De sista glaserade morotsmuffinsen är uppätna och den överblivna champagnen returnerad till Systemet. (Himla bra service för övrigt.)  Nu skulle jag ju ta itu med uppföljaren. Men det blir inte mycket tid över för att skriva. Dagarna tar snabbt slut medan jag gör helt andra saker. Levererar böcker till olika försäljningsställen och fixar med två nya hemsidor till exempel. En för förlaget, www.blackskerry.se och en som ska fungera som författarhemsida. www.katinkabille.se Det är ingen personlig blogg som den här, utan mera en sorts officiell annonssida. Till exempel har jag tänkt att lägga ut en del texter som inte kom med i boken. Det kanske kan vara intressant att läsa lite mer om Cattis bakgrund, eller om Joakims familjesituation? Jag vet inte, låter det vila ett tag till.

Listan på bokningar börjar bli imponerande, åtminstone på mig. Hela sex inbokningar! Nyss ringde Ellös Bibliotek och ville boka ett föredrag i mitten av november. Det finns ett stort intresse sa den vänliga damen som ringde. Tur att jag har tid på mig att fundera ut vad jag ska prata om! Datum för signeringar och föredrag lägger jag in under rubriken Författarbesök på mina båda hemsidor.

Hittills har jag hittat tre recensioner, och alla är positiva. Snart kommer väl den där kniven i ryggen, jag är beredd!

Utdrag ur recension på DAST Magazine, en ”tung” tidskrift på nätet för underhållningslitteratur:

Alla från ön var inte där. Men många. Många kom också över vattnet, färjan fick köra extratur. Parkeringsplatserna runt skolan tog slut, några körde ut på fotbollsplanen och fick dras loss med traktor.

Över hundratrettio böcker hittade sina läsare. Nu kan jag skriva mitt namn fint.

Champagnen tog inte slut, och inte laxsnittarna, och inte de glaserade morotsmuffinsen, och inte chipsen heller.

Det var bara jag som tog slut. Mitt huvud är fortfarande bara påfyllt till hälften med rediga tankar och hela meningar.

Därför blir det nästan bara bilder idag.

Förutom den här videon där Tomas von Brömssen berättar vad han tycker om boken, och intervjuar mig.

https://youtu.be/7qn4xh-VZMA

Är det verkligen min bok som Tomas von Brömssen läser högt ur?

Så mycket folk …

Parkeringskaos.

Först bokköp, sedan nästa kö till signeringsbordet. Man kunde välja mellan Swish, iZettle och kontanter. 

Favoritveterinären anfaller.

När man inte minns vad folk heter längre. Då frågar man artigt: Hur stavar du ditt namn?

”Men Tomas, inte ska väl du betala? ” ”Du, det har gått bra för mig…”

Den store Diktaren i egen hög person. I alla fall hans basker.

Bakom kulisserna.

”Vad vill du jag ska skriva?”

Det var nog broschens förtjänst. Min fina SelmaLagerlöfmedalj från Anna Örnberg. <3

Till slut fick jag också champagne. Bakom varje lycklig författare finns en hängiven man.

”Det kommer in flera författare i veckan och påstår att de har skrivit världens bästa bok”, sa chefen för den Stora och Framgångsrika Bokhandeln lite uppgivet till mig. Hen var putt för att en annan bokhandel hade hunnit före med att boka en signering, och jag hade just förklarat att jag inte hade trott att det var någon idé att kontakta hen. Därför hade jag ringt konkurrenten först, eftersom jag kände innehavaren. ”Men om du hade kommit hit med boken hade jag sett att den var bra.”

Inte trodde jag att just den här bokhandlaren skulle ringa upp mig! Men det var precis vad som hände. Hen ville omedelbart träffa mig och börja sälja Diktaren i sin bokhandel. Anledningen? Sidan 29 i dagens Bohusläningen. Min första recension. Den dök upp lika oväntat som en vitsippa i mars och knockade mig vid frukosten så att jag satte Keson i halsen. Om jag inte får en enda recension till, så gör det ingenting. Om jag får fem dåliga recensioner efter denna, så gör det inte heller någonting. (Jag tänker be Odd läsa först, för säkerhets skull.)

Knappt hade jag hostat klart så talade någon på Facebook om att det fanns en fin recension i Lokaltidningen Stenungsund, Orust, Tjörn också. En helsida! Den artikeln var jag beredd på, jag blev intervjuad förra veckan. Men så mycket text. Och vilken jättebild. Jag som gick till Inna och blev så fin i håret dagen efter…

Resten av dagen har roliga och spännande händelser avlöst varann. Lokalradion ringde och ville ha en intervju på skärtorsdag. Bibliotekarien i Henån mailade och ville köpa fem böcker. Tre stora bokhandlar vill sälja Diktaren, två har jag besökt idag och laddat min fina, nya wellpapphylla full med böcker.

Det är klart att tidningarna inte hittar Diktaren utan hjälp. Jag har skickat ut massor av pressreleaser och böcker. Men när det är gjort kan man inte göra mer än vänta… och vänta… och hoppas att någon av alla journalisterna ska anse att boken är värd att recensera. Och att de gillar den, förstås. Kanske är de här recensionerna både de första och de sista.

Nu måste jag försöka tänka ut vad jag ska säga i radioreportaget på torsdag. Vad svarar man till exempel på frågan: Hur kom det sig att du skrev den här boken? Det gäller att hitta på något trovärdigt. För jag kan inte för mitt liv komma på ett riktigt sant svar. Hur det kom sig? Det bara hände. Det var dags.

Den här månaden får jag mitt livs sista lön. Sen blir det en månads glapp innan pensionen klickar in. För några år sedan sa jag att jag tänkte fortsätta jobba minst till jag fyller sjuttiofem. Det var innan jag började skriva på allvar.

Livet söker just nu efter en ny balans efter alla förändringar. Så mycket är avslutat. Mamma är död, LifeStone är sålt, arbetslivet är över, sommarhuset är borta. Första boken är tryckt. Om några år kommer jag förmodligen att se tillbaka på den här tiden och tänka att det var ett övergångsställe i livet. Ingen kris, men ett stort och viktigt Skifte.

Ännu en gång gör vi en massa saker för första gången. Börjar nya hoppfulla projekt. Vi bygger ett ståtligt Gästhus för allergiska barn och barnbarn. Vi startar ett musselföretag och ett förlag. Vi seglar i Medelhavet. Någon nertrappning är inte i sikte.

Idag blev jag intervjuad av en lokaltidning. Min första författarintervju. Resultatet måste nog ramas in, artikeln kommer på lördag. Journalisten beskrev hur Diktaren hade hållit henne vaken till sent på natten för att hon inte kunde sluta läsa innan hon visste hur det gick. Stärkt och modig av allt beröm stegade jag in på biblioteket i Henån och visade upp boken. ”Det är klart vi måste köpa den”, sa bibliotekarien entusiastiskt.

Arbetet med nästa bok går sakta men stadigt framåt. Den här gången vill jag slippa så mycket omskrivningar och strykningar och har tagit hjälp av  Lennart Guldbrandsson för att få ordning på dramaturgi och synopsis från början. Om ett år ska den vara klar. Just nu håller jag på att skapa karaktärerna och deras inbördes relationer och konflikter. Några huvudpersoner tar jag med från Diktaren, men flera nya tillkommer, Det finns ett skelett till handling, en början och ett slut.

Nu börjar det så smått komma reaktioner från läsare. Än så länge är det bara personer jag känner, de som bara kan med att säga snälla saker. Som att de inte kan lägga boken ifrån sig för att den är så spännande. Men jag har också fått någon kommentar om att det är svårt att hålla reda på alla personer och namn. Jag kan förstå det. Jag råkar ofta ut för det själv, även med böcker som jag tycker är riktigt bra. Vem var nu det där, tänker jag och får bläddra tillbaka, söka och läsa om.

En bra bok kan bli ännu bättre av lite tuggmotstånd. Då får smaklökarna mer tid på sig, dofter och aromer hinner utvecklas och observeras. Alla böcker måste inte slinka ner snabbt och motståndslöst som vaniljglass.

Det händer så mycket nu, och det händer så snabbt. På alla fronter. Det mesta är sådant som ger energi och får mig att vakna glad varje morgon, fast jag långt ifrån hinner med allt jag vill och borde. Just nu är en fantastisk tid i mitt liv. (Egentligen vågar jag inte skriva det. Jag ryser och tänker på vad Anna Lind sa till sin man en av de sista dagarna hon levde: Vår bästa tid är nu!)

Rad efter rad i mitt planeringsschema kan strykas över.

Böckerna kom från tryckeriet på utsatt dag. Två lastpallar, 630 kg. 1400 ex av Diktaren, inplastade och prydligt inslagna i paket med tjugo i varje. Tur att vi har plats, romaner vill stå torrt och i rumstemperatur. Många böcker har redan gått iväg med posten. Några har skickats tillsammans med pressreleaser, en stor laddning har gått till Förlagssystem som ska distribuera till bokhandeln, några har skänkts till nära och kära. Men några har faktiskt också sålts!

Den dyra reservoirpennan jag köpte i Oxford speciellt för boksignering har kommit till användning för första gången. Den raspar förnämt och skriver med riktigt bläck, lockar handen att forma extra slängar och snirkliga öglor.

Oxford ja. Vi reste dit för att vara med på Linus examination. Det blev två dygns intensivupplevelse i Harry Potterland när han fick sin svarta hatt med tofs, sin broderade mantel med rubinröd krage och sin EMBA-titel. Min pappa älskade Frithjofs saga, han kunde alla verserna utantill och reciterade gärna för oss. Ett par rader har fastnat i mitt huvud: ”Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin...” Nej, man ska inte vara högfärdig över sina förfäder. Men det är väl en annan sak med ens barn?

På flyget drabbades jag av en ny och märklig känsla. Bredvid mig satt en annan människa och läste. I min bok! Det var visserligen min svärdotter, och hon hade  nyss fått boken av mig. Men ändå…

Linus bugar längst fram till vänster. Overklig ceremoni i overklig miljö.

Äntligen!