Vi kommer till pontonen vid borderpolice i Silistra vid lunch, har tagit det makligt på förmiddagen. Solen skiner som vanligt, det är mycket varmt. Vi cirklar fram och åter utanför polisbåtarna, det finns ingenstans att lägga till. En skrovlig röst på radion: ”Ellem go to hotel ponton.” Jaha. Hotel Dunstar alltså, med lyxig ponton ett par hundra meter före polisbåtarna. Vi lägger till och Odd går upp till den femstjärniga receptionen, det kostar 10 € att ligga här. Hela natten eller en timme. El, färskvatten och bra wifi i foyen. Swimmingpool också, om man skulle vilja. Senare ångrar jag att jag inte tog chansen att åtminstone tvätta håret, det kliar vantrivsamt.

Men vi traskar direkt bort till gränspolisens barack och drar i alla förekommande dörrhandtag. Låst överallt, fast en teve står på innanför ett öppet fönster på övervåningen. När vi just ska ge upp kommer en figur spankulerande från strandbaren intill. Presenterar sig på engelska som Alexander, tulltjänsteman. Rund under fötterna, tjänstvillig. Låser upp och för oss upp till andra våningen där passpolisen i uppknäppt skjorta ser på damernas gymnastikdans på TV. Vi överlämnar våra papper och uppmanas att vänta, de måste ringa efter borderpolice. Vi studerar gemensamt Canadas damlag i gymnastikdans.

Borderpolice anländer med fyllda pistolhölster och frustande effektivitet. Stämplarna smattrar, vår crewlist får sin första röda stämpel? Tack och adjö, över till rumänska polispontonen på andra sidan floden för att checka in i Rumänien.

Där försöker vi förgäves hitta någonstans att lägga till. Vi avvisas bestämt från polispontonen samt också från hotellpontonen intill. Det finns även en tredje gratisponton men den är belamrad av två små motorbåtar som lagt sig i varsin ände. Vi får inte plats. Medan vi pendlar fram och tillbaka mellan pontonerna grälar poliser och folk från hotellpontonen högljutt med varann. Poliserna vinner förstås. Vi stoppar in fören i änden av gratispontonen, Odd hoppar upp på den och förtöjer om småbåtarna så att vi får rum. Det låter enkelt men är inte så lätt i motström och med elaka, utskjutande hörn av rostigt järn. Det är även en utmaning att balansera iland från gratispontonen.

När vi plöjt oss genom strandvegetationen till polispontonen är det idel glada miner. Där finns passpolis och tullare men inte borderpolice som får åkallas från annan ort. Vi väntar tålmodigt i skuggan vid passpolisens kaffebord. Dock utan kaffe. Två borderpolice anländer i bil, en manlig och en kvinnlig, av uppenbart högre rang än byråkraterna på gränspråmen. ”Har ni narkotika ombord? Pistoler?” Nekande svar, stämplar bankar. Ingen frågar om hund.,Vi välkomnas till Rumänien. Tidplanen får än en gång revideras, vi hittar en djup, smal kanal mellan två öar där den perfekta natthamnen öppnar sig längst in.