Det händer så mycket nu, och det händer så snabbt. På alla fronter. Det mesta är sådant som ger energi och får mig att vakna glad varje morgon, fast jag långt ifrån hinner med allt jag vill och borde. Just nu är en fantastisk tid i mitt liv. (Egentligen vågar jag inte skriva det. Jag ryser och tänker på vad Anna Lind sa till sin man en av de sista dagarna hon levde: Vår bästa tid är nu!)

Rad efter rad i mitt planeringsschema kan strykas över.

Böckerna kom från tryckeriet på utsatt dag. Två lastpallar, 630 kg. 1400 ex av Diktaren, inplastade och prydligt inslagna i paket med tjugo i varje. Tur att vi har plats, romaner vill stå torrt och i rumstemperatur. Många böcker har redan gått iväg med posten. Några har skickats tillsammans med pressreleaser, en stor laddning har gått till Förlagssystem som ska distribuera till bokhandeln, några har skänkts till nära och kära. Men några har faktiskt också sålts!

Den dyra reservoirpennan jag köpte i Oxford speciellt för boksignering har kommit till användning för första gången. Den raspar förnämt och skriver med riktigt bläck, lockar handen att forma extra slängar och snirkliga öglor.

Oxford ja. Vi reste dit för att vara med på Linus examination. Det blev två dygns intensivupplevelse i Harry Potterland när han fick sin svarta hatt med tofs, sin broderade mantel med rubinröd krage och sin EMBA-titel. Min pappa älskade Frithjofs saga, han kunde alla verserna utantill och reciterade gärna för oss. Ett par rader har fastnat i mitt huvud: ”Yvs ej av fädrens ära, envar har dock blott sin...” Nej, man ska inte vara högfärdig över sina förfäder. Men det är väl en annan sak med ens barn?

På flyget drabbades jag av en ny och märklig känsla. Bredvid mig satt en annan människa och läste. I min bok! Det var visserligen min svärdotter, och hon hade  nyss fått boken av mig. Men ändå…

Linus bugar längst fram till vänster. Overklig ceremoni i overklig miljö.

Äntligen!