rodde dit med dingen fastbunden i båten med ett långt, tunt, snöre, för säkerhets skull. Strömmen är stark, man kan inte simma emot den och inte ro särskilt långt.

Gårdagens kvällspromenad i Oriahovo glöms inte i första taget. Vi stretade uppför en brant och slingrande backe tills vi kom till något som påminde om mitt i byn, där låg en vacker liten kyrka som såg gammal ut. Omgivningen var desto fulare och rent deprimerande. Som om ett krig nyss utspelat sig.
Vartannat hus var ett tomt skal med sönderslagna fönster, trasigt, rostigt, förfallet, övervuxet av grönska. Byggnader av alla slag. Hus, fabriker och affärslokaler.  Ett jättelikt hotell, groteskt överdimensionerat för den lilla orten reste sig likt ett utbränt skelett ovanför kyrkan. Någon restaurang syntes inte till, men när Odd frågade ett par pojkar följde de med oss ännu en bit uppför backen och visade oss den väl gömda ingången. En trappa ledde upp till en medfaren uteservering med svartmögliga parasoller under stora träd, där grenar och skuggande lövmassor vilade direkt på de troligtvis för många år sedan uppspända parasollerna. Vid ett bord satt två män och rökte och drack öl. Odd stack in huvudet genom köksdörren och frågade kvinnan där inne om vi kunde få något att äta. Bestämda huvudskakningar. Nej, det kunde vi inte. Det gick inte att kommunicera, hon ville inte ens försöka. De öldrickande männen var mer intresserade, Odd frågade med teckenspråk om det fanns någon annan restaurang som serverade mat. Nu utbröt en häftig diskussion. Männen ansåg att vi visst kunde få mat där vi var, kvinnan gillade inte alls att de la sig i. Jag läste upp anteckningen från min mobil: Schopska-salat och Skarra-Kashkowo (grillad ost), männen nickade gillande och gjorde tummen upp. Kvinnan protesterade ilsket, försvann några minuter och kom sedan sur som ättika och dängde bestick och ett ställ med olja, vinäger och kryddor framför oss. Jag tog till mitt bästa trick, (you get what you give) log uppskattande och vänligt och sa tack så mycket (blagodarja mnogo) på bulgariska, samtidigt som jag höll fram min Iphone där Google translate visade orden ”bröd” och ”oliver”. Solen gick plötsligt upp i kvinnans ansikte, och efter en kvart bar hon in världens godaste middag. Inte grillad ost visserligen, utan kycklingfilé, saftig och läcker. (IÄF! Internet är fantastiskt!)
I snabbt tilltagande mörker hittade vi en annan väg ner till båten. En påkostad, terrasserad, nyanlagd park med vattenfall, tennisbana, fotbollsplan och flera fina lekplatser. Breda, nysatta, ännu ofogade vita stentrappor som gick i avsatser ner mot industrihamnen. Typiskt EU-projekt.
Längst ner hade pengarna tagit slut. Bakom en förfallen bilverkstad med rostiga ryska bilvrak slutade den ursprungliga, halvt raserade och av trädrötter uppbrutna betongtrappan. Vi hade sett den redan på vägen upp, men inte trott att den ledde någon vart.
Man kan inte låta bli att fundera. I Belgrad har ett utbombat hus sparats mitt i stan, som ett krigsmonument. Den här förödelsen är något annat, ett monument över ett samhällsskick som inte överlevde. Byggnaderna kommer aldrig att renoveras, har inget värde, varken historiskt, estetiskt eller ekonomiskt. Vad gör dessa deprimerande kvarlevor med människors framtidstro?