Det blir aldrig som man tänkt sig. Boyko med flera försäkrade att vi inte skulle få några problem att fortsätta raka vägen på Donau mot Constanta. ”Det är bara de stora spannmålsfartygen som går för djupt.” Men när vi kom till km 348 var det stopp. Donau var avstängd, all trafik måste ta omvägen över Bala kanal och Borcea arm. Borcea är en djupare flodarm som förenas med Donaus huvudarm igen vid km 242. Där får vi vända och gå tillbaka uppför Donau ett tag för att komma till Cernavoda och kanalen ut mot Constanta vid Svarta Havet.
Alternativet är att fortsätta norrut genom Moldavien och Ukraina mot Sulina och det vackra och speciella Donaudeltat. Men det blir för tufft att starta Svarta Havsetappen med 18 timmars nonstopsegling till Constanta. Vi som aldrig har mörkerseglat.
Dagen börjar alltså med två timmars väntan vid mynningen till Bala kanal, som är tio km lång. Vi blir tillsagda att ankra, men väljer att förtöja vid en ankrad, tom, pråm. Traffic Control har meddelat via VHF att vi måste vänta på en konvoj som är på väg motströms. Trafiken på Bala är enkelriktad. När det är dags att gå blir vi uppropade och anvisade vår plats i konvojen som ska gå nedströms. Vi obstruerar och väljer att lägga oss sist, för att slippa en flåsande tio knops pusher i aktern.
Ingången i Bala kanal är ren forsränning. Fascinerade ser vi hur den stora pråmen framför oss kanar på tvären, hur vattenytan virvlar och snurrar, bildar grytor och kullar, det blir hålor i vattnet som Ellem rutschar ner i, vi kastas på tvären fram och åter.
Men det går fort över, blir aldrig riktigt otäckt, bara kittlande.
Efter kanalens tio km kommer vi ut i Borcea, en sidoarm till Donau som är en meter djupare
och rinner ut i Donau efter 77 km, en bra bit förbi vårt etappmål Cernavoda.
Trafiken är stenhårt reglerad, man måste meddela Traffic Control var femte kilometer var man befinner sig. Radion skriker hela tiden, vissa skeppare har ett olidligt röstläge.
Borcea rinner genom ett jordbrukslandskap som verkar mycket fattigt, vi ser erbarmliga bostäder, hyddor som vi hoppas är bara tillfälliga skydd för herdar och fiskare, hästkärror som samlar kospillning på stranden, flockar av djur som vallas av ensamma gestalter och hundar.
Väntetiden i början gör att vår tidplan spricker och vi måste hitta en natthamn tidigare än beräknat. Borcea arm är smal med branta raskanter och har inga vikar, men vi har tur och kommer till en krök där vi kan smyga utanför en grön boj och ankra säkert och utanför farleden.
Vi meddelar Traffic Control detta och stänger sedan kvickt av VHFen innan någon hinner protestera. Tredje ankarnatten på rad. Pasta och köttfärssås på burk.

Vi väntar på startbesked.

Lastbilsfärja på tvären.