Morgonens inköp av fem ägg, en halv liter yoghurt, två små ciabatta, ett grövre bröd, två bananer, 1,5 liter Cola light kostar inte alls åtta kronor, som vi trott enligt vår kurskalkyl hittills, utan fyrtio. Gårdagens festmiddag för att fira ankomsten till Svarta Havet, med italiensk Prosecco, förrätt och skaldjurstallrik gick inte på 155kr utan… nej jag vill inte veta. Dieseln kostar inte 3,50/liter utan 10 kronor. Kanalavgiften igår blev 1715kr, inte 400. Och så vidare.

Felräkningen uppdagades när vi fick fakturan på hamnavgiften. Vi visste att den skulle vara 20 € per dygn. Det stämde helt enkelt inte med summan i Lei. Ridå, som man säger.
Nu drar vi ett streck och börjar hålla hårdare i utgifterna.

Idag sparade vi till exempel in kostnaden för en dykning. En man kom och frågade om det var vi som beställt dykare. Akter om oss ligger en stor charterbåt som ser lite tilltufsad ut, det visade sig vara den som skulle inspekteras under vattenytan. Odd frågade om han kunde kasta ett öga på vår propeller när han ändå var där nere. En längre tid har vi hört ett högst oroväckande slammer på låga motorvarv. Olika mer eller mindre hemska teorier som alla berör propelleraxeln har lanserats, men det är helt enkelt för dyrt att lyfta båten före vinterhamnen.

Dykaren kom upp med en demolerad gummimanschett som lossnat delvis och kommit i vägen för propellern. Lättnad! Han ville inte ha någon ersättning, ingen vinflaska, han blev glad för en sverigemedalj från Göksäter och en trave pappersmuggar med svenska flaggan på.

En kranbil fick beställas för att lyfta av masten. (100 €.) Nu ligger den på kajen, nyoljad och fin. På söndag får vi ringa efter kranmannen igen, för att resa masten (100 €). Imorgon ville han inte komma, det ska blåsa för mycket.

På söndag kväll ser vi fram emot sällskap av den danska barnfamiljen på Munin, som ska samma väg som vi men är ett par dagsetapper efter. 

Hamnen ( en del av den) i Constanta sedd från Port Tomis.

Den var ny i Lagarde, Frankrike. 

Mobilen väckte oss fem, det var ännu mörkt. Vi följdes åt för att rasta Sigge, jag med båtshaken beredd, Odd med en käpp. Men hundarna skällde bara från sina nattläger bland buskar och bråte, kom inte rusande.
Klockan sex skulle startorder för konvojen komma på kanal 14, precis på slaget utbröt ett intensivt kackalorum. Vi lyssnade efter ordet ”Ellem” men hörde inget, såg bara på AIS hur den ena pråmen efter den andra gick in i kanalen.
Odd ropade upp traffic Control och frågade om vi också skulle gå in. Ett irriterat smatter på rumänska till svar. ”English please”, sa Odd. ”Go Ellem! Go!” Vi styrde ut i mörkret med ankarljuset tänt, i brist på topplanterna.
Medan vi gick mot första slussen ljusnade det, tack och lov. Klockan blev sju innan vi lugnt och fint lyftes två meter. Vi låg med flytpollare efter ett stort förband och två pråmar. ”Goodbye Ellem!” sa radion när vi gick ut. Innan vi tilläts passera andra slussen ropades vi in till kaj för ”formalities”. Papper och pass skulle visas, stämplar stämplas, kanalavgiften  knappt 800 Lei (400kr) betalas. En kanaltjänsteman och Odd improviserade ritualen på huk direkt på marken.
Black Sea Canal kallas också Dödens kanal. Kostnaden för det bygget kan aldrig betalas. Över hundratusen slavar dog under byggets fyra första år – fångar, politiska motståndare, upproriska bönder, ungdomsbrigaden – och projektet övergavs 1953. President Ceausescu fortsatte 1973 och kanalen blev klar 1984. Nästan 300 miljoner kubikmeter sten, sand och jord hade flyttats. Mer än när Suezkanalen grävdes, dubbelt så mycket som för Panamakanalen.
Hamnen vi kom ut i efter andra slussen var megagigantisk. Att stanna över natt här var otänkbart. Vi kunde lika gärna försökt tälta på Landvetters startbana. En hastig sjöstuvning genomfördes, redan innanför pirarna förstod vi att det skulle bli en guppig färd till hamnen Port Tomis, norr om Constanta. Det är helt öppet hav, finns ingen skärgård.

Utanför sista piren mötte en sydlig vind på 8 – 10 m/sek rakt i stäven med korta jättevågor, de största jag varit med om med Ellem, och jag kände modet svikta. Dags för självpeppning. Så jag tänkte på att nästa höst ska jag segla till Las Palmas med Linda Lindenau, på att Ellem är väldigt sjövärdig, på att vågorna ändå inte var omöjliga, på att det bara handlade om drygt en timmes färd till Port Tomis.

”Det är säkert värst just här”, sa Odd. Han fick rätt, förstås. När vi kunde gira norrut, kom längre ut från land och fick sjön i aktern, blev det mycket lugnare. Vi kopplade av, njöt av att rutscha fram och lyssna till den efterlängtade sången av kluck och porlande som bara saltvatten kan sjunga.
Känslan när vi slank in bakom piren i Port Tomis var av tjockihalsen kaliber. Framme! En fin plats långsides kaj framför fiskeflottan var ledig. El och vatten bara att koppla in. Strandpromenad och restauranger, flanerande eller metande människor och trevligt bemötande av hamnvakt och polis. Ett par trötta och mätta hamnhundar.
(Hur höga tror du vågorna var? Frågar jag idag. Tja, enochenhalv meter kanske, svarar han. Va, inte mer? Okej då, rätt ska vara rätt.)

Genom Dödens Kanal. Grävd av slavar i vår tid. Du som läser detta, inse att vi, du och jag, vunnit högsta vinsten i Livets lotteri.

”Formalities” på kajen.

Mysig natthamn?