Två veckor har gått sedan beslutet i Las Palmas och det känns fortfarande helt rätt. Det konstiga är att alla omkring mig tycker det också. Alltså alla som jag bryr mig om. Så förutom att det har varit julafton med allt som hör till det, har jag nu satt högsta fart mot målet boklansering. En massa frågor måste få svar. Pocket eller inbunden? Print on demand eller trycka en upplaga och distribuera själv? Hur går det till? Hur syns min bok på Adlibris, hur hittar bokhandlar och bibliotek min bok? Hur tar man betalt? Hur distribuerar man böckerna?

I gruppen Egenutgivarna på Facebook fanns erfarna författare som gärna delade med sig av misstag och goda råd, i boken Förverkliga din bokdröm fanns svar på alla frågor och länkar till alla nödvändiga kontakter.

Nu är Diktaren satt, formatet är bestämt (men kan fortfarande ändras) och korrekturet ute på näst sista vändan. Annonsen i Svensk Bokhandels debutantnummer är bokad, debutantporträttet skrivet, EAN-koden fixad, förlagslogotypen designad, omslaget på gång.

Tidplanen ser ut så här: Tryckning i slutet januari, releasefest på Flatön i början av april. Däremellan full marknadsföringsaktivitet. Pressreleaser ska skrivas, böcker skickas ut för recension osv. Den 15 april åker vi tillbaka till Svarta Havet och Ellem. Det blir ett äventyr i sig att rodda boklanseringen från båten. Men det ska gå, med lite hjälp från hemmahamnen.

Efter nyår kommer bokomslaget från designern. Det blir riktigt spännande. Alla bilder är mina egna, det är extra roligt.

Och nu blir det champagne.

Gott Nytt År från BlackSkerry AB – förlaget på Flatön.

Logan är gjord av duktiga Kristin Bille.

I fredags föll allt på plats. Fast jag var på stranden hela dagen och ägnade mig uteslutande åt att omväxlande simma i höga dyningar och slappa på stranden. Kanske var det därför? Jag försökte vara närvarande i nuet som det heter. Bara njuta den sista dagen i Las Palmas.

Plötsligt fanns beslutet bara där. Jag ger ut min bok själv. Jag vet att den är bra och välskriven, det har jag ju faktiskt papper på både från förlagsredaktörer och andra i branschen. De refuserar för att de inte tror på tillräckligt stor försäljning. Jag behöver inte tänka så krasst.  Några läsare kommer säkert att gilla boken. Inte hundratusen, så att jag blir lite rik, men det räcker med hundra för att jag ska bli väldigt lycklig. Den har förresten bytt namn. Glöm Marvatten. Nu heter romanen Diktaren, vilket passar bättre in i den serie på tre eller fyra romaner som jag planerar.

Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte exakt. Det finns så många vägar idag, det är inte svårt att själv ge ut en bok. Lika lätt som att sprida sin musik, och se vad som hänt med den branschen. Inte konstigt att bokförlagen vill vara säkra innan de vågar satsar på en debutant. Det handlar om överlevnad. Kanske anser förlagen dessutom att jag är för gammal? Ja, jag känner till några kvinnliga författare som debuterade i min ålder. Men det var längesen, före e-böcker och POD (print on demand).
Om en vecka ska jag träffa en nestor inom egenutgivning och få goda råd.

Annat klarnade också under den där sista dagen på Playa de Las Canteras. Vad ska jag göra med resten av livet? Snart har jag ju inget jobb heller. Du kanske har en livskris? föreslog kära väninnan, som dessutom är psykolog, för ett tag sedan. Då hade vi pratat med varann en halv minut och jag kände inte igen henne. Det var riktigt skrämmande, även om det rådde svår stress just då och hon hade sin kapuschong uppfälld.

Krisen handlade nog mest om var jag ska bo när jag blir gammal.  När ens mamma dör kommer Gammal närmare. Snart, tänker man om man är lagd åt det katastroftänkande hållet. Gammal och ensam (om statistiken får rätt) i ett stort hus på Flatön vill jag inte bli. Nu har jag en bra Plan.

Samtidigt vet jag förstås att alla planer bara är bländverk och önsketänkande. Varje asylboende, varje sjukhus är fullt av människor som hade helt andra planer än att hamna där. Livet handlar bara om att halka på rätt bananskal. Men i väntan på nästa bananskal känns det ändå skönt att ha en Plan.

Näst sista dagen. I två veckor har solen strålat nästan varje dag. Jag kommer hem knallbrun, avstressad och full av goda föresatser. Den här platsen är så speciell, jag tänker så klart här. Förutom att jag är ensam och att det är sommar, så är frånvaron av trafik en viktig orsak. Här hörs inga bilar eller mopeder. Ljudet av dyningen som bryter mot revet hörs däremot ständigt, liksom röster, skratt och ibland gatumusik. Den breda strandpromenaden går rakt under min balkong och sträcker sig en kilometer åt varje håll. ”Min” lilla lya ligger på tredje våningen, det finns ingen insyn från något håll, bara horisonten rakt fram.

Om ett år är jag här igen. Fast då har jag kommit hit per båt. I oktober ska jag mönstra på i Gibraltar som paying crew på Linda Lindenaus Peristera, en Benetau Oceanis 473. Linda ska segla jorden runt med Peristera, läs mer på hennes hemsida www.tarodret.nu  Klicka på rubriken Långsegling! Jag ska bara följa med en liten bit, till Kanarieöarna via Marocko och Madeira. Enbart kvinnor ombord. Vill du också segla med, kanske nästa etapp med ARCregattan över till Karibien? Eller till Galapagosöarna? Det finns fortfarande platser kvar på flera delsträckor.

Gästhamnen i Las Palmas lockade förstås, även om det är ganska lugnt där nu när ARC-båtarna har gett sig av. De är redan framme i Santa Lucia i Karibien, totalsegrare blev Barbro och Pekka som är i 70-årsåldern och seglar en femtio år gammal L32, en Laurinkoster. Med en katt ombord. De ligger annars året runt med sin båt i Las Palmas, vi träffades för tre år sedan och håller kontakten på fejan sen dess. Det finns många lockande sätt att leva sitt liv som pensionär.

Tidvattnet på ingång över Las Canteras.

Skymningen sänker sig, surfarna går hem, kvällsflanörerna börjar leta efter nånstans att äta middag. Lågvatten.

Många svenska båtar i gästhamnen. Flera av dem mindre än Ellem. Jag såg också en LM27  med dansk flagg.

Alla svenska båtar ligger med fören mot bryggan. Tvärtom mot alla andra.

Två svenska killar på väg jorden runt.

En vecka kvar. Jag sover, promenerar längs stranden, snorklar, läser och skriver. Helt utan struktur. Det enda som är någorlunda lika varje dag är måltiderna. Gröt med äpplebitar på förmiddagen, sallad eller yoghurt med frukt vid tretiden, middag sent på kvällen, oftast på balkongen. På en vecka har jag nu gjort slut på en flaska vin.  Ikväll ska jag göra en blandning av pasta, grönsaker och grillad kyckling.

Man lever oerhört billigt här, om man kan laga mat själv. Å andra sidan blir mathållningen rätt enformig om man inte vill kasta en massa mat. Det tar flera dagar för en person att äta upp en påse pasta eller en grillad kyckling, för att inte tala om en burk pesto eller en flaska olivolja. Tur att grannen Ulla 80+’gärna tar emot överblivna matvaror när jag reser härifrån.

Jag försöker att bara vara, inte kräva någonting av mig själv. Inte betygsätta dagarna utifrån vad jag uträttat. I början flängde jag runt som en uppdragen fjäder, skulle hyra cykel, gå på konsert, anmäla mig till yogan, gå långpromenader, köpa julklappar och skriva minst sex timmar varje dag. Nu låter jag dagarna gå. Skriver tills jag somnar, vaknar när det blivit ljust, badar när det är lågvatten så man kan snorkla bland klipporna. Skriver när jag får lust. Det är tvärt emot alla råd man får i skrivarhandböcker och på skrivkurser, och tvärt emot mina egna normala skrivrutiner. Man måste ha disciplin och rutiner. Men ingenting är normalt just nu. De får vara så ett tag.

Synopsis och handlingen i grova drag är upplagd i Scrivener och jag har kommit en bit på väg, börjat beta av kapitlen. Det blir ingen feelgood. Jag hade med mig flera feelgood romaner hit som nu är utlästa och utlagda i receptionen till den som vill ha dem. Det är helt enkelt inte min stil. Arbetsnamnet på den här boken, min andra, var länge Målaren, men nu har den bytt namn till Meningen med döden. Fast handlingen är i stort sett densamma. Kvinnors villkor och livsval idag och för hundra år sedan och så en del spänning och relationer på det. Miljön i Marvatten är Flatön, i den här boken har jag flyttat huvudpersonen till Fiskebäckskil.

Så, nu avslöjar jag inget mer. Det kommer att bli intressant (åtminstone för mig) att backa tillbaka till det här blogginlägget om ett år. Jag vet ju att historien kommer att dra iväg i riktningar som jag inte har förutsett. Synopsis är ett koppel jag behöver för att hunden ska gå min väg. Men efter ett tag måste han släppas lös, och då är det jag som får hänga på dit han har lust.

Min underbara, helt perfekta skrivarlya kostar 1500kr i veckan. Inklusive rena lakan och handdukar och wifi. Här utsikten från balkongen söderut. Bästa snorklingen är direkt till höger nerför trappan. Playan Las Canteras har blå flagg.

Här är utsikten från balkongen åt andra hållet. Det är lågvatten på bilden. Lägg märke till skylten med aktuell temperatur.